LedarBloggen

Här ett försök att samla intrycken, vidarebefordra tips till er som efterfrågat detta och en del bilder från två minnesvärda veckor i NYC. Man lär så länge man lever... ;-) och man får ständigt tillfälle att ompröva sina värderingar och utmana sina fördomar, särskilt när man reser till New York. Den i mina ungdomsår så politiskt korrekta vänsterhållning till USA och den "imperialistiska förtryckarpolitiken" har gjort att jag aldrig haft någon särskild längtan och därmed aldrig kommit iväg till det stora landet i väster. Det har jag kanske inte heller fortfarande gjort, om man betänker vilken liten del, om än aldrig så viktig, New York utgör. Men det går ju fler tåg (eh?), att utforska mer av den nordamerikanska kontinenten. Skulle jag gärna ....

Den första missuppfattningen för mig att omvärdera var det vanligen förekommande påståeendet att New York skulle vara stort, rörigt, anonymt och därmed opersonligt. Till ingen del (möjligen undantaget stort) kan jag instämma i detta. Tvärt om - den enorma ytan gör att det är många små områden (småstäder, grannskap, stadsdelar) som var och en av dem ger en känsla av småskalighet och trivsamhet, hur konstigt det än låter. Det finns en känsla av "nära till allt" var man än befinner sig i staden; affärer, barer, restauranger, biografer, teatrar - you name it - typ hela världen runt hörnet, som är klart fascinerande. 

Inte heller stämde alla elaka rykten om en osäker och våldsbenägen stad. Också här tvärtom; har sällan så konsekvent blivit bemött med leenden, vänliga tilltal och så många "Can I help you?" Vi rörde oss förvisso mestadels i välordnade Manhattanmiljöer, med en befolkning som är välsituerade, välutbildad och kosmopolitisk, men också till någon del i mindre bemedlade och betydligt mer slitna områden. Men det är nog ingen tillfällighet att NYPD kör omkring med devisen "courtesy, professionalism, respect" .... 



Det var emellertid frapperande många människor; restaurangfolk, taxichaufförer, muséepersonal etc. som hade mycket knackig engelska, knappt att förstå faktiskt. Det var överraskande, men kanske inte så konstigt när man tänker närmare på det. 

Hur som helst, en både rolig, intresant och lärorik resa, med flera highlights. Jag tänker på alla trevliga muséer varav MoMA (Museum of Modern Art) var det finaste, tätt följt av Guggenheim. Metropolitan museum of Art var fantastiskt, men för stort och alldeles för många marmorfigurer, etruskiska stenskärvor och medeltida konstverk för att jag skulle orka hålla fokus mer än tre timmar. Jag tänker på Highline Park; en några kilometer lång och 6-10 meter bred park anlagd på ett gammalt järnvägsspår 6-8 meter upp i luften. Djärvt kreativt och gjort med finess, enkelt och raffinerat på samma gång. (Meatpacking District, 10th Av, 12-19 st). Jag glömmer inte Iridium, legendariskt jazzställe som serverar högklassiga jazzartister varje kväll och på måndagar Les Paul trio (dock utan Les Paul själv som gick bort 2009). Trion utgör grunden och har först en egen avdelning och därefter tillsammans med kvällens utvalda gästartister, som har i uppgift att tolka Les Paul på sitt alldeles egna sätt. Ett måste för alla som uppskattar jazz. Bättre än så här blir det inte .... (1650 Broadway, strax runt hörnet vid 51sta gatan). Jag minns med tillfredsställelse Bleecker street, med mängder av barer och hak, som alla har förstklassiga bluesartister på scen varje kväll. Vi återkom till Terra Blues flera kvällar. (Greenwich Village/NoHo)

Lätt jetlaggad, trött men mycket nöjd, med massor av intryck och en hel del bilder hade jag tänkt att göra ett blogginlägg, på temat eget och livslångt lärande, tillsammans med ett litet bildcollage från ett av sommarens semestermål och besöket i The Big Apple. Men med de fruktansvärda bilderna från norska NRK och ungdomslägret i Utøya, de dramatiska rapporterna och de bisarra berättelserna från de överlevande på en non-stop-tv, känns det inte lika roligt att göra det. Det får bli ett annat inlägg ....

Emellertid, när jag samlar intrycken, är det framför allt en sak som slår mig; NY är verkligen sinnebilden av det mångkulturella samhället när det blir som bäst, en smältdegel av människor från vitt skilda delar av världen, som tillför olika delar av erfarenheter, lärdomar, traditioner, sätt att leva, tankar, åsikter och värderingar. 8 miljoner människor som lever sida vid sida; föds på samma sjukhus, växer upp i samma kvarter, utbildar sig på samma skolor, arbetar tillsammans, gifter sig med varandra, får barn tillsammans, beslöjade muslimska kvinnor bredvid judar med långa svarta rockar och tinningslockar och kristna i otaligt antal kyrkor; presbyritaner, baptistister, metodistister, mormoner, adventister etc. ... all världens mat runt hörnet, ett entrepenörskap som är imponerande, allt från de riktigt stora elefanterna i Tribeca och på Wall street, till de mindre - men minst lika kreativa - småhandlarna i East Village, Harlem eller Brooklyn. Och jo, jag vet och jag är medveten om att det inte varit konflikt- och friktionsfritt att nå dit - men ändå...

Kreativiteten, aktiviteten och idérikedomen - ett resultat av den mångkulturella sammansättningen, eller? 


Vad är det som gör att vissa människor, likt gärningsmannen på Utøya, är så rädda för det som är olikt, annorlunda och nytt? Känns kusligt med en stigande främlingsfientlighet och en samhällsutveckling som ger högerextrema element ett, enligt min mening, alltför stort manöverutrymme, allt i den heliga yttrandefrihetens namn. Är det inte dags att höja ribban för vad man kan uttrycka? För att stämma i bäcken, liksom.

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....

Puh ... let´s get out of here ....



Bye-bye NYC!

Visserligen semester, men svårt att lämna skoltankarna helt och hållet åt sitt öde ;-)

Läste här om dagen en artikel på nätet, på Datorn i undervisningens (DIU) webbsida; Revolutionen uteblev - men förändringen pågår av Carina Näslundh, om Stenugnsund och deras reflektioner efter ett år med en-till-en-datorer för de äldre eleverna, 7-9. Med högt ställda förväntningar på snabba förändringar och en omdefiniering av kunskapsbegreppet, andas artikeln efter ett år, lätt tillbakahållen besvikelse och frustration för att konceptet inte inneburit revolution, bara en långsamt smygande förändring.

Roade mig med att jämföra en del av uttalanden i artikeln, med de slutsatser ett av den egna skolans arbetslag (arbetslag 7 = de som haft tillgång till en-till-en-datorer) dragit efter en dryg termin med egna bärbara datorer.     

"Själv trodde Henrik att eleverna skulle fungera som pådrivare när alla fick tillgång till egna datorer, men det har inte hänt."

Jo, det är just vad som hänt; samlärandet mellan elever har ökat markant. Elever sporrar och tipsar varandra i ett slags naturligt problembaserat lärande. Man hjälps åt, visar och demonstrerar hur man gör, var man hittar olika program, lösningar och verktyg. Kommunikationen mellan elever får en mening, man slipper uppfinna kommunikationsmodeller för elever att träna vissa färdigheter, det infinner sig i sann funktionalistisk anda; "Kolla här, vad jag hittade, man gör bara så här ..." eller "Jag löste det med ett verktyg som jag hittade på den här webbsidan." 

"– När tekniken kommer in i skolan på ett nytt sätt måste du som lärare själv bli användare av tekniken, menar Maria Abrahamsson."

Ovanstående spiller också över på pedagogerna. Det blir ett samlärande också mellan elever och pedagoger; något som inte ska underskattas, åtminstone inte om man ska tillämpa vad Vygotskij säger om vad som är ett optimalt förhållande mentor-adept. Utan tvekan är det så att pedagogerna måste bli användare av tekniken, men det ska inte främst kännas som ett måste, något ytterligare att göra, en ökad arbetsbelastning - tvärtom, det är nya spännande utmaningar och nya möjligheter till eget lärande för pedagoger, som jag tror kommer att göra stor skillnad för det kreativa och lärande klimatet i klassrummet. Vi lär hela livet, också lärare .... ;-)

"– Vi har en generation med digitalt publika elever i skolan i dag. Jag tror att det är viktigt att man som lärare själv vågar uttrycka sig i digitala medier. Man behöver testa själv för att förstå vilka ställningstaganden du hela tiden måste göra när du publicerar dig digitalt på nätet i olika sammanhang."

Har länge varit av den meningen, att det är viktigt att som rektor vara förtrogen med det man sätter sina medarbetare att göra, likväl som det är för pedagoger att vara förtrogna med de verktyg de sätter i händerna på eleverna. Det räcker inte att bara veta eller känna till vad en blogg eller en wiki är, eller hur en hemsida skapas, hur man gör en film, skapar en ljudfil, publicerar sig på nätet etc. Det måste man som pedagog vara förtrogen med, dvs man måste själv ha gjort det många gånger, så många gånger att man intuitivt vet vilka svårigheter man kan råka ut för, hur man löser problemen och vilka valmöjligheter man har. Bara då kan man vägleda eleverna på ett vuxet och konstruktivt sätt. 

"– Det blir lätt modeord som ingen vågar ifrågasätta. Jag blir jätteglad om någon av våra lärare frågar mig om vad vi egentligen menar med kreativa lärmiljöer, eller omdefinierat lärande. Vi måste utmana begreppen, det haglar av floskler och nya spännande digitala applikationer. Där är lärarkåren med rätta kritisk."

Ja, vad menar vi med kreativa lärmiljöer och ett omdefinierat lärande? För mig handlar ett omdefinierat lärande om skiftet från ett ojämställt förhållande präglat av ett aktivt lärareallvetande vs en passiv elevinlärning till ett mer jämställt lärande för alla parter, för både lärare och elever, i en gemensam skapande- och kunskapsprocess. Pedagogen är förvisso den som har initiativet och leder kunskapandet, men i dialog och med eleverna aktivt deltagande.

En lärarkår med ett sunt ifrågasättande av nya lärandekoncept, ja - men också mod att pröva det nya och utmana sig själv och sin utveckling.

"– Som lärare är vi vana vid att vara tvärsäkra och sitta inne med de rätta svaren. Vi behöver träna på att ställa öppna frågor och diskutera gemensamt i arbetslagen, i kollegiet. Våga utmana varandra."

Absolut, mer kollegialt utbyte, mer samarbete och mer samlärande. Av flera anledningar, dels behöver vi det mer idag än tidigare för att kunskapsbegreppet är så omdefinierat; vi utvecklar idag mer förmågor som gäller för alla ämnen och mindre ett specifikt ämnesstoff för ett enskilt ämne, vi behöver således utveckla en didaktik tillsammans - dels behöver pedagoger varandra mer idag för att ta sig ur det gamla paradigmet och ge eleverna den lärandeutmaning som är nödvändig för att hålla elevernas motivation på topp. Det är sannolikt lättare att undvika att fastna i gamla föreställningar om undervisning och lärande om vi arbetar mer i gemensamma lärandeprojekt. På köpet får vi ett verkligt kreativt lärandeklimat, där både elever och lärare känner att de utvecklas och lär sig något nytt varje dag.

Tror likväl att det är en revolution vi står inför, men det kommer att ta lite tid, i sammanhanget dock relativt kort tid, och kanske lite olika kort tid för olika skolor. Men visst pågår förändring!

Semester är att planlöst och utan mål och mening sitta och hoppas på att något spännande ska dyka upp i rutan, bara typ hänga framför tv:n och låta tablån rulla på och bestämma vad man ska se. Oftast ger det bara lätt ångest för att man lagt tid på ytterligare ett skitprogram, men då och då ger hängandet full valuta för tidsinvesteringen. Så i går kväll med programmet om Crosby, Stills, Nash & Young. Inte så mycket nostalgi, om vad de gjorde för tre decennier sedan, men vad de åstadkom idag. Härligt att se fyra gentlemän i 60-70-årsåldern fortfarande till den milda grad ha glöden kvar, att de skapar nationell debatt och får makthavare att darra.

Har alltid lyssnat med behag på Neil Young, efter det här programmet; än mer.




[Impeachment är den rättsliga process när man väcker åtal mot en regeringstjänsteman, för att avgöra om han eller hon med våld kan entledigas från sin tjänst.]

Tänker .... kanske ett tips för någon sångbegåvad rektorskollega inför nästa bokslutsdialog, om resultaten inte är så soliga ;-D Ingenting för mig, dock ... att sjunga menar jag ;-) Och nu, över till SMHI.