LedarBloggen

Just läst en riktigt bra bok, i samband med rapportskrivning och redovisning av de medel vi fått med Demokratiprojektet; Nya skolans självvärdering av Margareta Eriksson . Ur innehållsförteckningen:

- Självvärdering - varför det?
- Den kollektiva förståelsen
- Att förstå utvärdering
- Metoder för självvärdering
- Samtal
- Dokumentation

Syftet med att beställa boken till projektledarna för de olika demokratiprojekten är tydligt; vad är att utvärdera och hur ska vi använda oss av det utvärderade? Vad kan vi dra för olika slutsatser och hur går vi vidare? Hur gör vi för att inte stanna vid endast en uppföljning?

Författarinnan kommer i sina resonemang kring självvärdering in på många andra spännande områden, av mer generell karaktär och om lärande i stort. Resonemang som vi känner igen oss i och som bekräftar mycket av vårt koncept och vår verksamhet. Det handlar om att se den egna verksamheten och våga utmana tanken om dess förträfflighet, om att upptäcka vanemönster och våga förändra. Om att ha förståelse inte bara för den egna kompetensen och den individuella arbetsuppgiften utan också för det kollektiva uppdraget, en professionell förståelse, för tankarna bakom läroplanens texter, idéerna och de politiska riktlinjerna som sedan ska omvandlas i handling.

"I det interaktiva och kommunikativa moderna samhället godtas inte längre den hierarkiska auktoriteten, den som rektor och lärare tidigare hade gratis. Nu måste skolans företrädare själva förtjäna sitt inflytande genom att argumentera för skolans innehåll och arbetssätt. De måste bevisa sin uppdragsförståelse genom att kommunicera och förklara sig utåt. De behöver förvärva sin auktoritet på ett sätt som väcker tilltro, inte minst på den intellektuella arenan. De förväntas kunna stå för sina bedömningar och val, inför elever, föräldrar, politiker och allmänhet. De måste veta vad de håller på med och varför och kunna redogöra för hur det går, sakligt och utan förskönande övermålningar, och de måste visa att de har torrt på fötterna under sina åtgärder och beslut. De måste visa sitt samtänkande i fostrans- och undervisningsfrågor. Att förstå och stå för skolans uppdrag har blivit en del av kompetensen."

Margareta Eriksson för vidare resonemang om vikten av att söka medvetenhet om vart man ska, om att sätta mål, reflektera och handla därefter. "Det medvetna handlandet är professionalismens främsta kännemärke!" Hon har intressanta synpunkter på begreppen kvalitativ och kvantitativ utvärdering, formativ och summativ bedömning och "mätraseriet" som saboterar den viktigare reflektionsdelen.

"Om man vill nå utveckling på dessa viktiga områden (lärandet och arbetet mot de nationella målen) måste man sluta med att "mäta" graden av måluppyllelse. Så fort man börjar mäta, gradera och uttrycka kvantitativa mått, lämnar man nämligen den intellektuella arenan och går in på den instrumentella. Det blir mer statistik än varför-funderingar och kritisk reflektion."

Skulle inte kunna uttrycka det bättre själv! Med besöket från Myndigheten för skolutveckling i färskt minne, tillåter jag mig att vara en smula skeptisk till den inriktning skolan nu är på väg att ta; med mer kontroll, mer mäta och tidigare betyg. Faran är, som jag ser det, att vi tar flera steg bakåt, i en riktning mot och med en betoning på det enkelt mätbara - och bara det! Det blir en bekväm sak att ta till sig för alla de pedagoger som haft svårt att smälta Lpo 94:s direktiv om elevinflytande, en reflektiv undervisning och en konstruktivistisk anda. Äntligen kan de få stöd i direktiven, och fortsätta med sitt aldrig förändrade empiristiska sätt att förhålla sig till kunskap och organisera lärandet.

Möjligen skulle man kunna acceptera ett större mått av mätande om man samtidigt var övertygad om att den andra, den mer reflekterande och intellektuella arenan, också fick stort utrymme. Tyvärr befarar jag att det på många skolor kommer att stanna vid ett nytt mäthysteri med fler listor, kolumner, siffror och analyser och bedömningar utifrån endast dessa. Lätt och utan tveksamheter, svart på vitt, inga nyanser och åter till ordningen!

Den bedömning och den reflektion våra elever (ja, också vi vuxna) gör av vårt eget lärande och våra egna arbetsinsatser, i en formativ bedömning, av arbetet och i arbetet, är så oerhört mycket viktigare och starkare än den mer summativa "utifrånbedömning" som en lärare (eller skolledare) utdelar i form av test- och provresultat och betygssiffror - alternativt bokstäver.

Låt oss således inte gå vilse i mätdjungeln, låt oss i alla fall också skapa många och generösa gläntor av reflektion, eftertanke och metakognition. Det riktigt hållbara för lärande på djupet!

Som sagt, en riktigt bra bok, som vi kanske rent av skulle kunna använda i vår gemensamma kompetensutveckling. Varför inte i bokcirkelform...? Ska fundera på det!