LedarBloggen

Vi vet en hel del om lärandets mysterier, vi pedagoger. Vi är ofta ganska överens om vad som styr och vad som har betydelse för ett framgångsrikt lärande. Problemet är kanske, som den engelske professorn, Dylan Wiliam, uttrycker det  i senaste numret av Lärarnas tidning, att vi är sämre på att verkligen tillämpa dessa kunskaper i praktiken.

Han säger vidare, att bedömning är det avgjort mest effektiva sättet att förbättra resultaten i skolan och anger fem nyckelstrategier:

• Målen för lärandet måste göras tydliga, förstås och delas av alla.
• Diskussioner och uppgifter i klassrummet måste visa om och hur lärande i klassen fungerar.
• Lärarna måste ge eleverna återkoppling som hjälper dem framåt.
• Lärarna bör använda sig av klasskamraterna som resurser för varandra på olika sätt.
• Lärarna måste få eleverna att äga sitt eget lärande genom exempelvis självvärdering.

Inga direkta nyheter, jag har tidigare sammanfattat det på ungefär samma sätt, i olika sammanhang, också här i bloggen (ex i Samlära - samsyna - samlösa! eller Om självvärdering). Jag tror att Wiliam har helt rätt, det är tillämpningen som släpar efter, det tar lång tid att förändra först sin inställning och sina tankar och ännu längre tid att förändra sig i handling. Vanans makt är stor, men när rutinen slår över i ren slentrian, är det dags att ta Wiliams recept på allvar; ta små steg för att förändra, så att bedömning sker i riktning mot ett mer utvecklande och formativt sätt att bedöma snarare än ett alltför dömande och summativt sätt.

Jag är övertygad om att vi är på mycket god väg på vår skola, men ingenting är så bra att det inte kan bli bättre;D