LedarBloggen

- vision, mission och passion

I dagarna har vi, den samlade mänskligheten, fått en hel del att tänka på. Jag tänker då främst på larmrapporterna om våra klimatförändringar. Med en medeltemperatur som stiger med flera grader på ett par decennier, med ett stigande antal stormar, perioder med svår torka, glaciärer som smälter, Golfströmmen som blir kallare och med allt allvarligare översvämningar känns det tämligen hopplöst. Särskilt som man samtidigt kan läsa om hur växthus-effekten fortfarande kommer att fortsätta att ytterligare höja temperaturen på jordens yta, även om vi människor lyckas stoppa våra utsläpp idag. Det riktigt ruskiga i sammanhanget är att det kanske redan är för sent att stoppa en utveckling som kan liknas vid hur en liten spricka i muren rämnar och hela dammen brister, likt en snöbolls-effekt.

Men kanske kan hela debatten med växthuseffekten och människors individuella ansvar få stå som exempel på detta viktiga med allas delaktighet och engagemang. Just dessa båda begrepp tillsammans med ansvar, initiativ och vilja att förändra, förbättra och förfina, är fokus för den här månadsbloggen.

I dialog med elever har jag ofta försökt att visa på parallellerna mellan vad som händer ute i stora världen av orättvisor, förtryck och mobbning, med det som sker i vår omedelbara närhet, på rasten, i klassrummet och på fritiden och med exakt samma förtecken, fast i mindre skala. Förtryck och rasism i stor skala börjar någonstans, i liten omfattning, ganska oskyldigt. I detta sammanhang, såväl som med klimatförändringarna eller annat, står det och faller med individens engagemang och vilja att förändra. Ingenting händer, eller rättare sagt förfärliga saker händer, om inte individen reagerar och drar sitt strå till stacken. Vi har just tagit del av en utvärdering från BSN som visar på ganska smickrande siffror för Gunnesbskolans del, särskilt när det gäller mobbning, rasism och förtryck. Men som bekant kan vi aldrig slappna av i detta viktiga att upptäcka tendenser på förtryck. Det har de senaste veckarna märkts ett ökat antal kommentarer mellan elever som tyvärr kan tolkas som rasistiska. Vi har länge varit förskonade från detta på skolan, men det förekommer så klart här också och det är kanske på sin plats att uppmärksamma på ett mer allmänt plan, i förebyggande syfte och för att det inte ska eskalera.

Vissa tankar har framförts till skolledningen, om att kanske använda sig av de äldre elevernas mycket sansade sätt att umgås, oavsett bakgrund och etnisk tillhörighet. Ett bra exempel på hur man som pedagog och enskild individ kan ta ansvar för en liten del av verksamheten, driva och genomföra något som man tycker är viktigt och väsentligt. När årskurs 5 tycker att det för skräpigt på skolgården och tar initiativ till att städa upp, är ett annat bra exempel. Just så måste det vara i en stor och komplex organisation, som skolan, för att saker ska hända, man måste gripa initiativet och ta ansvar, utan att man måste, att det ingår i ens uppgift.

I medarbetarsamtal och med fokus på pedagogiska projekt med eleverna, avtäcks mycket kompetens och många väl genomarbetade elevprojekt som borde delges mer systematiskt, både mellan oss själva och bland kollegor utanför Gunnesboskolan, elevers föräldrar och allmänt intresserade av pedagogik, via Pedagogiskt forum och via hemsidan.

Det jag inledde med, klimatrapporterna, sammanfaller med den kick-off (som det så vackert heter) jag hade i den mellan-chefs-utbildning Lunds kommun genomför med alla sina medarbetare i ledande ställning. Bortsett från den mer formella och lite högtidliga introduktionen av "borgmästare" Helmfrid och kommundirektör Jan-Inge Alfridh fick vi också en mer visionär föreläsning av en av konsultföretaget GMI:s föreläsare, Janne Sturesson.

Han pratade om tre begrepp; vision, mission och passion, om vad verklig kreativitet är och vikten av att skapa något extra, något annorlunda, något som gör oss speciella. Gunnesboskolan är en skola bland många, vi gör i stora delar samma saker som man gör på andra skolor, det mesta bra eller bättre än andra, men vad gör vi som man inte gör på andra skolor? Jo, vi implementerar de strävanden man så tydligt anger i läroplanen vad gäller dokumentation, reflektion och målstyrning och det gör oss unika; att vi sticker ut. Detta med att ?sticka ut?, menade Janne Sturesson, var det enskilt viktigaste för en stad, ett land, ett företag eller en skola som vill utvecklas och som vill ligga i framkant.

Man kan också anknyta till det personalpolitiska program Lunds kommun har antagit och som kan sammanfattas i orden Har, Kan, Vill och Får. "Har" visar på det personalkapital man har, "Kan" på dess kompetens och "Får" på befogenheterna. "Vill" står för engagemanget och viljan att vilja något extra, utöver det man är satt att sköta. det som gör att verksamheten utvecklas och går vidare, inte bara stampar på samma ställe, det som skapar nytt värde. Detta "vill" är kanske det viktigaste av allt, det som gör skillnaden på skola och skola .... de flesta skolor har väl utbildad personal, dvs den nödvändiga kompetensen, men inte alla skolor har vad vi i stort mått har på den här skolan, viljan att skapa mer!

Kreativitet, menade Janne Sturesson, är förändring kombinerat med något nytt och som bidrar till mervärde, inte bara att man gör något på ett annat sätt, utan mervärde. När är du verkligt kreativ?

Visionen måste så klart till, förmågan att visualisera ett mål, ett scenario och en drömd situation, något att arbeta för som är målet för ens strävanden. Missionen (lite högtravande kanske) är handlingen, själva arbetet, vardagen, ansträngningen för att uppnå visionen och passionen, slutligen, det som gör att missionen är uthärdlig, kanske rent av rolig, stimulerande och utvecklande.

Vad vi måste skapa är således passionerade medarbetare, eller medskapare, pedagoger och personal som ser sin uppgift som viktig och betydelsefull, som en del i ett stort bygge, engagerade, med mycket vilja och med ett ansvarstagande som vore det den egna familjen. Janne Sturesson pratade en hel del om "den svenska mentaliteten" av att bara göra minsta möjliga, ta för sig av sina rättigheter till vila och rekreation och fokusera på att utveckla sig själv, som fritidsmänniska, inte professionellt. Han jämförde med många andra länder och folkslag, där mentaliteten var att ständigt kämpa och skapa mervärde, utveckla sig själv, men också andra, kollektivet, landet, staden eller företaget. Man arbetade för en gemensam sak; samarbete, strävanden och kämpaglöd var ingredienser i många av de asiatiska länder han arbetat med de senaste 10 åren och skapade mirakler. Var står vi i konkurrensen om några decennier om utvecklingen fortsätter som den gjort de senaste åren?

Jag tyckte att det var ganska skönt att höra, att jag inte var helt ensam i världen om de tankarna. Jag har nämligen sedan ganska länge nu, tyckt att det är för lite av passion eller vilja i vårt samhälle. Synen på arbete har gradvis förskjutits till något man helst ska undvika, göra så lite så möjligt av och snabba sig hem ifrån. Med risk för att verka helt puckad i huvudet skulle jag ändå vilja framföra en och annan synpunkt i andra riktningen; är det inte i vår dagliga gärning (läs: professionen) som vi har de största utvecklingsmöjligheterna och vårt mesta lärande? Om man inte upplever det så tycker jag att man borde styra över ett och annat till sin professionella sfär, av ren självbevarelsedrift.

Jag vill gärna medverka till att skapa ett klimat på skolan, bland elever och vuxna, som inbjuder till att vilja lite mer, att anstränga sig det där lilla extra och få vara med om att utveckla Gunnesboskolan till Sveriges bästa skola. Det är väl en vision som heter duga?! Hur vi gör? Nja, här är det jag som ställer frågan och ni som kommer upp med svaren. Eller hur?