LedarBloggen

Lära-att-lära/portfolio är inte för syns skull, det är för lärandets skull! Vi har (väl?) en övertygelse om portfolions kraft att ge eleverna medvetenhet om sitt eget lärande och därmed också ta mer ansvar och känna större motivation. Eleverna ska känna det meningsfullt att gå i skolan!

Vi sätter dem hela tiden i situationer av att dokumentera, reflektera och sätta mål, helt i linje med vårt koncept. Men hur mycket är vi själva involverade? Vad känner vi för portfoliometodiken? Har vi själva en inre övertygelse av metodikens förträfflighet?

För att känna denna kraft och förstå själva metodikens innersta väsen har vi också sedan något år en professionsportfolio. Den är tänkt att fungera på samma sätt som elevernas portfolior, nämligen som ett verktyg för pedagogen att bli medveten om sin egen kunskaps- och professionsutveckling. Ett verktyg som ska hjälpa oss att se mönster, sammanhang och samband i det vi gör, hjälpa oss att se våra styrkor och svagheter tydligare och hjälpa oss att hitta vår optimala utvecklingspotential.

Samtidigt, på köpet liksom, får vi en fantastisk möjlighet att utifrån egna erfarenheter motivera och bringa våra elever förståelse för hur viktigt dokumentation, reflektion och målsätttande är för lärandet.

Under de år vi haft professionsportfolion har det i medarbetarsamtalen visat sig vara mycket skiftande sätt att använda den. En del hade redan första året utvecklat en diger portfolio med de tidigare bestämda dokumenten (se kompetensutvecklingsplan för läsåret 2004/05) om kunskapssyn, lärare/ledare, mål och jag-själv som grund och byggt på med olika andra projekt, arbeten och reflektioner för att utmana metodiken, för att fördjupa känslan av utveckling eller bara för skojs skull. Andra har knappt börjat och fortfarande inte vid tredje medarbetarsamtalet (årets) ens professionsportfolion med till sitt medarbetarsamtal. Det har visserligen varit mycket "kan" och "bör" hittills, men som allting annat i vår process, det blir allt mer av "ska".

Jag tror starkt på vårt lära-att-lära-koncept och är övertygad om att vi har mycket att vinna på att uppleva/känna i ryggmärgen det vi sätter eleverna att göra.. Därför är det hög tid att ta sin professionsportfolio på allvar. Jag vet inte säkert, men jag anar att det sätt på vilket vi använder/handskas med vår professionsportfolio har en koppling till hur vi använder/handskas med elevernas portfolior. Den som själv upplevt glädjen och styrkan i sitt eget lärande/utveckling (genom dokumentation och reflektion i sin portfolio) har sannolikt mycket lättare att ge eleverna handledning i hur de i sin tur ska hantera sina egna portfolior.

Hur kan vi inför eleverna vara trovärdiga när vi försöker att motivera dem till att dokumentera sina arbeten i syfte att bli medvetna om sin kunskpsutveckling, om vi inte själva tar den egna professionsportfolion på allvar? Om vi resonerar som att "den inte är så viktig", "kärnverksamheten och arbetet med eleverna kommer först" eller "jag prioriterar eleverna"...?  Säger man inte då att också elevernas portfolior inte är så viktiga? Och vad är kärnverksamhet, om inte portfolion?

Professionsportfolion är inte till för syns skull, inte för skolledarens skull och egentligen inte för någon enda utomstående, bara för den enskilde pedagogens egen skull. För den egna kunskapsutvecklingen och för "ryggmärgskänslan" i det vi bör kalla vår "kärnverksamhet". Sedan kan var och en välja att använda den på olika sätt, endast för egen inre reflektion eller för mer utåtriktade syften, som ett marknadföringsverktyg.

Jag tror också att professionsportfolion skulle kunna vara ett underlag för reflektion i grupp och ett sätt att ytterligare fördjupa samtalet kring vår metodik. Kanske något för vår fortsatta kompetensutveckling!