LedarBloggen

Här om dagen intervjuades jag och Jonas om it-satsningar i Lund de senaste åren; hur blev det med IT-avdelningen, IKT-samordningen och Fronter. Samtalet fördes kring ett antal frågor om huruvida vi t ex såg på Fronter. Framöver, förr eller senare, kommer det en dag då Lunds kommun åter ska upphandla en kommunikationsplattform (likt Fronter) och då är det inte säkert att just Fronter är det som matchar kommunens önskemål bäst. Det kan alltså bli en helt annan lösning!

Vad är det då man skulle önska sig, med ett antal år i Fronteranvändande bakom sig? Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att Fronter har varit speciellt angeläget eller attraktivt vare sig för elever eller pedagoger. Det har väl mer haft karaktären av tvång och "gilla läget". Måste det vara så? Jag tänker tanken; ingen behöver tvingas in i vare sig Lunarstorm, Facebook eller You tube. Vad har dessa som är så attraktivt? Kan Fronter lära sig något av dessa?

Jag tror att Fronter främst saknar den omedelbara interaktiviteten, estetiken, smidigheten och möjligheten att skapa egna "kryp-in". Jag har sett alternativa lösningar, t ex på BBI, med alla pedagogiska verktyg och dessutom möjlighet att skapa egna presentationssidor för t ex klasser, grupper eller enskilda elever. Det borde gå att skapa något slags digitala portfolior som elever själva kan administrera, likt en sida i Lunarstorm. Fronterfolket borde ocks snegla rätt mycket mer på bloggvärlden, här har vi/de mycket att hämta, tror jag. En av skolans viktigaste uppgifter är ju att förbereda eleverna för att fungera i ett demokratiskt samhälle, kunna ta del av åsikter och meningar och påverka sina liv. Med dagens, och med största säkerhet och i ännu högre grad också framtidens, samhälle måste medborgare kunna kommunicera via det skrivna ordet. Denna förmåga tränas i allra högsta grad av många ungdomar, varje dag, alldeles frivilligt på internetsiter som MSN, Lunar och My space. Inte alltid med ett språk som en svensklärare skulle önska sig, det medges, men med en hög angelägenhetsgrad och med mening. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om vi lyckades kombinera skolans uppdrag och ungdomars faiblesse för communities!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig...

Igår åt jag lunch tillsammans med våra nior. Som vanligt är det lugnt och städat, behaglig ljudnivå och eleverna i små grupper runt borden. Lite extra fredagsstämning är det också, fredagen före höstlovet. Plötsligt hörs några försiktiga stämmor ta upp "Ja må han leva", fler kommer till och snart är det ett femtontal killar som står kring ett bord med den firade kamraten sittande i mitten. Man sjunger färdigt, utropar ett sexfaldigt (!) leve och återgår till sin lunch. En liten detalj, inget märkvärdigt kan det tyckas, men kanske säger det något om den anda eller stämning vi eftersträvar. Jag vet inte, men man vill ju gärna se det som ett resultat av det salutogena förhållningssätt vi praktiserar gentemot våra elever. Spontansång, hurra och underhållande upptåg under lunchen? Gärna det!

Var på rundvandring i vår skola här om dagen, inga elever, inga pedagoger men med väl tilltagen tid att se mig omkring. Det är kul att konstatera att så många klassrum andas lärande, att man så tydligt kan se vad som pågår i de olika årskurserna, vad man arbetar med och vad som just nu är fokus för lärandet. Just så tycker jag att det ska vara, tydliga tecken på lärande!

 

Inte bara för den allmänna trivseln (vilket vi inte ska glömma bort), för ordningen och för vår gemensamma varsamhet om lokaler och materiel., men också för lärandet; sättet att visa eleverna att deras arbete uppskattas, att elevarbeten kommer till användning för andras lärande. Alltså, både för lärandet och estetiken.



Utan elever i klassrummet ser man tyvärr också skavankerna. Vår skola närmar sig 15-årsstrecket och det vore konstigt om det inte syntes. Det allra mesta har hållt sig fantastiskt bra och det är bl a för att vi varit många vuxna som brytt oss om hur det ser ut, både i servicegruppen och bland pedagogerna. Det är med denna angelägenhet om vår miljö som vi visar eleverna hur det bör se ut; det är varenda gång vi själva "städar upp", tar upp ett glasspapper som hamnat fel, skapar elevrutiner i klassrummet som innebär att eleverna får tid att iordningställa klassrummet för nästa dag, sätta tillbaka en teckning/bild som släppt i en hörna och/eller följa upp eventuell skadegörelse.

Det känns också viktigt att "städa undan" halvtrasiga möbler, ta bort klotter när det är som minst och kanske tänka lite mer på den allmänna utsmyckningen i klassrummen och biytor. Ju mer det finns att vara "rädd om", desto lättare är det för eleverna att vara försiktiga med vårt materiel.

Vi har en riktigt fin skola, låt oss fortsätta det idoga arbetet att förvalta den väl. Det är lätt att välja vilka "bilder" vi vill ha av Gunnesboskolan, om man ska välja bland ovanstående., eller hur?

Vad skulle hända om vi satte elever att bedöma varandra inför betygsättning och kollegor och ledningsteam att bedöma varandra inför lönesättning? Tanken slog mig i diskussionerna kring ny ledningsorganisation i BSF Lunds stad. Ett sällsynt "wildcard" i den diskussionen framförde ett förslag som innebar endast två ledningsnivåer, förvaltningschef och ledningsgrupp. Men hur ska förvaltningschefen kunna överblicka, medarbetarsamtala och lönesätta kanske 70 ledare? Möjligen om man organiserade delar av medarbetarsamtalen/lönesamtalen i grupp! Då skulle det röra sig om ett tiotal teamsamtal, som med förberedda frågeställningar fördes mellan medlemmarna i teamet, rörande samarbete, arbetsuppgifter, kompetenser etc. och med starkt fokus på det som är positivt, och det som är utvecklingsbart. Förvaltningschefen satt med och lyssnade in synpunkter från teamets medlemmar och satte därefter lönen på ledarmedarbetarna.

Jag tänkte vidare... Skulle det kunna fungera på samma sätt i arbetslagen? Inför medarbetarsamtal/lönesamtal har varje arbetslag en kollegial diskussion kring hur det fungerar i arbetslaget, vem som gör vad, arbetsuppgifter, kompetenser, samarbetsförmåga, kreativitet, lojalitet etc. Så klart med salutogena förtecken och med konstruktiva förslag till förbättringar. Närmast ansvarig skolledare (bitr rektor/rektor) sitter med i samtalet men har främst en lyssnande roll. Efter individuellt medarbetarsamtal/lönesamtal, som vanligt, sätter skolledaren lön.

Inför betygsättning av eleverna skulle man kunna organisera liknande diskussioner. I det nya sättet att se på kunskapsutveckling framhäver man vikten av självvärdering, att eleven själv är medveten om sin kunskapsutveckling och sina starka och svaga sidor. Ska de då inte också vara delaktiga i att bedöma sig själva? Jag tänker mig en elevgrupp, låt säga 6-8 elever, som i förväg får reflektera kring några frågeställningar som fokuserar lärande, samarbete, kunskaper, arbetsmoral utifrån det som är bra hos varje enskild elev. Läraren sitter med i samtalet, har en låg profil och är främst lyssnande, har kanske därefter ett individuellt samtal med eleven/utvecklingssamtal och sätter därefter i vanlig ordning, ett betyg, troligen med en mer nyanserad bild av eleverna och i tveksamma fall av betygssättning ytterligare ett tillfälle till andras synpunkter.

Lönesättande ledare såväl som betygssättande lärare skulle med ovanstående helt klart få ett bättre underlag för betyg/lön, dock inte heltäckande. Vi skulle alla tränas i verkligt teamtänkande och gruppdynamiken utvecklas betydligt bättre. Så klart kan man också se hinder och svårigheter med en sådan modell, i alla fall kortsiktigt, men långsiktigt skulle det vara ett betydande och viktigt steg mot ökad medvetenhet om de egna förmågorna och hur man ska göra för att utveckla dessa.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig...

Mitt bloggande har den senaste tiden varit lite väl sporadiskt! Halvårslånga uppehåll är inte acceptabelt, i alla fall inte för en blogg som gör anspråk på att vara uppdaterad, jag vet, och det ska bli bättring framöver. Det finns så klart orsaker till varför det blivit obloggat en tid, men det har helt enkelt inte känts inspirerande att skriva, kraften har använts till annat. Dessutom var vårens fröjder, i form av sena försommarkvällar och trädgårdsbestyr, alltför lockande, där i maj någon gång när bloggandet dippade.

Jag önskar att jag nu har hämtat nya krafter och inspiration att skriva mer kontinuerligt, kanske också oftare och därmed lite mindre omfattande var gång. Jag har en del nya tankar om hur jag kan använda bloggen.

Men huvudsyftet med Ledarbloggen är fortfarande att reflektera kring ledarskap och lärande, men kanske med lite bredare bas än tidigare. Det handlar om att samla tankar, strukturera dem och se vad man själv menar, se mönster, samband och sammanhang. Ett andra syfte är att visa på exempel; hur man kan utveckla sina tankar genom skrivande, och därmed utveckla sin reflektion. Något väldigt centralt på vår skola, reflektion.

Utveckla din tanke - börja blogga!

Med den senaste tidens händelser i Stockholm och Rödeby, tonårsmord och desperata vuxna som inte kan besinna sig, och med min egen skolledarvardag där jag ställs att hantera både barns/ungdomars och vuxnas frustration över både stort och smått, leder min reflektion osökt till detta svåra med ansvar.

Det gemensamma ansvaret, vare sig det gäller varje enskild samhällsmedborgares ansvar i situationer på stan eller elevers, lärares och rektorers ansvar på en skola, är värt att lyfta fram som något viktigt att förvalta och utveckla. Jag tycker att det finns en bra grund och en utbredd vilja att ta eget och stort ansvar, både bland personal och elever på vår skola, att se till helheten och bidraga till den. Kanske handlar det om förväntningar; ge ansvar och de flesta tar ansvar! Icke desto mindre kan det också vara värt att notera och varna för de tendenser som kan anas i olika sammanhang i övriga samhället.

Jag anar en tendens i samhället i stort, bland vuxna på arbetsplatser, bland barn och ungdomar och inte minst bland våra politiskt valda ombud och tjänstemän på höga poster, att "skylla ifrån sig", försöka att slingra sig undan ansvar, betrakta svåra ställnings-tagande som någon annans och/eller hänvisa vidare "till ett annat bord". Det är en utveckling som jag intuitivt känner motvilja inför och gärna motarbetar!

Det är patetiskt att vecka efter vecka höra makthavare "förklara" misstag som grundar sig på felbedömningar, slarv, lathet eller uppenbar nonchalans och det förvånar mig ständigt hur naivt och blåögt människor, som man tidigare betraktat som tämligen vettiga, plötsligt kan bete sig oerhört konstigt för att komma undan ansvar.

Det är inte ovanligt med liknande synsätt i världen utanför styrskikten, med folk i allmänhet (på jobbet, på festen, i Ica-kön) där det håller på att utbreda sig en föreställning om att det hela tiden är någon annan som ska ta ansvar, någon annan som borde reagerat eller någon annan som förväntas "fixa problemet". Den egna ansträngningen har hamnat på undantag!

Bland barnen/eleverna pratar vi numera om "Fråga tre", tänk själv först, fråga en kamrat, försök att lösa det utan vuxenhjälp. Oftast klarar eleverna sina uppgifter själva, om de bara anstränger sig eller försöker tillräckligt många gånger, men lika ofta är det bekvämare att bara fråga och få ett snabbt svar. Jag har full förståelse för pedagoger som ger rätt svar för snabbt, det är lätt gjort, men tyvärr inte särskilt bra för unga människor som behöver utveckla sin tankeförmåga.

Inte heller för oss vuxna är det så utvecklande att hela tiden låta någon annan ta hand om problemen. Rätt ofta får jag frågor som jag svarar på alltför snabbt, jag hamnar ofta i situationer där jag försöker lösa ett problem på stående fot i stället för att låta frågeställaren tänka efter själv eller, som jag hellre önskar, inleda ett samtal där vi löser problemet tillsammans. Kanske är det också så att det lätt blir en "vana" att slänga ur sig en fråga, för att få ett snabbt svar, än att fundera själv, och dels lösa det enskilda problemet bättre och dels långsiktigt utveckla sin problemlösningsförmåga.

Att lyfta en fråga till samtal eller diskussion, för att få synpunkter eller en annans mening, utan att förvänta sig ett färdigt svar, är en annan sak; det välkomnar jag och det är i högsta grad utvecklande, både för den som frågar eller lyfter frågan och för den som försöker vara behjälplig i att belysa problemet. Vi skulle kunna kalla det för samlärande, bra för våra elever och bra för oss vuxna! Låt oss samlära mera! Samlösa mera! Samsyna mera!

Låt oss fortsätta att se på problemen, hellre som "våra" problem än som "mina" eller "dina" problem, snarare som något att lösa tillsammans än att hemfalla åt övriga samhällets tendenser att skyffla problemen vidare till "någon annans bord". Med gemensamma ansträngningar, en stabilt utpekad väg och lite av ett kollektivt "djävlar anamma" kan vi göra stor skillnad; en hyfsad skola eller en exceptionellt bra skola. Jag vet vad jag vill ha!

Idag har vi haft besökare från grannskolan, Lerbäckskolan, några lärare och en bibliotekarie. Syftet med besöket var att studera hur vi bedriver undervisning med litteraturcirklar, vilket de fick förevisat på bästa tänkbara sätt av kollegor. Gruppen var också djupt imponerade av hur de bemöttes av eleverna:
- De tittade mig i ögonen när jag pratade med dem! De sa hej då när vi gick!!
Självklart för oss, men kanske inte för alla. Må denna feedback nå våra elevers öron!

Vi har anledning att känna oss stolta över att ha sådana elever och fundera över varför vi har det. Jag är övertygad om att det till stor del handlar om det medvetna och salutogena förhållningssätt vi haft gentemot våra elever under lång tid nu. Sakta urholkar droppen stenen! Well done, mates!

I fortsättningen kommer Ledarbloggen att också publicera små ögonblicksbilder från skolvardagen, kalla dem "ögonblink" eller skånska "ögonaböj" (som betyder genast) för det är ungefär så jag menar; små händelser, värda att uppmärksamma som "viktiga delar för helheten", publicerade i bloggen utan betänketid.

Här om dagen hade jag anledning att återkomma till personer i skolans servicegrupp. Två av medarbetarna i städpersonalen hade dagen innan pratat med en av våra gäster och på ett fullständigt naturligt sätt tagit på sig rollen av värdar, berättat om skolan, olika rutiner och företeelser, som vore det deras eget. Det är en liten detalj i skolvardagen, men ett utmärkt exempel på hur viktig varje liten del i en skolas "anda" är. Det är mängden av sådana händelser som skapar en skola med just de kvaliteter vi strävar efter.

En stor eloge till dessa i skolans servicegrupp som ser sig, och som agerar, inte bara som städ- och bespisningspersonal med sina väl avgränsade arbetsuppgifter, utan också ikläder sig rollerna av vuxna förebilder,