LedarBloggen

 

 

Det debatteras i dagarna friskt i media, om media, och dess inverkan på folks sätt att ta till sig information, och på hur vi människor nu snabbt förändrar vårt sätt att läsa och kanske också att skriva. Det känns lite som om det bildats två läger; ett som fascineras över framtidens alla IT-möjligheter (och allt vad det innebär) och ett annat, mer skeptiskt och bakåtsträvande läger, som mest tror att alla nymoderniteter är av ondo. Men hallå.... det fanns en tid när telefonen, bilen, tåget, tv:n och radion var nya och nog förändrades människors liv efter de nymoderniteterna, först inte till allas glädje, idag mestadels självklara och för de flesta helt oumbärliga.

 

På sidan med påhejare av internet och dess möjligheter finner vi Anders Mildner, skribent på Sydsvenskan (fr o m här om dagen en länk till höger på denna blogg). Han har skrivit flera intressanta inlägg om detta omvälvande med nätet, bl a hur det påverkar oss människor (oftast positivt;D).Följande del i ett inlägg ger åtminstone mig en del att tänka på:

"Wolf menar att om vårt läsande ständigt är inställt på att vara så effektivt som möjligt, så blir det bara ett verktyg för informationsinhämtning. Sakta riskerar då vår förmåga att tolka texter att försvinna. Vi blir superbra på att skumma på ytan men dåliga på att djupläsa. Kunskap blir något som vi bara inhämtar i den stund den efterfrågas.

Tidigare har en sådan inställning till kunskap alltid varit problematisk. Ni vet: lära för livet, och allt det där. Men vad händer i en värld då vi faktiskt inte behöver hålla allt i huvudet, eftersom alla ständigt kommer att ha tillgång till svaren på alla de där frågorna som vi anser vara så viktiga att känna till?

Oavsett hur man ser på utvecklingen, så kan man nog konstatera en sak: skolan har fått en ny pedagogisk uppgift på halsen."

 

Med ett mångfalt större material att ta del av är det en nödvändighet att vi anpassar vårt sätt att ta del av flödet; man kan inte läsa lika ingående, inte ta del av varje mening, ord eller stycke i en text. Man måste scanna av, söka väsentligheterna och lämna annat bakom sig. Det är väl ungefär det ungdomar (både mina egna hemma och de jag träffar i skolan) gör när de ser så där oförskämt avslappnade ut och ändå arbetar för högtryck, mentalt. De har utarbetat de strategier som är nödvändiga för att överleva i informationsmängden som ständigt flödar över en. De försöker inte ens att ta del av allt, inser omöjligheten. De letar mönster, nyckel- ord och meningar, hoppar fräckt över långa stycken och får ändå en helhet och en förståelse. Lite då och då tror man sig förstå vad som håller på att hända; t ex när sonen sitter och sms:ar, använder sig av båda händerna, blixtsnabbt... och samtidigt tittar på tv, med ögonen klistrade på tv-skärmen (Inte vet jag hur det går till;() Fragment från flera olika medier samtidigt, men ändå mål och mening.

 

Bra eller dåligt? Tur och tacksamt eller sorgligt och förödande för människors sätt att tänka? Kanske en nödvändighet och och en lyckosam överlevnadsstrategi i ett allt tätare informationssamhälle. Men visst finns det fog för undran: Vad händer med vår förmåga att reflektera, analysera och ifrågasätta när läsningen blir allt flyktigare och och allt mer fragmentarisk? Vad händer när unga människors ork att ta sig igenom en text brister? Måste vi inte då välja andra sorters texter och informationskanaler i skolan? Kanske måste vi lära våra elever att reflektera på andra sätt; i samtalen, diskussionerna och det muntliga. Kanske är det just detta som blir skolans huvuduppgift framöver, att komplettera informationsbitarna med fördjupning, kritisk granskning och det mänskliga samtalet.

 

Då kommer man snart också tlll resonemanget om dagstidningarnas vara eller icke-vara. Finns det över huvud taget någon vits med att varje dag trycka flera miljoner exemplar av en papperstidning med flyktiga nyheter som är inaktuella 24 timmar senare och mer eller mindre värdelösa? Tveksamt. Ändå kan jag inte förstå hur man skulle kunna få allt via skärmen (tv eller dator), vem orkar det? Kanske är tidningsutvecklingen på väg mot något slags polarisering; å ena sidan snabba kortfattade nyheter á la Metro eller å andra sidan tidningar med mer fördjupande material. Det som finns där emellan tar tv, radio och webb hand om. Hur låter det?

 

FRA-debatten har förutom själva sakfrågan också startat ett viktigt samtal om *"den tredje statsmaktens" framtida roll. I ett samhälle där journalister inte längre har "ensamrätt" på att välja ut, skriva om och argumentera för/emot vad de anser ska debatteras, riskerar de att marginaliseras och få mindre kontroll. Är det bra eller dåligt? Dåligt kanske av den anledningen att det som skrivs inte alltid får samma underbyggnad och kanske inte kan betraktas lika seriöst som om en utbildad journalist gjort jobbet, men bra eftersom initiativet och engagemanget får en betydligt bredare bas. Det är kanske just denna möjlighet att vara med och påverka som motiverar interaktivitetsgenerationen att engagera sig samhällspolitiskt. I så fall är det fantastiskt bra!

 

Jag vill med det här inlägget dels peka på en intressant blogg i ämnet (Anders Mildners), dels uppmärksamma medarbetare i skolan på fenomenet som, tror jag, kommer att betyda rätt mycket för skolan framöver och att det är av största vikt att vi redan nu utarbetar strategier för hur vi bäst ska kunna orientera våra elever och utveckla deras förståelse för omvärlden. Det bör vi sannolikt inte göra på samma sätt idag som för bara 10 år sedan. Vi måste nog acceptera alternativa sätt att söka information således, men också vara konsekventa och noga med att komplettera det nya kunskapsinhämtandet med fördjupande samtal. Nya tider, nya sätt att förhålla sig till verkligheten och nya utmaningar för skolan och den fostrande generationen.

 

/"Tredje statsmakten är ett uttryck som beskriver massmedia i Sverige, granskarnas roll i ett samhälle. Första och andra är den lagstiftande och verkställande makten, alltså riksdag och regering.

Ofta uppstår förvirring kring begreppet eftersom fjärde statsmakten ofta används för att beskriva samma sak. Fjärde statsmakten är dock en anglicism (av "the fourth estate") som kommer av att man i bland annat USA och Storbritannien har annorlunda statsbildningar där den dömande makten är mycket mer fristående från den lagstiftande och framför allt från den verkställande makten än den är i Sverige och därför fått ett eget namn. I Sverige har domare, även domarna i de högsta instanserna Regeringsrätten och Högsta domstolen, inte alls samma fristående ställning som i till exempel USA och Storbritannien utan är beroende av den verkställande maktens, regeringens, välvilja för befordringar lönesättning med mera."/ Wikipedia

 

Just läst en riktigt bra bok, i samband med rapportskrivning och redovisning av de medel vi fått med Demokratiprojektet; Nya skolans självvärdering av Margareta Eriksson . Ur innehållsförteckningen:

- Självvärdering - varför det?
- Den kollektiva förståelsen
- Att förstå utvärdering
- Metoder för självvärdering
- Samtal
- Dokumentation

Syftet med att beställa boken till projektledarna för de olika demokratiprojekten är tydligt; vad är att utvärdera och hur ska vi använda oss av det utvärderade? Vad kan vi dra för olika slutsatser och hur går vi vidare? Hur gör vi för att inte stanna vid endast en uppföljning?

Författarinnan kommer i sina resonemang kring självvärdering in på många andra spännande områden, av mer generell karaktär och om lärande i stort. Resonemang som vi känner igen oss i och som bekräftar mycket av vårt koncept och vår verksamhet. Det handlar om att se den egna verksamheten och våga utmana tanken om dess förträfflighet, om att upptäcka vanemönster och våga förändra. Om att ha förståelse inte bara för den egna kompetensen och den individuella arbetsuppgiften utan också för det kollektiva uppdraget, en professionell förståelse, för tankarna bakom läroplanens texter, idéerna och de politiska riktlinjerna som sedan ska omvandlas i handling.

"I det interaktiva och kommunikativa moderna samhället godtas inte längre den hierarkiska auktoriteten, den som rektor och lärare tidigare hade gratis. Nu måste skolans företrädare själva förtjäna sitt inflytande genom att argumentera för skolans innehåll och arbetssätt. De måste bevisa sin uppdragsförståelse genom att kommunicera och förklara sig utåt. De behöver förvärva sin auktoritet på ett sätt som väcker tilltro, inte minst på den intellektuella arenan. De förväntas kunna stå för sina bedömningar och val, inför elever, föräldrar, politiker och allmänhet. De måste veta vad de håller på med och varför och kunna redogöra för hur det går, sakligt och utan förskönande övermålningar, och de måste visa att de har torrt på fötterna under sina åtgärder och beslut. De måste visa sitt samtänkande i fostrans- och undervisningsfrågor. Att förstå och stå för skolans uppdrag har blivit en del av kompetensen."

Margareta Eriksson för vidare resonemang om vikten av att söka medvetenhet om vart man ska, om att sätta mål, reflektera och handla därefter. "Det medvetna handlandet är professionalismens främsta kännemärke!" Hon har intressanta synpunkter på begreppen kvalitativ och kvantitativ utvärdering, formativ och summativ bedömning och "mätraseriet" som saboterar den viktigare reflektionsdelen.

"Om man vill nå utveckling på dessa viktiga områden (lärandet och arbetet mot de nationella målen) måste man sluta med att "mäta" graden av måluppyllelse. Så fort man börjar mäta, gradera och uttrycka kvantitativa mått, lämnar man nämligen den intellektuella arenan och går in på den instrumentella. Det blir mer statistik än varför-funderingar och kritisk reflektion."

Skulle inte kunna uttrycka det bättre själv! Med besöket från Myndigheten för skolutveckling i färskt minne, tillåter jag mig att vara en smula skeptisk till den inriktning skolan nu är på väg att ta; med mer kontroll, mer mäta och tidigare betyg. Faran är, som jag ser det, att vi tar flera steg bakåt, i en riktning mot och med en betoning på det enkelt mätbara - och bara det! Det blir en bekväm sak att ta till sig för alla de pedagoger som haft svårt att smälta Lpo 94:s direktiv om elevinflytande, en reflektiv undervisning och en konstruktivistisk anda. Äntligen kan de få stöd i direktiven, och fortsätta med sitt aldrig förändrade empiristiska sätt att förhålla sig till kunskap och organisera lärandet.

Möjligen skulle man kunna acceptera ett större mått av mätande om man samtidigt var övertygad om att den andra, den mer reflekterande och intellektuella arenan, också fick stort utrymme. Tyvärr befarar jag att det på många skolor kommer att stanna vid ett nytt mäthysteri med fler listor, kolumner, siffror och analyser och bedömningar utifrån endast dessa. Lätt och utan tveksamheter, svart på vitt, inga nyanser och åter till ordningen!

Den bedömning och den reflektion våra elever (ja, också vi vuxna) gör av vårt eget lärande och våra egna arbetsinsatser, i en formativ bedömning, av arbetet och i arbetet, är så oerhört mycket viktigare och starkare än den mer summativa "utifrånbedömning" som en lärare (eller skolledare) utdelar i form av test- och provresultat och betygssiffror - alternativt bokstäver.

Låt oss således inte gå vilse i mätdjungeln, låt oss i alla fall också skapa många och generösa gläntor av reflektion, eftertanke och metakognition. Det riktigt hållbara för lärande på djupet!

Som sagt, en riktigt bra bok, som vi kanske rent av skulle kunna använda i vår gemensamma kompetensutveckling. Varför inte i bokcirkelform...? Ska fundera på det!

I helgen måste jag hyra en krigarfilm, något jag minsann inte gör varje dag.

Under en halvdag med ledarskapsutveckling i Lunds kommun, tillsammans med Kira von Knorring Nordmark fick vi, skolledare, i veckan än en gång ett mytodrama berättat för oss. Förra gången med Elisabeth I (Om att släcka bränder), idag med Henry V (Henrik V) via Shakespeare och hans drama med samma namn. Lika intressant, lika lärande och med lika naturliga kopplingar till dagens moderna problem. Med en fantastisk förmåga att förutse framtida dilemman, handlar Shakespeares pjäser ofta om livets eviga frågor, om ledarskap och de tvivel och tveksamheter människan ställs inför. Därför så tidlös och därför så ständigt aktuell!

Shakespeares mest berömda krönikespel Henry V berör frågor som:

• att ta på sig ett chefsansvar som känns tungt
• att bli chef över sina kamrater
• att hitta sin personliga vision i ledarskapet
• att implementera, möta kritiker och förrädare
• att skapa en lojal opposition
• att utveckla sin egen inre potential
• att gjuta mod i tröttkörd grupp
• att hantera etiska dilemman
• att möta själens svarta natt
• att inspirera i den svåraste stunden
• att bli den man har potential att bli

De kopplingar Kira gör handlar således om ledarskap och lärande, och så här ligger det till; i början av 1400-talet strider den unge, karismatiske kung Henry V med Frankrike för att lägga landet under det engelska imperiets fötter. Han tvingas strida både mot sina soldaters sviktande moral och sitt eget inre tvivel innan de drabbar samman med fienden i det kända slaget vid Agincourt. Under ihållande spöregn, utrustade med dåliga vapen och mot en styrka som är sex gånger så stor, vinner England. Ett slag som sägs haft stor betydelse rent moraliskt också för Churchill och engelskmännen under andra världskriget ("Vi har gjort det förut, och vi kan göra det igen").

Det berömda v-tecknet som Churchill använde sig av, "v for victory" eller bara som en cigarhållare, är omtvistat, men här presenteras en alternativ, och mer sannolik, teori; de engelska bågskyttarna i slaget vig Agincourt hade i polemik med de franska styrkorna, före slaget, hotats med att bli av med sina bågskyttefingrar. Efter segern defilerade engelska trupper förbi de franska förlorarna och visade, hånfullt, upp sina bibehållna fingrar, som ett V.

I dramat ställs Henry inför frågor som t ex hur man hanterar ledarskapet i förhållande till dem man ska leda, om dem man ska leda är före detta kamrater (läs kollegor) och svårigheterna kring detta. Vidare, inför slaget vid Agincourt, med en missmodig skara soldater, tiofalt i underläge och på gränsen till att ge upp, ger Henry sina styrkor nytt mod i sådan måtta att de, mot alla odds, vinner slaget. Vad gjorde han? Vad sa han?

Istället för att kommendera sina styrkor inbjöd han dem till att göra ett aktivt val; "ni som väljer att vara kvar .... måste vara högt motiverade .." Han lyckades visualisera framtidsbilder, hur det skulle kännas att överleva och vara dem som hemma, på puben i goda vänners lag, kunde berätta om de heroiska insatser de engelska trupperna skulle åstadkomma. Han lyckades skapa hopp! Han drev sitt projekt, gick runt och lyssnade till sitt folk och hade förtroliga samtal med dem. Han lärde känna sitt folk och delade deras grundvärderingar och framför allt försökte han inspirera dem.

Kan vi lära oss något av det idag? Jo, rätt mycket faktiskt. Det Shakespeare pekar på i sitt drama Henry V gäller fortfarande och kan utmärkt väl användas som utgångspunkt för reflektioner kring dilemman som gäller än idag.

I nedskärningstider är det lätt att hamna i lägen av hopplöshet och resignation, men i just dessa stunder, likt Henry V i slaget vid Agincourt, är det också viktigt att kunna mobilisera det positiva, se framåt och visualisera målbilder. Seger i ett militärt slag eller överlevnad i ett skolpolitiskt kaos, mål och medel är kanske demsamma.

I helgen ska jag alltså se Kenneth Branagh och Henry V, lära mig hur jag ska hantera ledarskapet och gjuta hopp i en tröttkörd grupp. "We few, we happy few, we band of brothers" ...... and sisters. Trevlig helg!

Här om kvällen träffade vi klass 9A på TV för trettonde och sista gången. Det har varit intressant att följa men är kanske, så här i backspegeln, också förenat med en hel del skepticism.

I tisdags lyssnade jag också, under Lunds kommuns LLL-halvdag, på professorn i pedagogik och lärande från Högskolan i Jönköping, Henning Johansson. Henning höll en föredragning om framtiden och han visade sig vara en skeptiker av klass, lite otippat när man väntar sig att en föreläsare om framtiden säkert ska tala om alla fantastiska möjligheter som döljer sig bakom hörnet. Här fick vi istället i makligt norrländskt tempo livsvisdom från 40- och 50-talets Övre Soppero (hästen Lisa glömmer man inte i första taget) i ett slags perspektiv på det vi hade igår, har idag och det vi bör se upp med i framtiden. Henning talade om faran med att lita alltför mycket på alla "nymoderniteter" som innebär att tidigare kunskaper, erfarenheter och lärdomar faller i glömska. Han talade om vikten av att behålla gammal kunskap vid liv, om det nyttiga "baksträveriet". Vi människor tenderar att ha en övertro på tekniken, men då tekniken är bräckligare än vi tror kan det vara livsnödvändigt att ha en backup, dvs att fortfarande besitta förmågan att själv kunna analysera, tänka och finna alternativ. Att vara tveksam inför nytt är sunt!

Skolan är en konstig plats på det sättet att de mål vi formulerar i skolan tar sikte på det som ligger utanför skolan. Det är kanske först 10-20-30 år senare som eleverna förstår vilka målen var, vad vinsten var med det de sattes att göra i skolan under sin ungdom. Och kanske, menade Henning, var det just detta som gjorde skillnad i efterkrigstidens Sverige och att vi svenskar så snabbt kom i ett gynnsamt läge; detta att den svenska lärarkåren hade förmåga att visualisera de långsiktiga målen för den tidens elever.

I serien om Klass 9A finns det drag av detta; "superlärarna" lyckades med (utöver det jag i tidigare inlägg redan nämnt som avgörande faktorer; engagemanget, relationerna och passionen för sitt ämne) konststycket att inympa hopp om framtiden hos ungdomarna, att ta sikte på de riktigt långsiktiga målen (Vad vill du bli? Vad är din framtid?). Kanske är det detta vi vanligtvis inte riktigt lyckas med i skolan och därmed också möter en hel del elever som har problem med motivationen.

Skeptikern i Henning hade dock en uppfattning om tv-serien Klass 9A som jag känner också är min; tv-programmet är på många sätt intressant och relevant, men å väldigt många andra sidor inte alls relevant och näst intill löjlig. Tanken att man på några få månader kan göra sådan skillnad att man kan gå från "sämsta" till "bästa", är rätt korkad. Trots det kan jag ge programmet ett berättigande, eftersom det ju faktiskt fokuserar ett väldigt väsentligt ämne; lärande. Problemet med serien är att "vanliga" människor inte har så lätt att skilja det ena (vettigheterna) från det andra (flosklerna), och därmed blir det en ganska snedvriden bild. Också en ganska "lättköpt" bild, som är alltför tillrättalagd rent dramaturgiskt och som därmed är rent av manipulativ. Lättköpt och farligt, i alla fall när tunga politiker (läs: Ilmar Reepalu) tolkar regisserade scener som verklighet.

Politiker borde förstå att skolan är mer komplex än så, både i Malmö och i Lunds stad.

Lära-att-lära/portfolio är inte för syns skull, det är för lärandets skull! Vi har (väl?) en övertygelse om portfolions kraft att ge eleverna medvetenhet om sitt eget lärande och därmed också ta mer ansvar och känna större motivation. Eleverna ska känna det meningsfullt att gå i skolan!

Vi sätter dem hela tiden i situationer av att dokumentera, reflektera och sätta mål, helt i linje med vårt koncept. Men hur mycket är vi själva involverade? Vad känner vi för portfoliometodiken? Har vi själva en inre övertygelse av metodikens förträfflighet?

För att känna denna kraft och förstå själva metodikens innersta väsen har vi också sedan något år en professionsportfolio. Den är tänkt att fungera på samma sätt som elevernas portfolior, nämligen som ett verktyg för pedagogen att bli medveten om sin egen kunskaps- och professionsutveckling. Ett verktyg som ska hjälpa oss att se mönster, sammanhang och samband i det vi gör, hjälpa oss att se våra styrkor och svagheter tydligare och hjälpa oss att hitta vår optimala utvecklingspotential.

Samtidigt, på köpet liksom, får vi en fantastisk möjlighet att utifrån egna erfarenheter motivera och bringa våra elever förståelse för hur viktigt dokumentation, reflektion och målsätttande är för lärandet.

Under de år vi haft professionsportfolion har det i medarbetarsamtalen visat sig vara mycket skiftande sätt att använda den. En del hade redan första året utvecklat en diger portfolio med de tidigare bestämda dokumenten (se kompetensutvecklingsplan för läsåret 2004/05) om kunskapssyn, lärare/ledare, mål och jag-själv som grund och byggt på med olika andra projekt, arbeten och reflektioner för att utmana metodiken, för att fördjupa känslan av utveckling eller bara för skojs skull. Andra har knappt börjat och fortfarande inte vid tredje medarbetarsamtalet (årets) ens professionsportfolion med till sitt medarbetarsamtal. Det har visserligen varit mycket "kan" och "bör" hittills, men som allting annat i vår process, det blir allt mer av "ska".

Jag tror starkt på vårt lära-att-lära-koncept och är övertygad om att vi har mycket att vinna på att uppleva/känna i ryggmärgen det vi sätter eleverna att göra.. Därför är det hög tid att ta sin professionsportfolio på allvar. Jag vet inte säkert, men jag anar att det sätt på vilket vi använder/handskas med vår professionsportfolio har en koppling till hur vi använder/handskas med elevernas portfolior. Den som själv upplevt glädjen och styrkan i sitt eget lärande/utveckling (genom dokumentation och reflektion i sin portfolio) har sannolikt mycket lättare att ge eleverna handledning i hur de i sin tur ska hantera sina egna portfolior.

Hur kan vi inför eleverna vara trovärdiga när vi försöker att motivera dem till att dokumentera sina arbeten i syfte att bli medvetna om sin kunskpsutveckling, om vi inte själva tar den egna professionsportfolion på allvar? Om vi resonerar som att "den inte är så viktig", "kärnverksamheten och arbetet med eleverna kommer först" eller "jag prioriterar eleverna"...?  Säger man inte då att också elevernas portfolior inte är så viktiga? Och vad är kärnverksamhet, om inte portfolion?

Professionsportfolion är inte till för syns skull, inte för skolledarens skull och egentligen inte för någon enda utomstående, bara för den enskilde pedagogens egen skull. För den egna kunskapsutvecklingen och för "ryggmärgskänslan" i det vi bör kalla vår "kärnverksamhet". Sedan kan var och en välja att använda den på olika sätt, endast för egen inre reflektion eller för mer utåtriktade syften, som ett marknadföringsverktyg.

Jag tror också att professionsportfolion skulle kunna vara ett underlag för reflektion i grupp och ett sätt att ytterligare fördjupa samtalet kring vår metodik. Kanske något för vår fortsatta kompetensutveckling!

Tidigare rektorn för Lärarhögskolan i Malmö har på ledarplats i Sydsvenskan uttalat sig i debatten kring kritiken mot ett rätt stort antal lärarhögskolor i landet, där bland andra högskolan i Malmö pekas ut. De håller inte måttet, uppfyller inte kvalitetskraven för högre utbildning och riskerar sina rättigheter att examinera studenter. Fel och djupt orättfärdigt, tycker Olle Holmberg och menar att kritiken kanske beror på att lärarutbildningen i Malmö inte anses tillräckligt konservativ!

Kanske har Olle rätt i sin lätt indignerade kommentar. Hur som helst, all heder åt honom, som håller den konstruktivistiska fanan högt och som i alla tider konsekvent utmanat den gamla empiristiska skolan och bäddat för en mer modern pedagogisk utveckling, dels på lärarutbildningen i Malmö och dels som sakkunnig i olika sammanhang i hela riket. Kritiken mot högskolorna har till största delen handlat om i vilken mån högskolorna har akademisk forskarerfarenhet. Problemet verkar vara att alltför få lärare på högskolan har disputerat, således. Är det verkligen detta som är problemet?

Jag är minst sagt tveksam och ser inte riktigt det som huvudproblemet. Visst måste vi ha forskarkompetens på högskolan (forskare som tydligt kan koppla teorierna till klassrumsgolven) men framför allt lärare som i sin ryggmärg vet vad det är att undervisa barn och ungdomar av idag. Kanske skulle det vara mer effektivt med ett större och stabilare mentorssystem ute på skolorna. Jag minns hur det var på nittiotalet, när systemet med partnerskolor infördes; man pratade då mycket om hur lärarhögskolorna skulle flytta ut en del av sin undervisning i metodik, ut på de olika partnerskolorna, ut i klassrummen och ut bland eleverna. En fantastiskt god tanke, som aldrig blev verklighet, tyvärr.

Varför inte ta upp den tanken igen, det borde bli en bra avvägning mellan det teoretiska och forskningsinriktade på högskolan (och därmed tillfredsställer man tillsynsmyndigheterna) och det mer praktiskt-didaktiska ute på skolorna (som ger de lärarstuderande erforderlig praktisk-metodisk handledning). Kopplingen står de metodiklärare som finns på högskolan för, när de förlägger en del av sin undervisning ute på partnerskolorna i seminarier med lärarstuderande, handledare och sig själva. Ett vinnande koncept, som jag ser det. Ta upp tanken igen!

De lärarstuderande vi får ut till våra praktikskolor idag (om de "pallar" hela vägen;D) är ofta dåligt förberedda och dåligt motiverade för det yrke som i allt högre grad kräver allt mer av engagemang, ansvar och insikter om människor. Ett motstridigt faktum, indeed! Läraryrket är ingenting man tar i andra hand, något man ska göra för brödfödan bara. Att vara lärare handlar om att ge mycket av sig själv, lotsa och guida ungdomar i lärandet och i livet, vara förebild och att ständigt erövra förtroenden och respekt. Det kostar ansträngning. Vi riskerar, med allt fler 80-tallistiska;

"- Här-är-jag,-underhåll-mig!-Vad-kan-ni-göra-för-mig?
-Jaså-ingenting-ni-menar-jag-ska-bidra-då- drar-jag! "

- inställningar till livet, att få en skola som mer är till för att lärarna ska förverkliga sig själva, snarare än att utveckla barns och ungdomars lärande. För att travestera en känd f d amerikansk president; tänk inte på vad skolan kan göra för dig (som lärare), tänk på vad du kan göra för skolan (och elevers lärande). Visst borde det vara en självklarhet!

Vidare .... googlar man Olle Holmberg kan man läsa mer om vad han t ex tycker om chefsskap:

"- Personligen ser jag dock inte på ledarskapet som om jag vore beslutsfattare. Snarare är det ett diskursivt ledarskap vilket betyder att jag ständigt måste vara med och argumentera för vår sak, övertala människor och vara med och påverka i en riktning som gynnar lärarutbildningen. Det gäller att använda alla tillfällen och alla mötesplatser för att driva lärarutbildningens utveckling framåt.
- Jag tror inte heller på chefer som inte är djupt upptagna av innehållsfrågorna. En chef utan sakinnehåll fungerar aldrig."

Läs hela artikeln!

Än en gång sympatiserar jag med Olle och nu med hans ledartankar ovan. Med en ödmjuk inställning till och lyhördhet för ett medskapande ledarskap, riskerar jag visserligen att bli beskyld för att vara en inte helt tydlig och med-hela-handen-visande-chef, men vinner kanske sympatier i att lyssna in synpunkter och åsikter innan jag fattar beslut.. Det är i samtalet vi lär, såväl våra elever som vi själva, vi vuxna,; kolleger, medarbetare, skolledare emellan, på alla nivåer, i alla sammanhang, överallt.

Vilken chef är så säker på sin sak att man kan fatta alla beslut på egen kammare? Inte jag. Självklart, i alla fall för mig, måste det vara att fatta beslut i dialog med de medarbetare, som ska utföra själva arbetet. Det måste vara ett teamwork, ett teamwork där jag som ledare fungerar som ett slags katalysatorn, den som slutligen tar beslut om riktning, den som lyssnar, utesluter sämre alternativ, tar åt mig av klokare och mer konstruktiva idéer och som grundar besluten på alla de klokskaper som lyssnats till.

Att vara "djupt upptagen av innehållsfrågorna" är en annan självklarhet; givetvis måste jag vara "upptagen" av det som är själva kärnan i den verksamhet jag leder, vara lite av "bäst i klassen", kanske inte ha 100-koll på alla detaljer, men stenkoll på riktningen, ambitionen, resultatet av ansträngningarna och/eller det jag/vi vill åstadkomma.

Varför är inte Olle Holmberg vår utbildning- och skolminister? Det skulle känts mycket tryggare! Olle vs Jan, ett lätt val , jag väljer givetvis Olle!

(Alla sammanträffanden med verkligheter på Gunnesboskolan och lokala Ollar och Janar kan förstås helt bortses ifrån;D). Trevlig helg!

"Coacha chefen - så mår du bättre!?"

I söndagens DN läste jag om Nina Jansdotter, karriärcoach från Lund med flera goda tips till den som vill lyckas i arbetslivet. Nyckelordet är feedback, positiv sådan. Precis som med våra elever, medarbetare emellan och arbetsgivare och arbetstagare emellan, behöver chefen (eller om det ska vara ledaren) lika självklart denna feedback. Ett sant salutogent förhållningssätt, eller hur? Men, ack så svårt att tillämpa! Det har vi konstaterat många gånger.

"Alla vill bli sedda och bekräftade genom positiv feedback - även chefen. Det är mycket smartare, om du vill att chefen ska gå i en viss riktning, att bekräfta det som är bra, än att klaga på sånt du tycker chefen gör fel. Pröva att förstärka och uppmuntra det som fungerar - även om det inte är så mycket ..."

Så det så! ;D

Skämt åsido, i dagarna har jag problem med att vara en allt igenom positiv och kreativ kraft som ledare på Gunnesboskolan. Bortsett från all den energi och kraft det kostar att hantera anpassningen till en ekonomiskt hållbar "kostym", har det naturligtvis också sitt pris att vara just den som ska fatta besluten om vad det ska sparas på och vem det kommer att beröra i form av övertalighet. Det går inte att helt distansera sig, att bara se till kronor och ören och budgetar som måste gå ihop. Jag känner så klart också mycket för människorna det berör. Jag har aldrig haft lätt för att skilja på arbete och fritid, det blir liksom ett, vilket har både fördelar och nackdelar (Nina Jansdotter har samma problem, men vänder det till något positivt; hon pratar om livskarriär) . Just nu lever jag med våra problem dygnet runt, vardag som helgdag, tidiga morgnar och sena kvällar, dag och natt.

I artikeln om Nina Jansdotter finns det dock aspekter att ta hänsyn till och viss tröst att få;

"Det är viktigt, säger hon, att kunna vända svaghet till styrka och inte se sig som offer."

Ingen vill väl se sig som offer! Varken de som hamnar på övertalighetslistan eller de som blir kvar att reda ut situationen efter bästa förmåga. Vi har en tuff tid framför oss, kanske flera år med en budget som kommer att suga musten ur oss, men som vi kommer att komma över. Vi är möjligen just nu försvagade, kringgärdade och begränsade i vårt manöverutrymme och i en situation som kräver mycket nytänkande, kreativitet och uthållighet. Men vi har ett koncept som på sikt kommer att visa sig vara vinnande. Det är jag övertygad om! Vi har många av de förutsättningar som behövs för att bli en ännu mer framgångsrik skola; mestadels nyfikna och arbetsvilliga elever, ändamålsenliga och trivsamma lokaler, IT-utrustning utöver vad många andra skolor har och ett fantastiskt bra lärarlag!

Jag är just nu mitt uppe i vårens medarbetarsamtal och jag inspireras och imponeras av medarbetarnas tankar och funderingar kring lärande, både eget och andras. I en dylik reflektionsstund, som ju medarbetarsamtalet innebär, inser man att vi har en hel del att känna oss stolta över (förvisso också en del att vidareutveckla). Detta måste vi med tillförsikt förvalta och säkra för bättre tider och nya möjligheter att ta kliv framåt; vi har hela konceptet med lära-att-lära och dokumentationsmodellen portfolio (och det är verkligen något vi åstadkommit tillsammans), en skola med försmak för digitala (och framtida) verktyg för lärande och ett mycket entusiastiskt och förändringsbenäget lärarteam. Det är stort och värt att framhålla och poängtera, speciellt i situationer då man fått den svarta hatten rejält nertryckt över ögonen.

I dessa påsktider (försök att bortse från vintervädret) borde det inte vara så svårt att finna lite motivation för ett hattbyte; kanske en positiv och påskig gul hatt eller varför inte en chic grön och kreativ hatt?!



Intresserad av hattar? Läs mer!

Om det kan vara till någon tröst, för dem som tycker att ledningen är för tuff, okänslig och hård, har Nina Jansdotter flera goda råd till arbetstagare/medarbetare. Möter man en kaxig och hårdhudad chef ska man plocka fram sin empati och tänka:


Känns det bättre? Önskar er alla ett trevligt och avkopplande påsklov och en Glad Påsk!

"Min fråga till dig är nu (som skolledare eller lärare): Hur kan man leda en organisation som jobbar med ungdomar utan att förstå vilken kultur de lever i? Är du på eller är du av?"

Läste ovanstående i Fredriks blogg här om kvällen och fick "kli" i tangentfingrarna;D Frågan attraherar - vad kan jag egentligen göra för att få alla medarbetare att förstå vikten av denna nya ungdoms-it-kultur? Svar: Ständigt sätta oss (eller kanske utsätta oss för) i situationer med digitala verktyg. Involvera, bädda för eller "tvinga in" genom att locka, pocka och övertala; argumentera, visa och övertyga, leda, bedja eller kedja! Vi vuxna måste vara bäst i klassen, på allt. Arenan är ny, den begränsar sig inte längre alltid till det fysiska mötet, till radio - eller tv:s paneldebatter, tidningars insändarsidor eller andra medelålders medier. Det är på det s k nätet, i communities som Facebook, Lunarstorm eller Myspace, med sms:ande och snabba och omedelbara samtal, när som helst, var som helst och hur som helst, som livet leker. Och oavsett vad vi tycker om den utvecklingen, måste vi acceptera att det uppväxande släktet snabbt skaffar sig nya verktyg för kommunikation, underhållning och ... lärande.

Anne-Marie Körling har i veckan, via Rapport (se svt webben för fredagen) ställt sig frågan huruvida vi ska fortsätta att se på t ex mobilerna som något negativt i skolan eller om det är dags att ta in mobilerna i klassrummen. Hon gör det och jag tror hon gör alldeles rätt. Heja A-M!

Visst kan det ibland kännas hopplöst när man ska lära sig att hantera de digitala redskapen, det kan verkligen strula, det vet vi alla. Men trösklarna är lägre än vi tror och det gäller, som jag ser det, bara att ha uthållighet och tålamod med att det går fruktansvärt långsamt i början. Jag är övertygad om, inte minst av egen erfarenhet, att man snart märker vinsterna, både vad gäller resultat av de egna ansträngningarna att leda och delge lärande med delvis andra verktyg, men också, och kanske framför allt, för motivationen hos eleverna. Sist men inte minst, tror jag införandet av IKT i skolan kommer att hjälpa oss vuxna, snabbare och mer effektivt, att erövra nya sätt att tänka, arbeta och lära, till gagn för våra elever och, så klart, för oss själva. Ju fortare vi gör det, desto bättre. Varför vänta?

Senaste numret av Chef & Ledarskap ägnar sig åt it och skola. Det finns flera intressanta artiklar, bl a den som Jonas refererar till i sin blogg.

För att återgå till frågan i början och Fredrik; jag håller inte med Fredrik när han säger att vi måste välja nu. Vi har nämligen inget val, vad jag förstår! man kan bara vara "på". Vi kan inte vägra it, lika lite som vi kan vägra användandet av mobiltelefonen, den vanliga telefonen, cd-spelaren, videon etc. Den tekniska utvecklingen driver på och är här för att stanna. Det kommer inte att gå över. Sorry Ines Uusmann!

Nej, inte om jag får bestämma (och jag är ju i alla fall rektor;D), men möjligen får vi räkna med lite längre tid för att uppnå dem. Kanske måste vi ställa in oss på en tillfällig svacka, en haka-svacka! Eller så går vi på offensiven ....

Hur som helst, i morgon tisdag, har den nya ledningsgruppen på Gunnesbo/Nöbbelöv skolområde sitt första möte. Det första i en lång rad som inledningsvis kommer att handla mycket om ekonomi, resurser och kanske sänkta ambitionsnivåer. När det gäller ekonomi och resurser är det ett ovedersägligt faktum att vi måste skära ner kostnaderna i vår verksamhet med motsvarande 10 tjänster (mest i stan) inom de två skolorna på skolområdet. Dessutom har vi, på Gunnesboskolan, ett underskott från 2007 att dras med, som ska betalas tillbaka. Ju tidigare desto bättre.... Har vi varit för ambitiösa? Jag tror det inte, bara väldigt måna om att skapa en verksamhet som är bästa tänkbara för våra elever.

Det är inte helt lätt att förstå varken hur man ska räkna eller hur det ska gå till att spara in allt det som förannonserats, inte heller att få en budget i balans utan att det får allvarliga konsekvenser för kvaliteten i verksamheten. Här gäller det att tänka i helt nya banor.... Outside the box! Det krävs med största sannolikhet ett "tänk" utöver det vanliga, att vi kanske ska ställa oss andra slags frågor och fundera bortom traditionell klassrums- eller specialundervisning. Kanske stämmer det att krislägen bidrar till de riktigt kreativa lösningarna!

Att skära kostnader i verksamheten handlar i första hand om tjänster, resterande sparobjekt i form av materiel, läromedel eller annat gör mindre skillnad. Och det kan inte handla om nedskärningar bara i någon enstaka personalkategori, det måste övervägas och ifrågasättas i allt; bland ledare, lärare, fritidpedagoger, förskollärare och servicepersonal. En svår och inte särskilt trevlig arbetsuppgift.

Det börjar sjunka in, detta att jag snart är i en situation utan både den rektorserfarenhet för de senare årskurserna och den administrativa hjälp som sträckt sig långt utöver det man kan begära. Om jag ska vara riktigt ärlig, känns det lite skakigt. Det så vanliga uttrycket "det är en skolledarfråga" kommer i fortsättningen att gälla i första hand mig. För mig att lösa. Rätt mycket mer att sätta sig in i vad gäller t ex tjänstefördelning och tillsättning, ekonomi och skoljuridik. Man blir lite av sista utposten, den som ska ha svaren och fixa allt.

Jag hoppas emellertid att den nya ledningsgruppen under de följande veckorna ska konstituera sig som ett starkt team, med ambitioner att skapa ett lag där alla tar ansvar för helheten, leder tillsammans snarare än parallellt och var och en på sitt håll. Jag vet vad jag vill ha för ett slags ledarskap och jag hoppas att övriga i ledningsgruppen också vill verka för fördelarna av den omorganisation som genomförts; ekonomisk bärighet, flexibilitet, gemensamt ansvar och gemensamma mål och att vi kan fortsätta att utveckla Gunnesboskolan och Hubertusgården, och omgivande förskolor, till ett väl fungerande lära-att-lära/portfolio-skolområde.

Vi är nog rätt många som under våren måste få tid att vänja oss vid en delvis ny situation. Men som farfar skulle uttrycka det: De e min själ ente gjort i en hannavänning!

Vad händer? Hur ska det bli? Ska vi hit... eller dit... eller, vad?

De senaste månaderna, allt mer påträngande, har tankarna kretsat kring framtida ledarskap på Gunnesboskolan (och på alla andra skolor i Lunds kommun, BSF Lunds stad). I alla fall för oss som haft ett ledaruppdrag på skolan, har framtiden inte varit helt given; i processen med ny politisk styrning, en ny organisation, nytt ledarskap och eventuellt nya uppgifter har det känts som ett slags vakuum, som ett tomrum, under hösten.

Nu är det snart klart hur det blir och det ser ut som om vi får fortsätta med hyfsad kontinuitet på skolledarposterna. Just kontinuiteten är mitt huvudargument, och orsaken till min önskan att få fullfölja uppdraget med lära@lära/portfolio och stanna på Gunnesboskolan. Det finns dock en uttalad ambition från förvaltningshåll att flytta ledare till nya positioner och till någon del kan jag sympatisera med den hållningen, men så klart inte som ett självändamål. Det finns säkert fördelar med att komma ny till ett ställe; nya ögon ser nya saker, gamla problem får nya lösningar och invanda mönster får en chans att om - och nybildas. Å andra sidan kan det inte vara helt lätt att ta över rodret i en, enligt min mening, klart uttalad och långt framskriden pedagogisk process med en lika klart homogen och målinriktad personalstyrka. Det är också svårt att inte, under en period, tappa styrfart med nya ledare, som rimligen måste få tid att lära känna organisationen och medarbetarna.

Mitt önskemål har egentligen aldrig varit utom ett, Gu N, trots att jag borde lämnat flera alternativ. Möjligen Gu Ö eller Hubertusgården av samma orsaker. Det är chansen att utveckla portfoliometodiken som känns attraktiv; både det rent pedagogiska arbetet kring lära@lära, att följa de elever vi haft i processen flera år och den personal som nu börjar praktisera och förkovra sig i portfoliolärandet på allvar. Faktum är att jag starkt hade ifrågasatt att fortsätta som skolledare om jag erbjudits (eller blivit tilldelad) något annat än det jag redan arbetar med.

Nu väntar således nya utmaningar, först att få ihop det nya skolområdet Gunnesbo/Nöbbelöv till en väl fungerande enhet. Just detta känns bara spännande och kul att få vara med och forma. Men tyvärr väntar också mindre roliga utmaningar i form av en skralare kassa, ("mindre kostym" som det så vackert heter) och ett stort underskott som vi måste betala tillbaka. Det kommer att betyda att vi måste vara betydligt sparsammare framöver och att vi får mindre "svängrum". Det betyder också att vi måste skära ner i verksamheten, på flera olika sätt; färre tjänster, ett mindre antal läroböcker, inte lika kraftig utbyggnad av IT och datorer, mindre städresurs, och/eller annat.  Hur detta ska gå till och på vilket sätt kommer att vara föremål för många och långa diskussioner i ledningsgruppen den närmaste framtiden. Det ser jag inte direkt fram emot .... Tuffa avvägande och tuffa beslut!

Hur som helst, det känns riskabelt att ens tänka på (och än mer att skriva det här) det gamla slitna uttrycket "Work smarter, not harder!" när det egentligen kanske handlar om en än jobbigare ombildning: "Work smarter and harder!". Halvt på skämt, halvt på allvar, men det är kanske nu vi måste ta fram extraresurserna hos var och en av oss, plocka fram professionaliteten och viljan att klara detta trots uppförsbacken.

Igår mötte bloggen "undervisningen" - jag hittade två tidigare elever i bloggsfären (nåja, dig Mina har jag haft koll på ett tag), sannerligen ett kärt återseende. Det är med stolthet och glädje jag noterar att "gamla" elever så kreativt och reflekterande utvecklar sina kompetenser.

Bloggen möter undervisningen är också namnet på Lizas bok som handlar om bloggen som verktyg för lärande, just utkommen på Natur & Kultur och inköpt i två exemplar på skolan. Sträckläste boken här om natten och hade stort utbyte, inte minst för att befästa sådant man själv tänkt kring språkutveckling, men kanske inte riktigt formulerat på samma sätt. Också för alla de konkreta och metodiska tips, varav jag, som tidigare "digital-portfolio-undervisare" fann en hel del igenkännande. Jag känner också igen kopplingarna mellan skrivande och tänkande, betydelsen av att ha mottagare för sina texter och hur man kan växa som skribent.

Vi vore dumma om vi inte utnyttjade Lizas kunskaper och tänk kring bloggen och undervisningen framöver. Hoppas att många kollegor läser boken, drar nytta av närheten till Liza och snabbt ser möjligheterna till ett alternativt lärande. En undervisning som tydligare bygger på ett vidgat textbegrepp och möjligheter till alternativa sätt för språkutveckling, t ex via bloggande, skulle sannolikt hjälpa oss en bra bit på vägen i vårt lära-att-lära-koncept.

Läs mer om Bloggen i undervisningen i Portfoliobiblioteket!

1998 ersattes den dåvarande datalagen med Personuppgiftslagen. Tillkomsten av denna hade med det häftigt ökade informationsflödet att göra, fler och fler uppgifter fanns plötsligt på många ställen världen runt och det efterfrågades en hårdare reglering. I PUL från 1998 finns det ganska strikta regler för hur vi får behandla personuppgifter, både i den fysika skolvardagen och hur vi hanterar uppgifter på nätet. Vi kan inte publicera personuppgifter såsom namn- , adress- och personnummersuppgifter och inte heller bilder är fritt att använda hur man vill.

Vid förra årsskiftet (2006/07) var det dock dags för en "uppdatering", en justering av den nuvarande lagen, i riktning mot en delvis uppluckring av reglerna. Där det tidigare har varit en strikt regel om samtycke för publicering av namn, blir det nu inte längre ett krav på samtycke, så länge uppgifterna inte är i sammanhang som möjliggör att man kan få mer systematisk information (s k strukturerad) om en person och så länge de inte anses kränkande. Vad som är strukturerad information respektive ostrukturerad och vad som är kränkande och inte, är i sin tur en grannlaga uppgift att bedöma. Detta måste bedömas i varje enskilt fall och kan aldrig, som jag ser det, i förväg ställas upp i ett hundraprocentigt heltäckande regelverk.

Vi har de senaste veckorna, liksom många andra skolor, haft anledning att fördjupa oss i vad som gäller för publicering av namn och bilder på personer, rätten att ta bilder, filma och ta upp ljud t ex med mobiltelefoner. I dagstidningar och facktidskrifter har man debatterat frågorna, och tillsammans med de samtal vi fört med myndigheter, polis och socialförvaltning har vi fått en någorlunda klar bild av vad som gäller. Mina slutsatser är redan tidigare, men nu ytterligare bekräftade, att vi lagstiftningsvägen inte har så mycket att luta oss emot och än mindre framöver. Vi har ofta inte några lagar som backar upp oss om vi vill "markera", "sätta ner foten", eller "slå näven i bordet" när elever går över gränsen; smygfotograferar, spelar in videoklipp och lägger ut på Youtube, använder våra namn och tar upp ljud i sina mobiler.

Markera kan vi naturligtvis, och ska vi självklart göra, varje gång det uppdagas att någon elev gått över gränsen för vad som kan anses anständigt, genom att kräva att misstaget rättas till, att föräldrar underrättas och att eleven i fråga får en chans att komma till insikt om sitt misstag. Att polisanmäla får bli en sista och avgörande punkt kring vilket man i varje enskilt fall måste resonera om lämpligheten; för elever under 15 år medför det en vidarebefordran till Socialförvaltningen och till intet förpliktigande.

Oavsett vad man tycker om detta, så är det ett faktum, vår lagstiftning säger oss detta. Det kan vi möjligen på sikt arbeta för att förändra, politiskt och fackligt, men just nu är det vad vi måste förhålla oss till.

Därför tror jag att vi måste fokusera på att, via dialog med eleverna, utveckla en förståelse och plantera eventuella "nätfilter", inte i datorerna, utan i elevernas medvetande. Vi måste med ord, argument och vädjan om förståelse "brotta ner" alla tendenser till att kränka andra, i verkliga livet såväl som i den digitala världen.

Ska vi förbjuda mobiltelefoner i skolan? Ska vi förbjuda kameramobiler i omklädningsrummen på gympan? Ska vi förbjuda att elever tar bilder över huvud taget, vare sig det är med mobiler eller vanliga kameror? Ska vi förbjuda, förbjuda och förbjuda ...??? Jag tror att det är en farlig fälla att falla i. Vi ska passa oss för att hamna i en situation där eleverna ser sig själva och oss vuxna som "vi" och "dom", något som ska motarbetas, kämpas mot eller ta strid med.

Alternativen till förbuden är dialog, lärande samtal, diskussioner, värderingsövningar, självvärdering och "egenkontroll", dvs eleverna ska vara så "vaccinerade" att de själva reagerar när någon gör övertramp och att det därmed blir helt oacceptabelt också i elevernas egna ögon. Eleverna ska själva vara med och utarbeta de regler som gäller för mobilhantering i skolan. När kan man och när kan man inte, använda sin mobil i skolan; var, när och hur? Jag är tämligen övertygad om att en övervägande majoritet av eleverna förstår och vill ha regler kring detta som visserligen begränsar användandet, men som medverkar till att minimera riskerna för att t ex mobiler, datorer eller andra tekniska vertyg används för att kränka. De flesta elever, för att inte säga alla, har ett förnuft som räcker väldigt långt, de flesta är väl medvetna om vad som gäller, ibland är det någon som faller igenom, gör övertramp, medvetet eller omedvetet, men i stort har vi eleverna på vår sida. Låt oss bygga på det och låt oss fortsätta att installera, justera och serva elevernas " mentala filter". Det är hållbar och livslång kunskap!

I dagarna har uppföljaren till "Elisabeth" gått upp på biograferna; "Elisabeth the golden age" med Cate Blanchett i huvudrollen som "The Virgin queen". Jag har inte sett varken den ena eller den andra filmen, men blev klart nyfiken efter en föreläsning under de senaste Marienlystdagarna i oktober. Föreläsaren, Kira von Knorring Nordmark, arbetar på IPF (Institutet för personal- och företagsutveckling) och har varit delaktig i att utarbeta en metod och teknik för ledarskapsutveckling som kallas mytodrama. Med hjälp av myter, dramer och legender reflekterar man kring ledarskap, med teatern som inspirationskälla.

Vad har då vi moderna människor i 2000-talet att lära av en engelsk drottning från 1500-talet? Enligt Kira, massor!

Det är främst med vilken skicklighet Elisabeth hanterade de omständigheter som rådde i ett totalt mansdominerat politiskt landskap och hur hon anpassade sig till den "arena" hon blev satt att verka i. Hon hade en ledarstil som var mycket avvaktande och hon var ofta väldigt långsam i sina beslut, lyhörd och med en sällsynt förmåga att hitta det som fungerar och det som stärker, det som enar; "Se och bekräfta din motståndare på ett bra sätt?".

I 1500-talets England var kvinnor inte mycket värda och att en kvinna skulle leda män egentligen uteslutet. Hon saknade den legitimitet som är nödvändig i ett ledarskap och behövde skapa sig "tyngd". Kröningen bidrog till denna legitimitet, men också ett antal punkter som kan gälla för ledarskap än i dag. Att skaffa sig "tyngd" eller legitimitet, att krönas, betyder:

• att ha långsiktiga mål, en röd tråd och uthållighet
• ha en positiv och konstruktiv hållning
• se förmågor och bekräfta dessa
• ha nödvändig kunskap och "ligga ett steg före"
• kunna motivera och kommunicera vad man vill

Dessutom bör man ha en beredskap för och en medvetenhet om att man inte kan vara populär i alla läger och i alla sammanhang, man måste välja sina konflikter. Råden löd:

• släck inte alla "bränder"! - ta kritik med urskiljning (det finns kritik som ges med kärlek och det finns kritik som ges med illvilja) släck de viktiga bränderna
• sluta att be om ursäkt för allting!
• identifiera krypskyttarna!

Det som gällde för en 1500-tals kröning kan i högsta grad gälla även för en modern kröning. Ovanstående punkter kan man lätt "transponera" till våra dagar. Kan man handskas med makten enligt dessa punkter har både den som utövar makten, de som berörs av maktutövandet och organisationen i helhet, mycket att vinna.

För egen del gav det mig en del att tänka på; den första gruppen punkter har jag försökt verka efter länge och tror mig också vara hyfsat "på spåren". Kan egentligen inte se någon bättre väg till utveckling än det salutogena förhållningssättet, uthållighet och konstruktiva lösningar. Mer morot, och mindre piska, således. Som ledare, och lärare, har jag lite mer att lära av den senare gruppen punkter. Rent intellektuellt är det lätt att förstå att man inte kan vara alla till lags alltid, men känslomässigt är det tärande att mötas av missnöje och ännu svårare att skaka av sig det. I dessa sammanhang kan det vara skönt att påminnas om punkterna om att släcka bränder.

I den verklighet som är min, som skolledare, ställs man hela tiden inför problem om både högt och lågt, viktigt och oviktigt, stort och smått. Det gäller att inte drunkna i alla "småfrågor" och fokusera det som är viktigt att lösa. Det går inte heller att bortse från att det ibland är nödvändigt att ta obekväma eller impopulära beslut, som gör någon ledsen, förbannad eller att någon känner sig kränkt. Det går inte heller att alltid greppa om allting (vilket jag har en tendens att försöka), ha kontroll i alla detaljer och styra i varje situation.

Med det kommer vi in på Elisabeths sista rekommendation, det gäller rollbesättningen, dem man har omkring sig eller rekryteringen av medarbetare. Värdesätt dina medarbetare enligt följande, i nu nämnd ordning:

• Lojalitet
• Förmåga
• Hederlighet

Variablerna är klara och angelägna, ordningen möjligen annorlunda idag, och fortfarande oerhört viktiga i de flesta sammanhang där människor har med varandra att göra i en organisation. Vi pratar idag ofta om att "ha högt i tak", ha ett tillåtande klimat och/eller vara toleranta gentemot varandra och våra elever. Det ska vara tillåtet att göra fel, att riskera att göra bort sig och att misslyckas då och då. Vi ska inte behöva bära oket av att alltid vara perfekta, det är ingen.

Jag brukar skämta om "att det är inte lätt att vara ödmjuk när man är störst, bäst och vackrast", men det är kanske precis så det är. Det är lätt att vara lyhörd, tycker jag, det är välgörande för mitt jag att ibland tänka på så många smarta, kloka, finurliga, roliga, mer rättrådiga, tydligare och kunnigare människor det finns runt omkring mig. Det kan göra mig rätt trygg och lugn; det finns resurser i det gemensamma. Jag behöver inte vara bäst i allt, veta allt eller ha alla detaljkunskaper, det räcker långt med att jag kan se människors förmågor och bekräfta dessa, sammanhangen och mönstren.

Ingen är perfekt och det är kanske det vi lite till mans ska tänka på när vi misströstar, känner att vi inte riktigt räcker till och känner frustrationen stiga. Tror det var Bruno Bettelheim (författare och forskare) som myntade begreppet "en god nog förälder", dvs det räcker att vara god nog, inte perfekt. På samma sätt kan man tänka kring lärarprofessionen; "en god nog lärare" eller "en god nog ledare".

En god nog lärare/ledare är någon som kan glädjas åt andras utveckling! Det räcker långt!

Mitt bloggande har den senaste tiden varit lite väl sporadiskt! Halvårslånga uppehåll är inte acceptabelt, i alla fall inte för en blogg som gör anspråk på att vara uppdaterad, jag vet, och det ska bli bättring framöver. Det finns så klart orsaker till varför det blivit obloggat en tid, men det har helt enkelt inte känts inspirerande att skriva, kraften har använts till annat. Dessutom var vårens fröjder, i form av sena försommarkvällar och trädgårdsbestyr, alltför lockande, där i maj någon gång när bloggandet dippade.

Jag önskar att jag nu har hämtat nya krafter och inspiration att skriva mer kontinuerligt, kanske också oftare och därmed lite mindre omfattande var gång. Jag har en del nya tankar om hur jag kan använda bloggen.

Men huvudsyftet med Ledarbloggen är fortfarande att reflektera kring ledarskap och lärande, men kanske med lite bredare bas än tidigare. Det handlar om att samla tankar, strukturera dem och se vad man själv menar, se mönster, samband och sammanhang. Ett andra syfte är att visa på exempel; hur man kan utveckla sina tankar genom skrivande, och därmed utveckla sin reflektion. Något väldigt centralt på vår skola, reflektion.

Utveckla din tanke - börja blogga!

Med den senaste tidens händelser i Stockholm och Rödeby, tonårsmord och desperata vuxna som inte kan besinna sig, och med min egen skolledarvardag där jag ställs att hantera både barns/ungdomars och vuxnas frustration över både stort och smått, leder min reflektion osökt till detta svåra med ansvar.

Det gemensamma ansvaret, vare sig det gäller varje enskild samhällsmedborgares ansvar i situationer på stan eller elevers, lärares och rektorers ansvar på en skola, är värt att lyfta fram som något viktigt att förvalta och utveckla. Jag tycker att det finns en bra grund och en utbredd vilja att ta eget och stort ansvar, både bland personal och elever på vår skola, att se till helheten och bidraga till den. Kanske handlar det om förväntningar; ge ansvar och de flesta tar ansvar! Icke desto mindre kan det också vara värt att notera och varna för de tendenser som kan anas i olika sammanhang i övriga samhället.

Jag anar en tendens i samhället i stort, bland vuxna på arbetsplatser, bland barn och ungdomar och inte minst bland våra politiskt valda ombud och tjänstemän på höga poster, att "skylla ifrån sig", försöka att slingra sig undan ansvar, betrakta svåra ställnings-tagande som någon annans och/eller hänvisa vidare "till ett annat bord". Det är en utveckling som jag intuitivt känner motvilja inför och gärna motarbetar!

Det är patetiskt att vecka efter vecka höra makthavare "förklara" misstag som grundar sig på felbedömningar, slarv, lathet eller uppenbar nonchalans och det förvånar mig ständigt hur naivt och blåögt människor, som man tidigare betraktat som tämligen vettiga, plötsligt kan bete sig oerhört konstigt för att komma undan ansvar.

Det är inte ovanligt med liknande synsätt i världen utanför styrskikten, med folk i allmänhet (på jobbet, på festen, i Ica-kön) där det håller på att utbreda sig en föreställning om att det hela tiden är någon annan som ska ta ansvar, någon annan som borde reagerat eller någon annan som förväntas "fixa problemet". Den egna ansträngningen har hamnat på undantag!

Bland barnen/eleverna pratar vi numera om "Fråga tre", tänk själv först, fråga en kamrat, försök att lösa det utan vuxenhjälp. Oftast klarar eleverna sina uppgifter själva, om de bara anstränger sig eller försöker tillräckligt många gånger, men lika ofta är det bekvämare att bara fråga och få ett snabbt svar. Jag har full förståelse för pedagoger som ger rätt svar för snabbt, det är lätt gjort, men tyvärr inte särskilt bra för unga människor som behöver utveckla sin tankeförmåga.

Inte heller för oss vuxna är det så utvecklande att hela tiden låta någon annan ta hand om problemen. Rätt ofta får jag frågor som jag svarar på alltför snabbt, jag hamnar ofta i situationer där jag försöker lösa ett problem på stående fot i stället för att låta frågeställaren tänka efter själv eller, som jag hellre önskar, inleda ett samtal där vi löser problemet tillsammans. Kanske är det också så att det lätt blir en "vana" att slänga ur sig en fråga, för att få ett snabbt svar, än att fundera själv, och dels lösa det enskilda problemet bättre och dels långsiktigt utveckla sin problemlösningsförmåga.

Att lyfta en fråga till samtal eller diskussion, för att få synpunkter eller en annans mening, utan att förvänta sig ett färdigt svar, är en annan sak; det välkomnar jag och det är i högsta grad utvecklande, både för den som frågar eller lyfter frågan och för den som försöker vara behjälplig i att belysa problemet. Vi skulle kunna kalla det för samlärande, bra för våra elever och bra för oss vuxna! Låt oss samlära mera! Samlösa mera! Samsyna mera!

Låt oss fortsätta att se på problemen, hellre som "våra" problem än som "mina" eller "dina" problem, snarare som något att lösa tillsammans än att hemfalla åt övriga samhällets tendenser att skyffla problemen vidare till "någon annans bord". Med gemensamma ansträngningar, en stabilt utpekad väg och lite av ett kollektivt "djävlar anamma" kan vi göra stor skillnad; en hyfsad skola eller en exceptionellt bra skola. Jag vet vad jag vill ha!

- och hur man förändrar genom värderingar

I Lunds kommuns verksamhetsidé står det bl a att styrning främst bör ske genom att man långsiktigt påverkar värderingar, inte i första hand genom att kortsiktigt påverka handling. Det är, tycker jag, en väldigt fin utgångspunkt i ett personalpolitiskt program. Att visa på inriktning i förhållningssätt snarare än något slags "facit" för hur man beter sig i varje enskild angelägenhet, måste vara mer lönsamt när det gäller att uppnå målen. För mig betyder det t ex att inte detaljstyra, att låta medarbetare ha stort eget handlingsutrymme och att tänka själva. Att inte i alla sammanhang vara den som kommer upp med alla svar och lösningar på problem, utan snarare var den som ställer de rätta frågorna till varje enskild medarbetare, för honom eller henne att själva komma vidare med. Med en sådan styrning tror jag att man dels når djupare och dels längre, dvs får en mer hållbar förändring. Resonemanget är också direkt överförbart när det gäller lärares styrning av elevers lärande, ju mer av eget tänkande, hos elever och medarbetare, desto djupare kunskaper och en mer hållbar utveckling. Själva kärnan i det vi kallar reflektion.

Så resonerade också den miljöpsykolog i Sydsvenskan häromveckan som var övertygad om att någonting håller på att hända vad gäller människors medvetenhet kring miljöfrågorna. Inte bara kunskap om miljöförstöringen krävs, även det som handlar om känslor och förändringar i värderingar måste till. Först då sker verklig förändring .

Om man ser till vad vi håller på att implementera på Gunnesboskolan under de senaste 5-6 åren, hela konceptet med portfolio/lära@lära, är det kanske just så vi ska tänka; vi försöker inte förändra något bara genom handling,
t ex genom att ge varje elev en portfölj. Det är de värderingar, tankar och idéer bakom lära@lära vi vill förmedla.

Portfolioutvärderingen, bortsett från alla felkällor och tillkortakommande, gav oss ändå vissa signaler. Jag uppfattade, mycket förenklat, ett par olika saker, och har dragit följande slutsatser:

• vi är en bra bit på väg att medvetandegöra våra elever om vad kunskap är, att få dem att successivt ta allt mer ansvar för det egna lärandet och inse nyttan och glädjen med att lära hela livet
• vi har fortfarande en bit kvar till situationen då alla elever, ser helheten och alla möjligheter i lära@lära-konceptet
• vi vuxna måste bli bättre på att motivera dokumentationen, reflektionen, lärandemodellerna etc. och kanske själva skaffa oss en djupare förståelse för varför vi gör som vi gör
• vi behöver bli ännu bättre på att integrera lära@lära i undervisningen (kanske har vi varit alldeles för ivriga (naiva?) i våra strävanden att införa lära@lära, särskilt det från allt annat och inte integrerat det tillräckligt med den övriga verksamheten)
• hitta former för att sprida lokalt utvecklingsarbete på skolan och bygga system för kollegialt stöd, internutbildningar, diskussionsgrupper etc.

Det finns så klart mer att se i enkätsvaren, mer på detaljstadiet, men mycket av detta är dels alltför osäkert i sitt statistiska underlag och dels ingenting som får mig att dra alltför långtgående slutsatser. Det vi kräver av våra elever, förståelse och tillämpning, är en både komplicerad och omständlig procedur, långt mycket jobbigare än att bara memorera och reproducera kunskap. Omvägen över den egna reflektionen är ju inte alltid omedelbar i sin feedback, kanske tar det en stund för eleverna att upptäcka styrkan och nyttan i detta.

Åtskilliga är de gånger jag tänkt tanken "Så långsamt det går!", men också hur viktigt det är att vi är uthålliga och målinriktade i det utvecklingsarbete vi bedriver. Det är våra vuxna värderingar som styr vad eleverna tar till sig, lär sig och vilka modeller eller metoder de adopterar för sitt livslånga lärande. Är vi vuxna övertygade, blir våra elever det också. Är vi inte det visar det sig tyvärr med all oönskad tydlighet. Barn, och ungdomar, gör som vi gör, inte nödvändigtvis alltid som vi säger. Eller ännu värre, som vi inte ens säger.

Här om veckan blev jag vid ett kurstillfälle medveten om skillnaden mellan taktik och strategi. I ett synonymlexikon gör man ingen större skillnad på orden, men i föreläsningen av Rokksjer om människors tänkande kom det att handla om gamla och nya tankemönster (Känner vi igen ordet paradigm?). Han menade att då det gäller taktik pratar vi endast om att orientera oss i gamla mönster; att lära oss att hitta redan upptrampade stigar, att göra på samma sätt som tidigare, ta efter, kopiera och reproducera. Strategi däremot är att utveckla helt nya tankemönster; att bygga nya förutsättningar och nya mönster av stigar som ingen trampat förut. Riktigt så är det kanske inte med vår situation på Gunnesboskolan, men i någon mening handlar det om just detta. I den ?gamla? empiristiska skolan (med kunskap lika med sanning, memorera och reproducera) fanns det helt andra strategier för lärande än det finns i dag för den konstruktivistiska skolan (med analys, reflektion, tillämpning och värdering). Då kan vi självklart inte nöja oss med att taktiskt försöka att orientera i det gamla mönstret, vi måste utarbeta nya strategier, nya mönster, för lärandet. Lite tillspetsat måste vi nog, om än smärtsamt, acceptera uttrycket "kill your darlings", dra konsekvenserna av detta och byta mönster.

I det perspektivet är det lite lättare att acceptera långsamheten i den förändringsprocess vi befinner oss i. Det är
inte heller konstigt att vi, som det så populärt heter, inte än har "alla med på vagnen". En tröst, när man är som allra mest frustrerad, kan vara att tänka på Lpo 94 och alla de år (börjar väl närma sig 13) den har haft på sig att implementeras. Jag tycker att vi, i vårt utvecklingsarbete, har kommit en bra bit på vägen i det paradigmskifte (där var det igen!) som Lpo 94 initierade, och det på bara lite drygt 5-6 år.

Strategin har sedan länge varit tydlig och klar, från empirism till konstruktivism, över dokumentation, reflektion, mål- och utvärdering samt ett salutogent förhållningssätt. Kan det bli tydligare!?

PS Har du lagt märke till att man kan kommentera mina bloggar?

- vision, mission och passion

I dagarna har vi, den samlade mänskligheten, fått en hel del att tänka på. Jag tänker då främst på larmrapporterna om våra klimatförändringar. Med en medeltemperatur som stiger med flera grader på ett par decennier, med ett stigande antal stormar, perioder med svår torka, glaciärer som smälter, Golfströmmen som blir kallare och med allt allvarligare översvämningar känns det tämligen hopplöst. Särskilt som man samtidigt kan läsa om hur växthus-effekten fortfarande kommer att fortsätta att ytterligare höja temperaturen på jordens yta, även om vi människor lyckas stoppa våra utsläpp idag. Det riktigt ruskiga i sammanhanget är att det kanske redan är för sent att stoppa en utveckling som kan liknas vid hur en liten spricka i muren rämnar och hela dammen brister, likt en snöbolls-effekt.

Men kanske kan hela debatten med växthuseffekten och människors individuella ansvar få stå som exempel på detta viktiga med allas delaktighet och engagemang. Just dessa båda begrepp tillsammans med ansvar, initiativ och vilja att förändra, förbättra och förfina, är fokus för den här månadsbloggen.

I dialog med elever har jag ofta försökt att visa på parallellerna mellan vad som händer ute i stora världen av orättvisor, förtryck och mobbning, med det som sker i vår omedelbara närhet, på rasten, i klassrummet och på fritiden och med exakt samma förtecken, fast i mindre skala. Förtryck och rasism i stor skala börjar någonstans, i liten omfattning, ganska oskyldigt. I detta sammanhang, såväl som med klimatförändringarna eller annat, står det och faller med individens engagemang och vilja att förändra. Ingenting händer, eller rättare sagt förfärliga saker händer, om inte individen reagerar och drar sitt strå till stacken. Vi har just tagit del av en utvärdering från BSN som visar på ganska smickrande siffror för Gunnesbskolans del, särskilt när det gäller mobbning, rasism och förtryck. Men som bekant kan vi aldrig slappna av i detta viktiga att upptäcka tendenser på förtryck. Det har de senaste veckarna märkts ett ökat antal kommentarer mellan elever som tyvärr kan tolkas som rasistiska. Vi har länge varit förskonade från detta på skolan, men det förekommer så klart här också och det är kanske på sin plats att uppmärksamma på ett mer allmänt plan, i förebyggande syfte och för att det inte ska eskalera.

Vissa tankar har framförts till skolledningen, om att kanske använda sig av de äldre elevernas mycket sansade sätt att umgås, oavsett bakgrund och etnisk tillhörighet. Ett bra exempel på hur man som pedagog och enskild individ kan ta ansvar för en liten del av verksamheten, driva och genomföra något som man tycker är viktigt och väsentligt. När årskurs 5 tycker att det för skräpigt på skolgården och tar initiativ till att städa upp, är ett annat bra exempel. Just så måste det vara i en stor och komplex organisation, som skolan, för att saker ska hända, man måste gripa initiativet och ta ansvar, utan att man måste, att det ingår i ens uppgift.

I medarbetarsamtal och med fokus på pedagogiska projekt med eleverna, avtäcks mycket kompetens och många väl genomarbetade elevprojekt som borde delges mer systematiskt, både mellan oss själva och bland kollegor utanför Gunnesboskolan, elevers föräldrar och allmänt intresserade av pedagogik, via Pedagogiskt forum och via hemsidan.

Det jag inledde med, klimatrapporterna, sammanfaller med den kick-off (som det så vackert heter) jag hade i den mellan-chefs-utbildning Lunds kommun genomför med alla sina medarbetare i ledande ställning. Bortsett från den mer formella och lite högtidliga introduktionen av "borgmästare" Helmfrid och kommundirektör Jan-Inge Alfridh fick vi också en mer visionär föreläsning av en av konsultföretaget GMI:s föreläsare, Janne Sturesson.

Han pratade om tre begrepp; vision, mission och passion, om vad verklig kreativitet är och vikten av att skapa något extra, något annorlunda, något som gör oss speciella. Gunnesboskolan är en skola bland många, vi gör i stora delar samma saker som man gör på andra skolor, det mesta bra eller bättre än andra, men vad gör vi som man inte gör på andra skolor? Jo, vi implementerar de strävanden man så tydligt anger i läroplanen vad gäller dokumentation, reflektion och målstyrning och det gör oss unika; att vi sticker ut. Detta med att ?sticka ut?, menade Janne Sturesson, var det enskilt viktigaste för en stad, ett land, ett företag eller en skola som vill utvecklas och som vill ligga i framkant.

Man kan också anknyta till det personalpolitiska program Lunds kommun har antagit och som kan sammanfattas i orden Har, Kan, Vill och Får. "Har" visar på det personalkapital man har, "Kan" på dess kompetens och "Får" på befogenheterna. "Vill" står för engagemanget och viljan att vilja något extra, utöver det man är satt att sköta. det som gör att verksamheten utvecklas och går vidare, inte bara stampar på samma ställe, det som skapar nytt värde. Detta "vill" är kanske det viktigaste av allt, det som gör skillnaden på skola och skola .... de flesta skolor har väl utbildad personal, dvs den nödvändiga kompetensen, men inte alla skolor har vad vi i stort mått har på den här skolan, viljan att skapa mer!

Kreativitet, menade Janne Sturesson, är förändring kombinerat med något nytt och som bidrar till mervärde, inte bara att man gör något på ett annat sätt, utan mervärde. När är du verkligt kreativ?

Visionen måste så klart till, förmågan att visualisera ett mål, ett scenario och en drömd situation, något att arbeta för som är målet för ens strävanden. Missionen (lite högtravande kanske) är handlingen, själva arbetet, vardagen, ansträngningen för att uppnå visionen och passionen, slutligen, det som gör att missionen är uthärdlig, kanske rent av rolig, stimulerande och utvecklande.

Vad vi måste skapa är således passionerade medarbetare, eller medskapare, pedagoger och personal som ser sin uppgift som viktig och betydelsefull, som en del i ett stort bygge, engagerade, med mycket vilja och med ett ansvarstagande som vore det den egna familjen. Janne Sturesson pratade en hel del om "den svenska mentaliteten" av att bara göra minsta möjliga, ta för sig av sina rättigheter till vila och rekreation och fokusera på att utveckla sig själv, som fritidsmänniska, inte professionellt. Han jämförde med många andra länder och folkslag, där mentaliteten var att ständigt kämpa och skapa mervärde, utveckla sig själv, men också andra, kollektivet, landet, staden eller företaget. Man arbetade för en gemensam sak; samarbete, strävanden och kämpaglöd var ingredienser i många av de asiatiska länder han arbetat med de senaste 10 åren och skapade mirakler. Var står vi i konkurrensen om några decennier om utvecklingen fortsätter som den gjort de senaste åren?

Jag tyckte att det var ganska skönt att höra, att jag inte var helt ensam i världen om de tankarna. Jag har nämligen sedan ganska länge nu, tyckt att det är för lite av passion eller vilja i vårt samhälle. Synen på arbete har gradvis förskjutits till något man helst ska undvika, göra så lite så möjligt av och snabba sig hem ifrån. Med risk för att verka helt puckad i huvudet skulle jag ändå vilja framföra en och annan synpunkt i andra riktningen; är det inte i vår dagliga gärning (läs: professionen) som vi har de största utvecklingsmöjligheterna och vårt mesta lärande? Om man inte upplever det så tycker jag att man borde styra över ett och annat till sin professionella sfär, av ren självbevarelsedrift.

Jag vill gärna medverka till att skapa ett klimat på skolan, bland elever och vuxna, som inbjuder till att vilja lite mer, att anstränga sig det där lilla extra och få vara med om att utveckla Gunnesboskolan till Sveriges bästa skola. Det är väl en vision som heter duga?! Hur vi gör? Nja, här är det jag som ställer frågan och ni som kommer upp med svaren. Eller hur?

Nyss hemkommen från fjorton dagars semester i Thailand håller jag långsamt på att acklimatisera mig till både ett betydligt svalare klimat (brrr), en mer rimlig vardagslunk och en ny termin som snart kör igång. I denna brytningstid, med dels avslut och dels nya tag, som nyår brukar betyda, är det inte långt till tankar om både backspeglar och periskop, eller framåtperspektiv. Men nyårslöften, nej det har jag nog växt ifrån, tror jag!

Detta tillstånd av total avkoppling och total avsaknad av en enda ordentlig och strukturerad tanke är väldigt kreativt, i alla fall efter ett tag. Först befinner man sig i ett vakuum av passivitet; man sitter i en strandstol och tittar på horisonten i timmar, på en bar med en Singha och blicken på det ena fantastiska motorekipaget efter det andra (visste ni att man kan färdas fyra personer på en liten eu-moppe-typ?) eller med blicken och tanken djupt försjunken i någon bok.

Vitsen med semester är väl just detta "inte-ett-måste-i-sikte"-tillstånd och som, liksom, tömmer huvudet/hjärnan på allt vad organisation, allvar och målmedvetenhet heter. Det paradoxala är dock, att detta mer meditativa och passiva tanketillstånd, så småningom, föder mycket kreativa tankar, man hamnar i något slags "flow". I ett sådant "flow" kan det ibland vara svårt att samtidigt vara sansad och eftertänksam, det är lätt att tankarna far iväg och det blir "ba´för mycket", vissa skulle säga för överambitiöst (om tautologin tillåts), men jag kan ha överseende med det. Det är nämligen rätt häftigt när man hamnar i ett sådant tillstånd; let´s get carried away!

På nattuduksbordet har det hela hösten legat en trave med böcker; gott och blandat, både fakta- och skönlitteratur, som jag betat av rätt ordentligt under parasollen i kanten av Andamanska havet. En del av det tyngre slaget (läs om dessa i portfoliobiblioteket), en och annan mer lättsmält och rent skönlitterär sådan (både i läsform och i hörform) och en som liksom platsar mitt-emellan; en skönlitterär roman med mycket att hämta för en lärare. Jag pratar om Frank McCourt (han med Ängeln på sjunde trappsteget) och hans bok om sin drygt 30-åriga karriär som lärare i New York; The Teacher (Magistern).

Den borde vara obligatorisk för varenda lärare att läsa!

I denna bok får man följa Frank McCourt´s lärargärning i ett antal olika New York-skolor och hans erfarenheter och sätt att lösa problem har en anmärkningsvärt hög igenkänningsfaktor, trots skillnader i både tid och rum. Han är engelsklärare/litteraturlärare i klasser med elever från 13-14 år till ca 18-19, det är goda mått av alla sorts elever; strulpellar, tonårströtta tuggummituggande och starkt ifrågasättande tjejer, begåvningarna som ställer till det och alla de andra "vanliga" eleverna som alla vi lärare träffar på i klassrummet. Frank har det inte alltid så lätt som lärare, misslyckas ofta med sin undervisning; det spårar ur och blir liksom ingenting av det. Han tycker inte att han når eleverna och de är fortsatt ointresserade och ofokuserade, dag efter dag. Inte förrän han börjar berätta om sin egen uppväxt i det karga och fattiga Irland på 20-30-talet,. Då "blir" han någon för sina elever, det blir nära, förtätat och det finns plötsligt något att hänga upp det kunskapsinnehåll han vill förmedla vad gäller litteraturhistoria, läsandet, skrivandet och det engelska språket.

Utifrån det egna erfarenhetsperspektivet tar den unge läraren, Frank McCourt, avstamp i det som är hans verklighet, och därmed i stora delar också elevernas verklighet och genast börjar det hända saker; eleverna visar på ett genuint intresse, de ställer frågor och det reflekterar över livets alla under och Magistern lär sig att använda sig själv som avstamp för allt det som han tidigare haft så svårt att få eleverna intresserade av.

Ett sådant exempel är när han tar "excuse-notes" från elevers hem (men som han i nio fall av tio vet att eleverna själva formulerat) som utgångspunkt för skrivande. Fritt fabulerande får eleverna försöka komma på så häftiga, trovärdiga och roliga ursäktande-lappar som det över huvud taget går att fantisera ihop. Eleverna tömmer verkligen ut sina förråd av kreativa ursäkter, och tänk vilken hjälp de ger varandra i detta svåra med att ljuga ihop en ursäkt! Funtionellt lärande, eller hur? Skrivande när det är som bäst, rått, verkligt, angeläget och med en hel del uppfinningsrikedom.

I förlängningen låter Magistern eleverna skriva ihop ursäkter för olika historiska personer och deras gärningar. Vilket uppslag för en SO/Sv-lärare! Vilka ursäkter skulle George Bush komma upp med? Saddam? Jack the Ripper? Churchill? Hitler? (Just Hitler vägrade eleverna att befatta sig med).

Boken fortsätter i samma stil, det är underhållande, roligt och igenkännande och samtidigt många och intressanta saker att reflektera över vad gäller lärande, förhållningssätt och innehåll i allmänhet och vad det kan/bör/ska vara att vara lärare i synnerhet. En bok som kan lära oss mycket om ett salutogent förhållningssätt. Som sagt, en obligatorisk lärobok för all pedagogisk personal!

Backspeglar och periskop, då? I någon mån kan man ju se Frank McCourt´s bok som en "backspegel", han summerar sitt liv som lärare och pedagog och får i den reflektionen och i själva skrivandet en medvetenhet om vad han gjort, hur och kanske varför. Denna fokusering på reflektion är kanske det viktigaste vi har gjort på Gunnesboskolan, alla kategorier och det är i stunder som de här (nyår, terminsslut/terminsstart etc) som det känns angeläget att göra.

Jag har ofta anledning att titta tillbaka eftersom jag träffar alla våra studiebesök och i min föredragning ofrånkomligt kommer in på "vår pedagogiska resa"; vad vi gjort, våra syften, hur processen fortlöpt och vilka nya saker som kommer till. Någon skulle kanske tro att det i längden skulle bli tjatigt att berätta samma sak om och om igen (och det skulle det säkert om jag gjorde exakt samma sak varje gång; men psssst! Det gör jag inte!) men faktum är att jag sällan efter en föredragning står helt tomhänt själv. Ofta har jag lärt mig något nytt, sett något nytt samband, uppfattat (av det jag själv sagt) att det stämmer ju (alternativt stämmer inte!), fått frågor eller fått igång samtal och diskussioner som tvingat mig att motivera ytterligare en gång, fast på ett annat sätt etc. Det känns lite besläktat (kanske inte så lite) med barns sätt att vilja höra samma saga, historia, berättelse eller tv-program om och om igen. Lärandet bygger nog till stora delar på, inte drill och upprepning, men återberättande. Man får ta del av något i sin helhet, men med olika erfarenheter i bagaget och med olika perspektiv och snart ser man mönstret!

Vårt mönster börjar bli tydligt för mig; vi har startat en process med en relativt konkret och liten "detalj" (förlåt portfolion!) och ur denna sett ljuset, lära@lära-konceptet och hela den komplexa lärandesituation vi ständigt befinner oss i. I jämförelse med många andra skolor, kollegier och lärandeinstitutioner har vi kommit en bra bit på vägen, det märker jag inte minst när jag är ute på andra skolor och i de frågor och samtal jag för med besökare från när och fjärran. Vi är en personalgrupp bestående av intresserade och ansvarsfulla pedagoger som, tämligen unikt, skaffat oss en gemensam grund att utgå ifrån (så klart inte 100%-ig, men ändå), en klar och tydlig inriktning på vår verksamhet och som ständigt fördjupas och förstärks och mitt uppe i ett långsiktigt och väl genomtänkt utvecklingsarbete som vi just börjar ana frukterna av.

För mig handlar det om att hålla kursen, vara tålmodig och uthållig, hitta balansen mellan piskan och moroten, parera vissa felskär och med en dåres envishet åter och åter peka på målen; långt där borta har vi den bästa av skolor, fylld av motiverade, ansvarsfulla och ständigt lärande elever och pedagoger.

Men det handlar också om att ständigt hålla visionerna vid liv, se den röda tråden, hålla blicken högt (det här periskopet kommer in!) över de vardagliga vattenmassorna så man inte drunknar i detaljer, små hinder och futiliteter. Att gradvis flytta fram positionerna helt enkelt!

Så här i terminsstart finns det anledning att fundera över vilka positioner vi kan flytta fram och det är som jag ser det, flera:

Vi gör nu vår fjärde resa till landet Aotearoa, "det långa vita molnets land". En pedagogisk resa som startade bortom 2003 och som kanske inte ens tar slut med denna fjärde uppsamlingsresa 2007. Här får vi nu möjlighet att "täppa till de luckor" i kollegiet som ännu inte fått möjligheten att ta del av det vi andra så många gånger känt styrkan av samtidigt som pedagogisk skolledning får ytterligare en chans att fördjupa sig och komplettera den bild vi skapat oss vid förra tillfället. Första turen gav enormt mycket av inspiration och nya tankar, men det har också i spåren av vårt fördjupade utvecklingsarbete dykt upp nya frågor som det skulle vara intressant att få besvarade. Man åker helt enkelt med helt andra ögon en andra gång och detta tror jag kan vara mycket utvecklande för vår process. Vi har i skolledningen redan tankar på, och förbereder oss för, att ta reda på mer om lärarutbildningen i Nya Zeeland och fördjupa oss i klassrummets organisation (som är tänkt att bli nästa läsårs kompetensutvecklingstema.

På IT-sidan finns det åtminstone tre olika delar att "flytta fram". Dels handlar det om vårt framtida Fronteranvändande. Jag tycker att vi på bara en termin lärt oss mycket om kommunikations-möjlighteterna i Fronter, i alla fall på personalsidan. Kanske är det dags att fördjupa elevkommunikationen via Fronter, bredda och fördjupa. Vi får en ny hemsida (som alla andra skolor i Lunds kommun) en Lundagrön och fin sådan, med vissa gemensamma drag för alla skolor. Hur vi i framtiden ska använda hemsidan och skapa ett ansikte utåt marknadsföringsmässigt är en kul utmaning och behöver diskuteras ytterligare. För det tredje går vi nu vidare ytterligare ett steg i konceptet med bärbart till personalen för att öka IT-kompetensen. Till denna verksamhet fogar vi nu en webb-baserad utbildning som kallas PIM. Utbildningen är således kopplad till i vilken mån man kan räkna med bärbart verktyg i framtiden; använder man verktyget i undervisningen har man tillgång, annars inte. PIM utbildar och examinerar, upp till bevis!

När det gäller basverksamheten, lära@lära och portfolio har vi så klart mycket att fundera över, inte minst portfolioutvärderingen och vart analyserna av denna leder oss. Vidare, helt säkert, men hur?

Professionsportfolion känns också angelägen att vidareutveckla, när vi nu den här terminen ska samtala om pedagogiska projekt och mer samlat formulera en IUP.

Säkert finns det fler saker som jag just nu glömt bort, men det handlar ju också om att uthålligt fullfölja det arbete vi redan inlett och hit hör ju det påbörjade arbetet med Lasse Lindsjö kring utvecklingssamtalet och det rätt omfattande arbetet kring Ämnesrummet (ämnesgrupperna) och matris-tänkandet.

Sammantaget kan man ju konstatera att vi har en hel del att göra, en hel del spännande saker att planera, genomföra och utvärdera, olika saker och i olika stadier, precis som det ska vara i ett omfattande utvecklingsarbete, i ett ständigt lärande.

- Kasam!

Friskfaktorer och riskfaktorer, attityder och förhållningssätt, positivt tänkande, utveckling och insikt.

Det går igen, var man än kommer, vem man än hör; vare sig det gäller ledargurus från företagsvärlden, hälso-profeter från sjukvårdsvärlden, visionära politiker eller övertygande pedagoger. Det hänger liksom ihop, går att överföra från det ena området till det andra, kort sagt; generaliseringsbart. Det var väl det jag trodde!

Det salutogena förhållningssättet, utgångspunkterna i det hälsosamma och strävan att se möjligheterna hos dem man ska lära, bota eller leda förs fram som ett framgångsrecept på mer än ett område. Nu senast handlade det om hur vi ska få ner ohälsotalen. Hur får vi människor att må bättre och därmed fungera bättre tillsammans med andra människor, på arbetsplatser, i samhället och på den egna planhalvan i hemmet, med partnern och övriga familjen?

I vår lokala arbetsplan finns det en tredjedel som handlar om En skola för hälsa och miljö. Den delen finns där för att Lunds kommun i sitt utbildningspolitiska program (skolplanen) har angivit detta som ett prioriterat område. Så klart har vi allt att vinna på att ha en så hälsosam miljö som möjligt, för eleverna och pedagogerna i klassrummet, i personalrum och i vardagsrum.

Per Gärdsell, docent i ortopedi och projektledare för det man kallar Bunkeflomodellen, höll en lång och mycket intressant föreläsning om just detta, om vad som skapar hälsa, om det som får oss människor att må bra. Budskapet var enkelt och genialt; det räcker inte bara med åsikten att man tycker att det är viktigt med hälsa, man måste också ha insikten om hur viktigt det är , för att det ska bli någon förändring, för sig själv eller för medarbetarna på en arbetsplats eller våra elever i skolan. Därav rubriken på denna blogg:

"Om du ska ha några utsikter att lyckas med dina avsikter, måste du ha fler insikter än åsikter".

Gärdsell poängterade gång på gång hur viktigt det var att huvudet och tanken fanns med i våra hälsosträvanden, att individen förstår och vill förändra ett beteende som inte är så hälsosamt. Vidare pratades det mycket om det vidgade hälsobegreppet; från friskvård till hälsofrämjande. Det ingår en hel del mer än att man ska äta rätt och röra sig mycket, om man vill ha en god hälsa. Både det fysiska och det mentala kräver vissa saker.... Så vad är det för variabler, och i vilken mån har vi det på skolan?

• Fysisk aktivitet
• Arbetsplatsens estetik
• Att göra färdigt
• Mötes/Informationssanitet
• Ett nära och coachande ledarskap
• Socialt stöd
• Tid för reflektion och återhämtning
• Kreativitet
• Positiv energi
• Meningsfullhet
• Optimism

Många av punkterna ovan tycker jag att vi har i gott mått på skolan; det är en kreativ och optimistisk samling pedagoger som bidrar med väldigt mycket positiv energi, för eleverna och för dem som är satta att leda. Så klart finns det också mycket att förbättra, för egen del punkt ett, åtminstone! Men jag sög åt mig av det budskap Per Gärdsell ville förmedla, nämligen att det inte bara handlar om fysisk aktivitet, även om det är viktigt. Samtidigt kan jag inte låta bli att ge en känga åt vår hyper-fokuserade tränings- och kropps-fixering som breder ut sig allt mer. Är det bara jag som tycker att det är något sjukt med att t ex köra bil till träningslokalen (ofta i tidsbrist!), spinna på där under en timme eller två och sedan sätta sig i bilen igen för att köra hem (lika stressigt!) och sjunka ner i soffan med chipsen och coca-colan. Kanske skulle alternativet vara att cykla till och från arbetet i stället, ta en långpromenad varje dag, kanske i kombination med att man lyssnar på musik eller reflekterar över livet och vardagen, hugger ved, gräver trädgårdslandet eller något annat som genererar något annat utöver bara svett. Visst är det lätt att se den, Tage Danielssons ?bild? av mannen i källaren, på motionscykeln och med sin egenhändigt inspelade video av "vägen" upprojicerad på väggen framför. Jag tycker att det är rätt absurt!

Som ledare har vi våra friskhetsfaktorer att leva upp till; att vara tydlig, målsättande och engagerad, att ge vägledning och stöd, vara närvarande och synlig och ge tid för reflektion och feedback.

Men det här med "kasam" då? Kasam står för "känsla av sammanhang" och myntades av en amerikansk läkare, Aaron Antonowski, på 70-talet. Denna känsla av sammanhang och helhet tror jag är viktig för hälsan på en arbetsplats. Det är väldigt viktigt att alla på en arbetsplats känner mål och mening med verksamheten, att man ingår i ett större sammanhang och bidrar med något till det gemensamma. Att man har meningsfulla arbetsuppgifter och ett ansvar att ta hand om. Att få känna sig sedd, behövd och nyttig, är den bästa hälsokuren man kan få, det är min absoluta övertygelse och också min ambition; att bemöta varje enskild kollega inte bara utifrån vad som är bäst för verksamheten, utan också se varje person utifrån ett individperspektiv. Ingen lätt sak alltid.

Var och en är sig själv närmast, heter det ju, och i skolan händer det vid sällsynta tillfällen att någon låter egennyttan gå före verksamhetens bästa. Ibland kan man också "tillåta" det eller medverka till en halvmesyr, om det inte sätts i system och man kan vara generös tillbaka, i ett annat sammanhang då det kanske efterfrågas extra ansträngning eller merarbete. Det är ett tagande och ett givande, inte alltid uppskrivet i någon bok eller lista, bara noterat i huvudet. Åter igen, inställning och förhållningssätt! Jag tror på en generös inställning, en i grunden god tanke om varje medmänniska och en förhoppning om att det medverkar till en lika generös inställning tillbaka. Jag tror att det fungerar så, i det långa loppet.

Så visst har vi mycket att glädjas över på vår arbetsplats, denna, som jag ser det, mestadels öppna attityd och raka kommunikation, delaktigheten och engagemanget. det ligger ju i ordets betydelse, ett salutogent förhållningssätt, ett hälsosamt förhållningssätt! Vi är helt rätt på det!

- medskapare, mål och värderingar

Lov och tid för reflektion, bloggen uppdateras! Att vara skolledare har detta trevliga med sig att man då och då får ta del av högt kvalificerade föreläsare om både det ena och det andra. Den här veckan har jag varit på två olika föreläsningar/utbildningar som på mer än ett sätt tagit upp samma sak.

Leif-Åke Nilsson har varit personalchef i stora koncerner som Tetra Pak, ABB och Volvo och ?Det coachande ledarskapet? var rubriken på dagen; vad innebär det?

Förr var det en Chef som hade Anställda och som gavs Instruktioner, idag är det mer av Ledare som har Medarbetare och som styrs av Mål. I framtiden (vi är redan där!) är det en Coach med sina Medskapare som styr med Värderingar.

Chef -Anställda - Instruktioner
Ledare - Medarbetare - Mål
Coach - Medskapare - Värderingar

I det coachande ledarskapet handlar det om att skapa bästa tänkbara förutsättningar för sina medskapare/medarbetare, att se vägen fram till ett optimalt resultat via medskapande, delaktighet, förståelse, lärande, motivation och engagemang.

(Liten parantes: I en tidningsartikel i DN ett par dagar senare läste jag om en dansk näringslivsjournalist som uttryckte det ungefär så här:

- I det gamla industrisamhället fick du betalt för vad du gjorde, i dagens informationssamhälle får du betalt för vad du är.

Han varnar vidare för dem, särskilt män, som inte lär sig att klara relationer. I framtidens samhälle är det förmågan att skapa goda relationer, hantera kaos och snabbt tänka om som gäller.)

Visst är parallellen med våra elever tydlig? Vilken lärare som helst på Gunnesboskolan skulle lätt kunna instämma i dessa honnörsord, eller hur? Leif-Åke Nilsson poängterade vikten av att alla medarbetare måste "äga" målen, dvs vara djupt involverade och förstå visionen, vad som kan uppnås i den bästa av världar. Så är det med våra elever och de nationella mål vi presenterar för dem, de måste bli "deras"?

På samma sätt som jag skulle vilja involvera oss alla i så mycket som möjligt av det som är av vikt för hur vi har det på skolan, vill jag att varje enskild lärare på skolan involverar eleverna i allt det som elever kan ha insyn i, medbestämmande om och ansvar för. Det är i många delar en omständlig och besvärlig process, men, som jag ser det, helt avgörande för hur man kan åstadkomma verkligt deltagande; att ta ansvar förutsätter att man ges möjlighet att ta ansvar.

Leif-Åke Nilsson pratade om att framtidens ledare, "coachen", ställer mer frågor än ger svar. I detta enkla uttalande, tror jag, ligger en oerhört väsentlig fingervisning om hur vi alla ska förhålla oss till lärandet, oavsett om det gäller elevers lärande, vårt eget eller andra vuxnas lärande. Att ställa frågor som leder till ett eget svar, är att utmana och utveckla varje individs tänkande, snarare än att i det givna svaret servera en passivt mottagen kunskapsbit. För att se helheterna och utveckla sin empatiska förmåga behöver varje enskild elev, eller medarbetare/medskapare ständigt försättas i situationer av eget reflekterande (därav denna blogg och allas vår professionsportfolio).

Som ledare, eller coach, handlar det för mig oftast inte om att servera ett färdigt svar när man möter ett problem, snarare att finna de rätta frågorna som i sin tur leder till att jag och den/de som frågar kan komma fram till det bästa tänkbara beslutet. Flera "sunda förnuft" är bättre än bara ett! I mer än ett sammanhang har jag upplevt att jag med några få frågor öppnat för frågeställaren att själv se problemet på ett sätt som gör att lösningen blir synlig. Frågeställaren leder sig själv, och samtidigt också mig, fram till en lösning, eller i alla fall till något som kan vara utgångspunkt för resonemang som i sin tur leder fram till ett vettigt beslut. Ledaren får möjligen, i situationer när man inte är överens eller om det kommer att gälla ett ?omöjligt? val, vara den som tar det slutgiltiga beslutet, hur obekvämt det än kan tyckas vara.

Jag har också träffat Steve Wretman och Helena Moreau den här veckan i samband med en utbildning som Hubertusgårdens (och delar av Norra Fäladens) personal just deltar i. Jag deltar eftersom vår framtida infasning av Hubertuseleverna på Gunnesboskolan delvis handlar om att få med Hubertusgårdens personal på portfoliospåret (de är på god väg!).

Moreau/Wretman är engagerade för att klargöra detta svåra med mål och bedömning. Varje gång man hör eller läser Wretman/Moreau ser man nya samband och får nya insikter.

Samtalet kom att kretsa kring de individuella utvecklingsplanerna och målen som ska sättas upp där. Budskapet var tydligt och klart: se bort från det formella och tänk på hur du kan utveckla elevens tänkande! Vikten ska ligga på tankeutveckling! Vad är det för sorts mål vi sätter? Kunskaps- och färdighetsmål eller kvalitativa mål? När man lär sig något är det inte i första hand frågan om kvantitativa förändringar (att man kan mer än tidigare) utan att man förstår ett fenomen på ett annat och nytt sätt.

Mål behöver inte betyda något man ska uppnå, mål betyder inriktning, något man strävar emot, en kurs (riktning) man håller mot något man så småningom vill uppnå. Kanske inte den här terminen eller det här läsåret, kanske ett par terminer bort, något år, en inriktning, något att sträva emot.

Sambandet då? På vilket sätt har detta med ett coachande ledarskap med elevernas situation i klassrummet att göra? Med tanke på "schemat" ovan (från Leif-Åke Nilssons försläsning) skulle man kunna översätta detta till eleverna och klassrummets förändrade miljö. Kanske skulle motsvarande bild se ut så här:

Lärare - Passiva elever - Faktakunskaper
Handledare - Aktiva elever - Mål
Coach - Medskapande elever - Värderingar

Vad innebär det för ett slags ny lärandemiljö? I det coachande/handledande lärarskapet handlar det om att skapa bästa tänkbara förutsättningar för sina elever, att se vägen fram till ett optimalt resultat via medskapande, delaktighet, förståelse, lärande, motivation och engagemang. Medskapande för elever ? vad skulle det vara? Skulle det kunna vara situationer där man lär tillsammans med elever? Hur skulle det se ut? Är inte vi lärare de som ska ge kunskap? Många frågor (det var ju det han sa, Leif-Åke), men inga svar ?.

Och ett sista råd från densamme; ställ upp få mål! Prioritera och prioritera bort (om man nu kan detta!), välj ut några få, högt kvalitativa och långsiktiga mål. Fokusera dessa och vänta med resten!

Vad gäller bedömning hänvisade Moreau/Wretman en del till till PRIM-gruppens Astrid Pettersson. Går man in på följande sida kan man läsa hennes installationstal som nybliven professor i sin helhet.

http://www1.lhs.se/aktuellt/artiklar/artikel_258.php

Om man inte orkar läsa hela texten kan man åtminstone få sig ett leende när man läser följande:

?Vi gick i början av 1990-talet över från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Lite förenklat kan man säga att i ett regelstyrt system gäller ?Gör så här så blir det bra? och i ett mål och resultatstyrt system gäller ?Gör vad ni vill, men bra ska det bli?.

Så skulle man kunna sammanfatta det hela - Gör som ni vill, bara det blir bra - och i linje med våra gemensamma strävanden, skulle man kunna tillägga. Målet (observera singular, dvs så få!) är fortfarande att stimulera våra elevers lärande, ett lärande som ska resultera i relevanta kunskaper och livslång kompetens. Vägen dit går för vår del via dokumentation, reflektion, mål och ett salutogent förhållningssätt.

En berättigad fråga och kanske inte det första man tänker på när man ska tänka pedagogik. Men Hamlet står staty utanför Marienlyst, stort hotell- och konferenscenter utanför Helsingör, och på konferensen för skolledare där häromveckan hade man valt temat "Makt och mångfald" och hade flera intressanta kopplingar till kulturföreteelser långt utanför pedagogikens hägn, bl a till Shakespeares Hamlet. Med mångfalden vet jag inte, men när det kommer till makt ... inte helt fel tänkt!

Under två dagar har jag nu haft förmånen att kravlöst få luta mig tillbaka och bara ta in klokheter från pedagoger, journalister, chefer, en kyrkans potentat och filosofer, alla med ett fokus på pedagogik, men utifrån sina respektive synvinklar och ansvarsområden.

Att lyfta blicken över vardagens små futiliteter, se mer till helheterna och de röda trådarna, är förlösande och kreativt. Jag har noterat, om än långsamt, att detta att vara skolledare handlar till stor del om att hantera problem i STORT och smått; ena minuten en justering på fem minuter på schemat, i andra stunden att försöka förklara själva poängen med och hela meningen med portfoliotanken (Eureka!). Som skolledare, att möta både det ena och det andra, känns ibland övermäktigt och inte alltid i paritet med tid man lägger på de olika frågorna. Ändå så viktigt att ta alla frågor på allvar, stort som smått, för det som är smått och obetydligt för den ena är viktigare och större för en annan, ingenting kan förenklas och viftas bort. Ambitionen måste vara att möta alla frågor med samma allvar och samma prioritet i handling. Inte alltid lyckas man med det, ska sägas .....

På konferensen i Helsingör var det mest stort. Om man tänker sig ett golv med vardagspedagogiken och det vi varje dag gör i klassrummet, var konferensen ett tak, med riktlinjerna för varför vi bör göra det vi gör på golvet och resonemang kring mycket basala allmänmänskliga företeelser, men som vi måste ha klart för oss för att göra rätt på golvet; ett slags avstamp vad gäller människosyn och kunskapssyn.

K-G Hammar var inledningstalare (en kyrkans potentat) under konferensen och talade om vikten av att vi människor snart måste inse att "min egen frihet" hänger samman med alla andras frihet; dvs min frihet att välja skola för mitt barn måste vara lika för alla, annars fungerar valfriheten inte, i alla fall inte i längden. Med friskolesystemet i Sverige är vi på väg mot en kraftigt segregerad skola, där penningen, social status och ursprung bestämmer förutsättningarna för vem som kan välja ett bättre alternativ och vilka som får hålla till godo med det som blir över. Solidaritet är en överlevnadssak! Det som är rätt i det korta perspektivet kan vara helt fel i det längre perspektivet; det vi uppnår i kortsiktiga vinster kan visa sig vara gigantiska långsiktiga förluster. Låt oss inte välja kortsiktighet!

Jag fick också, med K-G Hammar, anledning att ompröva mina funderingar kring begreppet makt. Det har alltid känts obekvämt och negativt att tänka på just ordet "makt", jag har hellre pratat om "inflytande" och möjlighet att "påverka". Jag kan kanske sluta med att se så negativt på detta begrepp (makt) om man med makt menar "få som man vill". För visst vill jag det, få min vilja igenom, vem vill inte det?

Detta budskap om friskolornas vara eller icke-vara var också Lena Fejan Ljunghills, en tydlig röst i motvinden! Det eskalerande antalet friskolor leder till ett ytterligare segregerat samhälle och visst måste det vara skolans stora uppgifter att motverka denna segregation, att med alla till buds stående medel motverka att olika samhällsgrupper exkluderar sig själva från det övriga svenska samhället; med religiösa, sociala eller ekonomiska förtecken, strunt samma vad. Det är viktigt att vi har en, säger en, svensk skola för alla! Heja Lena Fejan Ljunghill och den pedagogiska forskarhalva, som visserligen varit tysta så länge, men som nu borde låta sin stämma ljuda högt och klart: Stoppa friskolornas utbredning!!

Valfrihet låter väldigt salutogent och bra, det är få politiker som kan värja sig mot begreppet, och i det korta perspektivet, ett decennium eller två, är det kanske lovvärt och utvecklande, men i det långa perspektivet bara patogent (!) och till ingens nytta och glädje. Lena Fejan Ljunghill menade att också föräldrar som egentligen tycker att den kommunala skolan duger bra, flyttar sina barn till olika privata friskolor när det kommer till det enskilda barnets väl och ve, så klart! Låt oss inte göra det svårare för dessa föräldrar att hålla fast vid den kommunala skolan och låt oss lägga resurserna på att utveckla densamma, utan konkurrens från friskolor som ?tappar? den vanliga skolan på resurser.

Det är redan beställt ett antal ex av "Motbok - om det ideologiska sveket mot skolan", redaktör och författare, just det, Lena Fejan.

Den allra mest intressanta föreläsningen - och den mest djuplodande och svåraste att förstå - höll religionshistorikern Kenneth Ritzén - "Skolan som arena för maktens olika ansikten". Han band också samman det hela med K-G Hammars inledning, budskapet var det samma och entydigt; frihet är inte att göra som man vill, frihet har man och får man i samklang med andra. Det handlar om att gå tillbaka till kärnfrågan; Kan vi verkligen säga oss vara fria, om inte alla andra är det? Människovärde och människosyn! Grunden i vårt förhållningssätt till alla människor styr vårt förhållningssätt i synen på våra elever, till kollegor och lärande. Det behöver påminnas om, oftare än någon enstaka gång vart tredje år.

Men Hamlet då? Ja, jag är inte säker på hur han platsade i föreläsningsserien (jag hälsade på honom ute på gården!), men för Hamlet handlade om att komma till rätta med sanningen och sanningen var en av de variabler Ritzén pratade kring, trovärdigheten som ett nav, med mångfald och en hållbar utveckling som poler vertikalt och med gemensamheten ställd mot individualiteten horisontellt; kosmopolitism.

I dag är det vanligt att vi människor tänker väldigt individuellt, egoistiskt, och sällan på att vi är sociala varelser, beroende av varandra. Att vara oberoende har blivit något fint, att vara beroende något fult, icke önskvärt. Kanske är det precis tvärtom; det är inte min kamp mot alla andra, min värld växer med andras världar. Vi människor är beroende av varandra, det är inte sunt att bara spegla sig i sig själv, vårt eget värde består i vår förmåga att ge andra värde.

Avslutningsvis, ett av de vanligaste orden på konferensen, ordet som kom tillbaka hos många föreläsare var ordet "reflektion". Ta tid för reflektion, för eftertanke. Vi vinner tid, när vi tar oss tid. Mellanrummen, reflektionen, är det som bär framåt, ofta inte själva handlingarna.

När jag var barn fanns det ett uttryck man ofta använde då man ville släta över misstag, eller sätta företeelser i sina rätta proportioner; "Vad gör det om 100 år?". Det kan hjälpa mig att se bort från småproblemen, de små hindren och fokusera på väsentligheter. Det gjorde man verkligen på konferensen, här pratade man väsentligheter, det som är viktigt, för elever, pedagoger och alla människor.