LedarBloggen

Just klar med skolledar-PIM, uppgift två. Avverkade frågorna inför uppgift tre och fick ta del av själva uppgiften: "en presentation av din skolas eller förskolas vision som en bildberättelse med berättarröst och musik." Kräver sannolikt en del tankearbete, men kanske kan man använda sig av en del redan tänkt (se vision från 2003), tillfoga nytt, omforma, skala av, renodla. Vad är det viktiga? Vad är det skolan ska vara? Vilka är våra ideal och vårt egentliga mål med vår verksamhet?


PIM är genomtänkt på många sätt; ett lärande i det lilla går hand i hand med det lite större. Till synes handlar det om att lära sig det digitala hantverket, men egentligen fungerar det, i alla fall för mig, som en inspiration och tankesmedja kring större pedagogiska sammanhang, som t ex i den här uppgiften, om allt detta som är väsentligast för vår verksamhet av kunskapssyn och värdegrund. Förhoppningsvis får det också många pedagoger att fundera i annorlunda banor i skolvardagens planeringsarbete. Denna perspektivförskjutning och pedagogers "tvingande omtänk" kring pedagogik är kanske de digitala verktygens främsta insats i svensk skola.

Uppgift tre i skolledarpim känns som ett spännande tankearbete och det är utmanande att försöka kommunicera tankarna med bilder, filmer, texter och ljud. Learning by doing - att bygga upp sin drömskola, skapa alla de fantastiska förutsättningar för ett optimalt lärande, med ekonomi, lokaler och pedagogiska verktyg, tiden tillräcklig och med styrdokument utarbetade av elever och pedagoger tillsammans..... mmm;)

Tänk om man skulle sätta samman en sådan vision och sedan låta denna utgöra strävansmålen, de långsiktiga målen för hur man planerar, fördelar resurser, stöder och uppmuntrar medarbetare i riktning mot visionen. En vision som fick bilda riktig vägledning för verksamheten på lång sikt, utan störande moment av politiska lappkast och kommunala organisationsförändringar. En dröm, en vision, ja varför inte?


Nåja, det vara bara en tanke som slog mig....

Julaftonslunch och förberedelser i köket, det mesta finns på plats, en och annan nyhet får debutera (i vårt fall grönkål) och alla ligger i startgroparna för julbordet. Mitt i stöket sitter dottern och och försöker känna in julen som förr:
- Pappa, jag tycker inte alls att det känns som jul.
- Men det är det, gumman, det är julafton.
- Jag hade inte ens svårt att somna igår. Jag somnade direkt!
- Du kanske håller på att bli vuxen?
- Tror du? Vad tråkigt!

1998 ersattes den dåvarande datalagen med Personuppgiftslagen. Tillkomsten av denna hade med det häftigt ökade informationsflödet att göra, fler och fler uppgifter fanns plötsligt på många ställen världen runt och det efterfrågades en hårdare reglering. I PUL från 1998 finns det ganska strikta regler för hur vi får behandla personuppgifter, både i den fysika skolvardagen och hur vi hanterar uppgifter på nätet. Vi kan inte publicera personuppgifter såsom namn- , adress- och personnummersuppgifter och inte heller bilder är fritt att använda hur man vill.

Vid förra årsskiftet (2006/07) var det dock dags för en "uppdatering", en justering av den nuvarande lagen, i riktning mot en delvis uppluckring av reglerna. Där det tidigare har varit en strikt regel om samtycke för publicering av namn, blir det nu inte längre ett krav på samtycke, så länge uppgifterna inte är i sammanhang som möjliggör att man kan få mer systematisk information (s k strukturerad) om en person och så länge de inte anses kränkande. Vad som är strukturerad information respektive ostrukturerad och vad som är kränkande och inte, är i sin tur en grannlaga uppgift att bedöma. Detta måste bedömas i varje enskilt fall och kan aldrig, som jag ser det, i förväg ställas upp i ett hundraprocentigt heltäckande regelverk.

Vi har de senaste veckorna, liksom många andra skolor, haft anledning att fördjupa oss i vad som gäller för publicering av namn och bilder på personer, rätten att ta bilder, filma och ta upp ljud t ex med mobiltelefoner. I dagstidningar och facktidskrifter har man debatterat frågorna, och tillsammans med de samtal vi fört med myndigheter, polis och socialförvaltning har vi fått en någorlunda klar bild av vad som gäller. Mina slutsatser är redan tidigare, men nu ytterligare bekräftade, att vi lagstiftningsvägen inte har så mycket att luta oss emot och än mindre framöver. Vi har ofta inte några lagar som backar upp oss om vi vill "markera", "sätta ner foten", eller "slå näven i bordet" när elever går över gränsen; smygfotograferar, spelar in videoklipp och lägger ut på Youtube, använder våra namn och tar upp ljud i sina mobiler.

Markera kan vi naturligtvis, och ska vi självklart göra, varje gång det uppdagas att någon elev gått över gränsen för vad som kan anses anständigt, genom att kräva att misstaget rättas till, att föräldrar underrättas och att eleven i fråga får en chans att komma till insikt om sitt misstag. Att polisanmäla får bli en sista och avgörande punkt kring vilket man i varje enskilt fall måste resonera om lämpligheten; för elever under 15 år medför det en vidarebefordran till Socialförvaltningen och till intet förpliktigande.

Oavsett vad man tycker om detta, så är det ett faktum, vår lagstiftning säger oss detta. Det kan vi möjligen på sikt arbeta för att förändra, politiskt och fackligt, men just nu är det vad vi måste förhålla oss till.

Därför tror jag att vi måste fokusera på att, via dialog med eleverna, utveckla en förståelse och plantera eventuella "nätfilter", inte i datorerna, utan i elevernas medvetande. Vi måste med ord, argument och vädjan om förståelse "brotta ner" alla tendenser till att kränka andra, i verkliga livet såväl som i den digitala världen.

Ska vi förbjuda mobiltelefoner i skolan? Ska vi förbjuda kameramobiler i omklädningsrummen på gympan? Ska vi förbjuda att elever tar bilder över huvud taget, vare sig det är med mobiler eller vanliga kameror? Ska vi förbjuda, förbjuda och förbjuda ...??? Jag tror att det är en farlig fälla att falla i. Vi ska passa oss för att hamna i en situation där eleverna ser sig själva och oss vuxna som "vi" och "dom", något som ska motarbetas, kämpas mot eller ta strid med.

Alternativen till förbuden är dialog, lärande samtal, diskussioner, värderingsövningar, självvärdering och "egenkontroll", dvs eleverna ska vara så "vaccinerade" att de själva reagerar när någon gör övertramp och att det därmed blir helt oacceptabelt också i elevernas egna ögon. Eleverna ska själva vara med och utarbeta de regler som gäller för mobilhantering i skolan. När kan man och när kan man inte, använda sin mobil i skolan; var, när och hur? Jag är tämligen övertygad om att en övervägande majoritet av eleverna förstår och vill ha regler kring detta som visserligen begränsar användandet, men som medverkar till att minimera riskerna för att t ex mobiler, datorer eller andra tekniska vertyg används för att kränka. De flesta elever, för att inte säga alla, har ett förnuft som räcker väldigt långt, de flesta är väl medvetna om vad som gäller, ibland är det någon som faller igenom, gör övertramp, medvetet eller omedvetet, men i stort har vi eleverna på vår sida. Låt oss bygga på det och låt oss fortsätta att installera, justera och serva elevernas " mentala filter". Det är hållbar och livslång kunskap!

För bara tre-fyra år sedan, när jag senast hade elever, arbetade vi med en klasshemsida där jag byggde allting från grunden; eleverna reflekterade, skrev och skickade via mail texter till mig och jag klippte och klistrade in deras kommentarer, på reflektionssidor, loggar och annat. På bara några få år har bloggverksamheten byggts ut och blivit ett kraftfullt verktyg för oss i skolan, om vi bara vill. Vill vi så kan vi och då ska vi, eller hur? Så lätt det varit att bara länka från elevernas presentationssidor till varje enskild elevs personliga "tanke-blogg"!

Om bloggens fantastiska möjligheter till textutbyte och elevernas ömsesidiga kommentarer, kan man läsa om på Datorn i undervisningen! Är du intresserad av att ta del av klasshemsidan kan du göra det på 79an!

Om du är intresserad av att starta bloggar för dina elever kan man t ex gå till: http://www.blogg.se/
eller http://www.blogger.com. Svt har dessutom en bra sida för hur man snabbt kommer igång.

Prova svt.se!

"Vi säger ofta att ungdomarna inte läser, men vad gör de på nätet ? De läser och skriver, och det kan vi använda oss av i skolan."

Barn och ungdomar har ett enormt intresse av att kommunicera med varandra, de gör det hela tiden på olika communities. Det är ett tämligen naturligt sätt för många av våra elever att utbyta tankar och idéer via hemsidor och bloggar och det är en möjlighet för oss i skolan som vi inte ska missa, en chans till utveckling av tankar, språk och lärande. Ta den! Det skulle jag gjort!

Nåja, det vara bara en tanke som slog mig....

Jag har en tanke om "demokratiska mötesplatser", som jag planterat hos Elevrådet; vårterminens tävling (med finfina vinster, så klart) kommer att initiera dylika tankar. Wait and see... Idag läste jag en artikel, om hur en forskare och tidigare förskollärare funderat på hur vi möter förskollebarnen med IT, på nygamla webbsidan Leda med IT med följande formulering:

"Vad jag sett är att oftast saknas det en tanke kring var datorn är placerad och i många fall används den väldigt lite, vilket är synd. Ergonomin är givetvis också viktig, både en liten treåring och en storvuxen femåring ska bekvämt kunna jobba vid skärmen. En bra idé är att ha tre stolar framför datorn så att barnen kan sitta tillsammans eller med en vuxen vid datorn."

I konsekvensens namn, likt "vi gör som vi sätter eleverna att göra", tänker jag på våra datorer i personalrummet; visst borde de vara de "hottaste", mest fungerande och mest använda, använda tillsammans (inte minst i dessa PIM-tider), eller hur!?

Jag skulle vilja införa "digitala demokratiska mötesplatser" i vart och ett av våra personalrum, Övre och Nedre, för gemensam och kollektiv kompetensutveckling, platser för samtal och utbyte, av digitala och kanske också mer icke-digitala problemlösningar; att ta del av varandras erfarenheter i PIM, Fronter och andra verktyg vi kan tänkas ha stor nytta av i vår pedagogiska gärning, program för bild- ljud- presentation- och filmbehandling t ex.

Det är härligt att se hur kollegor samtalar, låter sig utmanas och anstränger sig för att uppnå nivåerna i PIM, olikfärgade medaljer pryder stolt brösten på de mest framgångsrika medarbetarna och mindre framgångsrika (hittills!) delar av skolledningen (läs undertecknade delar av densamme) sneglar avundsjukt, men sporras att ta nya tag och vilja mer (nivå fem hägrar!).

Att lära tillsammans är ungefär dubbelt så roligt som att lära ensam; en potent dator och tre stolar är kanske en del av receptet!

Nåja, det var bara en tanke som slog mig...

Fredag, kl är 1645, skymning ... vinden viner in från nordväst ... 570 meter brygga framför mig, bryggljusen till höger leder tryggt vandringen ut i mörkret. Stegen är snabba ... antyder stress ... tankarna trängs, på det jag gjort och på det jag missat att göra under dagen ... får inte glömma... loggar in med magnetbandet, huttrar in i omklädningsrummet, glasögonen immar igen ... hälsar på bekanta, klär av mig, ut i kylan, halkar nerför trappan och plums i vattnet! Försvinner ner och in i kyla som gör ont, förnimmer doft av tång och saltvatten, frustar och fräser och känner domningarna i benen ....

5,44ªC i vattnet, 5,59ªC i luften, 14 m/s, NNV, disigt.



Snart lägger sig isen

Bastu och småprat om "vädret, torson, Ljusets dag, klimatförändringar och julen". Dags för ett nytt dopp, lika kallt men definitivt skönare. Står en stund i den kalla vinden, svalkas och fryser snart. Ny vända i bastun, skopar på en extra skopa vatten, översta bänken och småpratet fortsätter; "högvatten idag, tuffa vågor, någon borde byta lampan i omklädningsrummet, visst". Ett sista dopp, längre och utan smärta, "varmt" på något underligt vis och förknippat med en skön trötthet i hela kroppen. Lång varm dusch och en pilsner. Ja, bättre än så blir det inte.

Kl 1810, fortfarande nordvästlig vind, nu i nacken, bryggljusen till vänster leder in mot ett glittrande land, möter kallbadare som stretar i vinden, själv i långsam promenadtakt, i iPoden ljuder Broken Social Scene, jag är avslappnad och redo för helg, tid för jaget och reflektion. Vi ses på måndag!

http://www.kallbadhus.se/

Så har två nya internationella undersökningar (PISA och Pirls) visat på kunskapskvaliteter i olika länder, vad gäller matematik, problemlösning, naturvetenskap och läsförståelse. Myndigheter och makthavare (läs Jan Björklund) har än en gång, och i vanlig ordning, uttalat sig om Sveriges "ras" i mätningen.

Det finns emellertid mycket ifrågasättande både vad gäller kalibern på "raset" och mätningens relevans. Jag är över huvud taget mycket skeptisk till alla undersökningar av den här typen, som jämför "kunskap" i olika länder som om det skulle vara samma sak överallt i världen. Vi vet att det ser mycket annorlunda ut i Europas och övriga världens skolor, både vad gäller kunskapsinnehåll och arbetssätt och arbetsformer. Dessutom måste man ta hänsyn till vilken vardag våra barn och ungdomar lever i, förutsättningar, medel och motivation. Kan man över huvud taget mäta och jämföra länder på det viset, med så olika bakgrund?

Jag tror det inte. I alla fall inte så enkelt som att mäta vissa lätt mätbara variabler, utan att ta hänsyn till de olika ländernas förutsättningar och tidigare utveckling. Om det är så att undersökningarna mäter vad vi skulle kunna kalla "gammal" kunskap, dvs innehåll och arbetssätt som vilar på empiristisk grund; kunskap=information, världen är till för att avbilda, det gäller att memorera och reproducera, det enkelt mätbara, då är resultaten inte så konstiga. Sedan 15-20 år tillbaka har våra läroplaner pekat på något helt annat, nämligen en kunskapssyn som vilar på helt andra fundament, det konstruktivistiska. I denna kunskapssyn betonar man det subjektiva, ser kunskap som något diskutabelt, något man tar åt sig individuellt, värderar, analyserar, tillämpar och något man skapar egen kunskap ur.

Jag är således rätt säker på att man mäter "fel" saker eller åtminstone sådant vi i den svenska skolan inte längre lägger så stor vikt vid. Borde vi det? För att hamna längre upp på listan? Nja ....

Men visst finns det anledning till viss oro, jag känner den tydligt. Jag är dock inte säker på hur relevant den oron är. Våra elever läser sämre; långsammare, med sämre uthållighet och framför allt sämre förståelse. Det tycker jag är allvarligt. men det är också viktigt att fundera över varför det är så. Är våra barn och ungdomar idag mindre begåvade, våra lärare i skolan sämre eller metoderna för läsinlärning för omoderna?

Nej, inte heller detta. Jag skulle vilja peka på en del orsaker utanför skolan, i den allmänna samhällsomvandlingen. Vilka slags texter har vi i skolan idag och vilka slags texter möter barnen, och barnens föräldrar, utanför skolan idag? Läser barn och ungdomar mindre idag? Jag är inte helt säker på det! Den stora skillnaden består i att våra elever idag läser annorlunda slags texter än vad tidigare generationer gjort. Det är inte i samma utsträckning texter som är långa, mer komplexa och sammanhängande, som inbjuder till fördjupad läsning, reflektion och eftertanke. Med datorer och internetsiter, tv-program i allt snabbare och allt mer rapsodiska delar och med dagstidningar av Metro-typ, blir läsandet av ett annat slag än det vi vanligtvis vill att våra elever ska ta sig an i skolan. Inte nödvändigtvis varken i mindre omfattning eller med sämre förståelse, bara annorlunda än det vi är vana vid. Sannolikt är det också allt mindre av läsande i svenska hem idag, i jämförelse med hur det var för, låt säga 20 år sedan. Dagens småbarnsföräldrar tillhör själva en generation som inte läser särskilt mycket , utöver de texter som finns på tv:n, på datorn, löpsedlar och Metroupplagor. Visst läser vi, men annorlunda den läsning vi mäter i skolan och annorlunda den läsning man mäter i undersökningar typ Pirls.

Sverige är kanske världens mest datortäta och mest uppkopplade land. Svenska ungdomar har lång erfarenhet av att kommunicera via datornätverk, läsa och skriva med ett språk som i många avseenden skiljer sig från traditionellt skriftspråk, på gott och ont. Men skillnad gör det absolut, och kanske ska vi oroas av detta, men nog kan vi hålla igen med katastrof-ras-kaos-kalabalik-vokabulären. Vi har fortfarande en svensk skola som spelar i den högsta divisionen. En mer ingående analys skulle vara önskvärd, inte bara att vi accepterar hur makthavare faller tillbaka i ett "det var bättre förr" och snabbt förser sig med argument för att återföra den pedagogiska debatten i det "heliga kunskapsspåret".

Det är som oftast, behoven som styr. Den fördjupning, förståelse och reflektion generationer tidigare har fått via textmedier som böcker och tidningar, får nuvarande ungdomsgenerationer och kommande generationer sanolikt på andra sätt, via bild- och ljudmedier såsom TV, radio, internet och annat. Det är detta våra styrdokument (sedan 15 år) menar när man pratar om "det vidgade textbegreppet" och det är kanske snarare utifrån detta vi borde utvärdera och mäta våra läsfärdigheter. Det är kanske rent utav en riktigt bra placering vi har i Pirls!