LedarBloggen

Tidigare rektorn för Lärarhögskolan i Malmö har på ledarplats i Sydsvenskan uttalat sig i debatten kring kritiken mot ett rätt stort antal lärarhögskolor i landet, där bland andra högskolan i Malmö pekas ut. De håller inte måttet, uppfyller inte kvalitetskraven för högre utbildning och riskerar sina rättigheter att examinera studenter. Fel och djupt orättfärdigt, tycker Olle Holmberg och menar att kritiken kanske beror på att lärarutbildningen i Malmö inte anses tillräckligt konservativ!

Kanske har Olle rätt i sin lätt indignerade kommentar. Hur som helst, all heder åt honom, som håller den konstruktivistiska fanan högt och som i alla tider konsekvent utmanat den gamla empiristiska skolan och bäddat för en mer modern pedagogisk utveckling, dels på lärarutbildningen i Malmö och dels som sakkunnig i olika sammanhang i hela riket. Kritiken mot högskolorna har till största delen handlat om i vilken mån högskolorna har akademisk forskarerfarenhet. Problemet verkar vara att alltför få lärare på högskolan har disputerat, således. Är det verkligen detta som är problemet?

Jag är minst sagt tveksam och ser inte riktigt det som huvudproblemet. Visst måste vi ha forskarkompetens på högskolan (forskare som tydligt kan koppla teorierna till klassrumsgolven) men framför allt lärare som i sin ryggmärg vet vad det är att undervisa barn och ungdomar av idag. Kanske skulle det vara mer effektivt med ett större och stabilare mentorssystem ute på skolorna. Jag minns hur det var på nittiotalet, när systemet med partnerskolor infördes; man pratade då mycket om hur lärarhögskolorna skulle flytta ut en del av sin undervisning i metodik, ut på de olika partnerskolorna, ut i klassrummen och ut bland eleverna. En fantastiskt god tanke, som aldrig blev verklighet, tyvärr.

Varför inte ta upp den tanken igen, det borde bli en bra avvägning mellan det teoretiska och forskningsinriktade på högskolan (och därmed tillfredsställer man tillsynsmyndigheterna) och det mer praktiskt-didaktiska ute på skolorna (som ger de lärarstuderande erforderlig praktisk-metodisk handledning). Kopplingen står de metodiklärare som finns på högskolan för, när de förlägger en del av sin undervisning ute på partnerskolorna i seminarier med lärarstuderande, handledare och sig själva. Ett vinnande koncept, som jag ser det. Ta upp tanken igen!

De lärarstuderande vi får ut till våra praktikskolor idag (om de "pallar" hela vägen;D) är ofta dåligt förberedda och dåligt motiverade för det yrke som i allt högre grad kräver allt mer av engagemang, ansvar och insikter om människor. Ett motstridigt faktum, indeed! Läraryrket är ingenting man tar i andra hand, något man ska göra för brödfödan bara. Att vara lärare handlar om att ge mycket av sig själv, lotsa och guida ungdomar i lärandet och i livet, vara förebild och att ständigt erövra förtroenden och respekt. Det kostar ansträngning. Vi riskerar, med allt fler 80-tallistiska;

"- Här-är-jag,-underhåll-mig!-Vad-kan-ni-göra-för-mig?
-Jaså-ingenting-ni-menar-jag-ska-bidra-då- drar-jag! "

- inställningar till livet, att få en skola som mer är till för att lärarna ska förverkliga sig själva, snarare än att utveckla barns och ungdomars lärande. För att travestera en känd f d amerikansk president; tänk inte på vad skolan kan göra för dig (som lärare), tänk på vad du kan göra för skolan (och elevers lärande). Visst borde det vara en självklarhet!

Vidare .... googlar man Olle Holmberg kan man läsa mer om vad han t ex tycker om chefsskap:

"- Personligen ser jag dock inte på ledarskapet som om jag vore beslutsfattare. Snarare är det ett diskursivt ledarskap vilket betyder att jag ständigt måste vara med och argumentera för vår sak, övertala människor och vara med och påverka i en riktning som gynnar lärarutbildningen. Det gäller att använda alla tillfällen och alla mötesplatser för att driva lärarutbildningens utveckling framåt.
- Jag tror inte heller på chefer som inte är djupt upptagna av innehållsfrågorna. En chef utan sakinnehåll fungerar aldrig."

Läs hela artikeln!

Än en gång sympatiserar jag med Olle och nu med hans ledartankar ovan. Med en ödmjuk inställning till och lyhördhet för ett medskapande ledarskap, riskerar jag visserligen att bli beskyld för att vara en inte helt tydlig och med-hela-handen-visande-chef, men vinner kanske sympatier i att lyssna in synpunkter och åsikter innan jag fattar beslut.. Det är i samtalet vi lär, såväl våra elever som vi själva, vi vuxna,; kolleger, medarbetare, skolledare emellan, på alla nivåer, i alla sammanhang, överallt.

Vilken chef är så säker på sin sak att man kan fatta alla beslut på egen kammare? Inte jag. Självklart, i alla fall för mig, måste det vara att fatta beslut i dialog med de medarbetare, som ska utföra själva arbetet. Det måste vara ett teamwork, ett teamwork där jag som ledare fungerar som ett slags katalysatorn, den som slutligen tar beslut om riktning, den som lyssnar, utesluter sämre alternativ, tar åt mig av klokare och mer konstruktiva idéer och som grundar besluten på alla de klokskaper som lyssnats till.

Att vara "djupt upptagen av innehållsfrågorna" är en annan självklarhet; givetvis måste jag vara "upptagen" av det som är själva kärnan i den verksamhet jag leder, vara lite av "bäst i klassen", kanske inte ha 100-koll på alla detaljer, men stenkoll på riktningen, ambitionen, resultatet av ansträngningarna och/eller det jag/vi vill åstadkomma.

Varför är inte Olle Holmberg vår utbildning- och skolminister? Det skulle känts mycket tryggare! Olle vs Jan, ett lätt val , jag väljer givetvis Olle!

(Alla sammanträffanden med verkligheter på Gunnesboskolan och lokala Ollar och Janar kan förstås helt bortses ifrån;D). Trevlig helg!