LedarBloggen

Mitt bloggande har den senaste tiden varit lite väl sporadiskt! Halvårslånga uppehåll är inte acceptabelt, i alla fall inte för en blogg som gör anspråk på att vara uppdaterad, jag vet, och det ska bli bättring framöver. Det finns så klart orsaker till varför det blivit obloggat en tid, men det har helt enkelt inte känts inspirerande att skriva, kraften har använts till annat. Dessutom var vårens fröjder, i form av sena försommarkvällar och trädgårdsbestyr, alltför lockande, där i maj någon gång när bloggandet dippade.

Jag önskar att jag nu har hämtat nya krafter och inspiration att skriva mer kontinuerligt, kanske också oftare och därmed lite mindre omfattande var gång. Jag har en del nya tankar om hur jag kan använda bloggen.

Men huvudsyftet med Ledarbloggen är fortfarande att reflektera kring ledarskap och lärande, men kanske med lite bredare bas än tidigare. Det handlar om att samla tankar, strukturera dem och se vad man själv menar, se mönster, samband och sammanhang. Ett andra syfte är att visa på exempel; hur man kan utveckla sina tankar genom skrivande, och därmed utveckla sin reflektion. Något väldigt centralt på vår skola, reflektion.

Utveckla din tanke - börja blogga!

Med den senaste tidens händelser i Stockholm och Rödeby, tonårsmord och desperata vuxna som inte kan besinna sig, och med min egen skolledarvardag där jag ställs att hantera både barns/ungdomars och vuxnas frustration över både stort och smått, leder min reflektion osökt till detta svåra med ansvar.

Det gemensamma ansvaret, vare sig det gäller varje enskild samhällsmedborgares ansvar i situationer på stan eller elevers, lärares och rektorers ansvar på en skola, är värt att lyfta fram som något viktigt att förvalta och utveckla. Jag tycker att det finns en bra grund och en utbredd vilja att ta eget och stort ansvar, både bland personal och elever på vår skola, att se till helheten och bidraga till den. Kanske handlar det om förväntningar; ge ansvar och de flesta tar ansvar! Icke desto mindre kan det också vara värt att notera och varna för de tendenser som kan anas i olika sammanhang i övriga samhället.

Jag anar en tendens i samhället i stort, bland vuxna på arbetsplatser, bland barn och ungdomar och inte minst bland våra politiskt valda ombud och tjänstemän på höga poster, att "skylla ifrån sig", försöka att slingra sig undan ansvar, betrakta svåra ställnings-tagande som någon annans och/eller hänvisa vidare "till ett annat bord". Det är en utveckling som jag intuitivt känner motvilja inför och gärna motarbetar!

Det är patetiskt att vecka efter vecka höra makthavare "förklara" misstag som grundar sig på felbedömningar, slarv, lathet eller uppenbar nonchalans och det förvånar mig ständigt hur naivt och blåögt människor, som man tidigare betraktat som tämligen vettiga, plötsligt kan bete sig oerhört konstigt för att komma undan ansvar.

Det är inte ovanligt med liknande synsätt i världen utanför styrskikten, med folk i allmänhet (på jobbet, på festen, i Ica-kön) där det håller på att utbreda sig en föreställning om att det hela tiden är någon annan som ska ta ansvar, någon annan som borde reagerat eller någon annan som förväntas "fixa problemet". Den egna ansträngningen har hamnat på undantag!

Bland barnen/eleverna pratar vi numera om "Fråga tre", tänk själv först, fråga en kamrat, försök att lösa det utan vuxenhjälp. Oftast klarar eleverna sina uppgifter själva, om de bara anstränger sig eller försöker tillräckligt många gånger, men lika ofta är det bekvämare att bara fråga och få ett snabbt svar. Jag har full förståelse för pedagoger som ger rätt svar för snabbt, det är lätt gjort, men tyvärr inte särskilt bra för unga människor som behöver utveckla sin tankeförmåga.

Inte heller för oss vuxna är det så utvecklande att hela tiden låta någon annan ta hand om problemen. Rätt ofta får jag frågor som jag svarar på alltför snabbt, jag hamnar ofta i situationer där jag försöker lösa ett problem på stående fot i stället för att låta frågeställaren tänka efter själv eller, som jag hellre önskar, inleda ett samtal där vi löser problemet tillsammans. Kanske är det också så att det lätt blir en "vana" att slänga ur sig en fråga, för att få ett snabbt svar, än att fundera själv, och dels lösa det enskilda problemet bättre och dels långsiktigt utveckla sin problemlösningsförmåga.

Att lyfta en fråga till samtal eller diskussion, för att få synpunkter eller en annans mening, utan att förvänta sig ett färdigt svar, är en annan sak; det välkomnar jag och det är i högsta grad utvecklande, både för den som frågar eller lyfter frågan och för den som försöker vara behjälplig i att belysa problemet. Vi skulle kunna kalla det för samlärande, bra för våra elever och bra för oss vuxna! Låt oss samlära mera! Samlösa mera! Samsyna mera!

Låt oss fortsätta att se på problemen, hellre som "våra" problem än som "mina" eller "dina" problem, snarare som något att lösa tillsammans än att hemfalla åt övriga samhällets tendenser att skyffla problemen vidare till "någon annans bord". Med gemensamma ansträngningar, en stabilt utpekad väg och lite av ett kollektivt "djävlar anamma" kan vi göra stor skillnad; en hyfsad skola eller en exceptionellt bra skola. Jag vet vad jag vill ha!