Ett coachande ledarskap



image5

- medskapare, mål och värderingar

Lov och tid för reflektion, bloggen uppdateras! Att vara skolledare har detta trevliga med sig att man då och då får ta del av högt kvalificerade föreläsare om både det ena och det andra. Den här veckan har jag varit på två olika föreläsningar/utbildningar som på mer än ett sätt tagit upp samma sak.

Leif-Åke Nilsson har varit personalchef i stora koncerner som Tetra Pak, ABB och Volvo och ?Det coachande ledarskapet? var rubriken på dagen; vad innebär det?

Förr var det en Chef som hade Anställda och som gavs Instruktioner, idag är det mer av Ledare som har Medarbetare och som styrs av Mål. I framtiden (vi är redan där!) är det en Coach med sina Medskapare som styr med Värderingar.

Chef -Anställda - Instruktioner
Ledare - Medarbetare - Mål
Coach - Medskapare - Värderingar

I det coachande ledarskapet handlar det om att skapa bästa tänkbara förutsättningar för sina medskapare/medarbetare, att se vägen fram till ett optimalt resultat via medskapande, delaktighet, förståelse, lärande, motivation och engagemang.

(Liten parantes: I en tidningsartikel i DN ett par dagar senare läste jag om en dansk näringslivsjournalist som uttryckte det ungefär så här:

- I det gamla industrisamhället fick du betalt för vad du gjorde, i dagens informationssamhälle får du betalt för vad du är.

Han varnar vidare för dem, särskilt män, som inte lär sig att klara relationer. I framtidens samhälle är det förmågan att skapa goda relationer, hantera kaos och snabbt tänka om som gäller.)

Visst är parallellen med våra elever tydlig? Vilken lärare som helst på Gunnesboskolan skulle lätt kunna instämma i dessa honnörsord, eller hur? Leif-Åke Nilsson poängterade vikten av att alla medarbetare måste "äga" målen, dvs vara djupt involverade och förstå visionen, vad som kan uppnås i den bästa av världar. Så är det med våra elever och de nationella mål vi presenterar för dem, de måste bli "deras"?

På samma sätt som jag skulle vilja involvera oss alla i så mycket som möjligt av det som är av vikt för hur vi har det på skolan, vill jag att varje enskild lärare på skolan involverar eleverna i allt det som elever kan ha insyn i, medbestämmande om och ansvar för. Det är i många delar en omständlig och besvärlig process, men, som jag ser det, helt avgörande för hur man kan åstadkomma verkligt deltagande; att ta ansvar förutsätter att man ges möjlighet att ta ansvar.

Leif-Åke Nilsson pratade om att framtidens ledare, "coachen", ställer mer frågor än ger svar. I detta enkla uttalande, tror jag, ligger en oerhört väsentlig fingervisning om hur vi alla ska förhålla oss till lärandet, oavsett om det gäller elevers lärande, vårt eget eller andra vuxnas lärande. Att ställa frågor som leder till ett eget svar, är att utmana och utveckla varje individs tänkande, snarare än att i det givna svaret servera en passivt mottagen kunskapsbit. För att se helheterna och utveckla sin empatiska förmåga behöver varje enskild elev, eller medarbetare/medskapare ständigt försättas i situationer av eget reflekterande (därav denna blogg och allas vår professionsportfolio).

Som ledare, eller coach, handlar det för mig oftast inte om att servera ett färdigt svar när man möter ett problem, snarare att finna de rätta frågorna som i sin tur leder till att jag och den/de som frågar kan komma fram till det bästa tänkbara beslutet. Flera "sunda förnuft" är bättre än bara ett! I mer än ett sammanhang har jag upplevt att jag med några få frågor öppnat för frågeställaren att själv se problemet på ett sätt som gör att lösningen blir synlig. Frågeställaren leder sig själv, och samtidigt också mig, fram till en lösning, eller i alla fall till något som kan vara utgångspunkt för resonemang som i sin tur leder fram till ett vettigt beslut. Ledaren får möjligen, i situationer när man inte är överens eller om det kommer att gälla ett ?omöjligt? val, vara den som tar det slutgiltiga beslutet, hur obekvämt det än kan tyckas vara.

Jag har också träffat Steve Wretman och Helena Moreau den här veckan i samband med en utbildning som Hubertusgårdens (och delar av Norra Fäladens) personal just deltar i. Jag deltar eftersom vår framtida infasning av Hubertuseleverna på Gunnesboskolan delvis handlar om att få med Hubertusgårdens personal på portfoliospåret (de är på god väg!).

Moreau/Wretman är engagerade för att klargöra detta svåra med mål och bedömning. Varje gång man hör eller läser Wretman/Moreau ser man nya samband och får nya insikter.

Samtalet kom att kretsa kring de individuella utvecklingsplanerna och målen som ska sättas upp där. Budskapet var tydligt och klart: se bort från det formella och tänk på hur du kan utveckla elevens tänkande! Vikten ska ligga på tankeutveckling! Vad är det för sorts mål vi sätter? Kunskaps- och färdighetsmål eller kvalitativa mål? När man lär sig något är det inte i första hand frågan om kvantitativa förändringar (att man kan mer än tidigare) utan att man förstår ett fenomen på ett annat och nytt sätt.

Mål behöver inte betyda något man ska uppnå, mål betyder inriktning, något man strävar emot, en kurs (riktning) man håller mot något man så småningom vill uppnå. Kanske inte den här terminen eller det här läsåret, kanske ett par terminer bort, något år, en inriktning, något att sträva emot.

Sambandet då? På vilket sätt har detta med ett coachande ledarskap med elevernas situation i klassrummet att göra? Med tanke på "schemat" ovan (från Leif-Åke Nilssons försläsning) skulle man kunna översätta detta till eleverna och klassrummets förändrade miljö. Kanske skulle motsvarande bild se ut så här:

Lärare - Passiva elever - Faktakunskaper
Handledare - Aktiva elever - Mål
Coach - Medskapande elever - Värderingar

Vad innebär det för ett slags ny lärandemiljö? I det coachande/handledande lärarskapet handlar det om att skapa bästa tänkbara förutsättningar för sina elever, att se vägen fram till ett optimalt resultat via medskapande, delaktighet, förståelse, lärande, motivation och engagemang. Medskapande för elever ? vad skulle det vara? Skulle det kunna vara situationer där man lär tillsammans med elever? Hur skulle det se ut? Är inte vi lärare de som ska ge kunskap? Många frågor (det var ju det han sa, Leif-Åke), men inga svar ?.

Och ett sista råd från densamme; ställ upp få mål! Prioritera och prioritera bort (om man nu kan detta!), välj ut några få, högt kvalitativa och långsiktiga mål. Fokusera dessa och vänta med resten!

Vad gäller bedömning hänvisade Moreau/Wretman en del till till PRIM-gruppens Astrid Pettersson. Går man in på följande sida kan man läsa hennes installationstal som nybliven professor i sin helhet.

http://www1.lhs.se/aktuellt/artiklar/artikel_258.php

Om man inte orkar läsa hela texten kan man åtminstone få sig ett leende när man läser följande:

?Vi gick i början av 1990-talet över från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Lite förenklat kan man säga att i ett regelstyrt system gäller ?Gör så här så blir det bra? och i ett mål och resultatstyrt system gäller ?Gör vad ni vill, men bra ska det bli?.

Så skulle man kunna sammanfatta det hela - Gör som ni vill, bara det blir bra - och i linje med våra gemensamma strävanden, skulle man kunna tillägga. Målet (observera singular, dvs så få!) är fortfarande att stimulera våra elevers lärande, ett lärande som ska resultera i relevanta kunskaper och livslång kompetens. Vägen dit går för vår del via dokumentation, reflektion, mål och ett salutogent förhållningssätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0