LedarBloggen

- och hur man förändrar genom värderingar

I Lunds kommuns verksamhetsidé står det bl a att styrning främst bör ske genom att man långsiktigt påverkar värderingar, inte i första hand genom att kortsiktigt påverka handling. Det är, tycker jag, en väldigt fin utgångspunkt i ett personalpolitiskt program. Att visa på inriktning i förhållningssätt snarare än något slags "facit" för hur man beter sig i varje enskild angelägenhet, måste vara mer lönsamt när det gäller att uppnå målen. För mig betyder det t ex att inte detaljstyra, att låta medarbetare ha stort eget handlingsutrymme och att tänka själva. Att inte i alla sammanhang vara den som kommer upp med alla svar och lösningar på problem, utan snarare var den som ställer de rätta frågorna till varje enskild medarbetare, för honom eller henne att själva komma vidare med. Med en sådan styrning tror jag att man dels når djupare och dels längre, dvs får en mer hållbar förändring. Resonemanget är också direkt överförbart när det gäller lärares styrning av elevers lärande, ju mer av eget tänkande, hos elever och medarbetare, desto djupare kunskaper och en mer hållbar utveckling. Själva kärnan i det vi kallar reflektion.

Så resonerade också den miljöpsykolog i Sydsvenskan häromveckan som var övertygad om att någonting håller på att hända vad gäller människors medvetenhet kring miljöfrågorna. Inte bara kunskap om miljöförstöringen krävs, även det som handlar om känslor och förändringar i värderingar måste till. Först då sker verklig förändring .

Om man ser till vad vi håller på att implementera på Gunnesboskolan under de senaste 5-6 åren, hela konceptet med portfolio/lära@lära, är det kanske just så vi ska tänka; vi försöker inte förändra något bara genom handling,
t ex genom att ge varje elev en portfölj. Det är de värderingar, tankar och idéer bakom lära@lära vi vill förmedla.

Portfolioutvärderingen, bortsett från alla felkällor och tillkortakommande, gav oss ändå vissa signaler. Jag uppfattade, mycket förenklat, ett par olika saker, och har dragit följande slutsatser:

• vi är en bra bit på väg att medvetandegöra våra elever om vad kunskap är, att få dem att successivt ta allt mer ansvar för det egna lärandet och inse nyttan och glädjen med att lära hela livet
• vi har fortfarande en bit kvar till situationen då alla elever, ser helheten och alla möjligheter i lära@lära-konceptet
• vi vuxna måste bli bättre på att motivera dokumentationen, reflektionen, lärandemodellerna etc. och kanske själva skaffa oss en djupare förståelse för varför vi gör som vi gör
• vi behöver bli ännu bättre på att integrera lära@lära i undervisningen (kanske har vi varit alldeles för ivriga (naiva?) i våra strävanden att införa lära@lära, särskilt det från allt annat och inte integrerat det tillräckligt med den övriga verksamheten)
• hitta former för att sprida lokalt utvecklingsarbete på skolan och bygga system för kollegialt stöd, internutbildningar, diskussionsgrupper etc.

Det finns så klart mer att se i enkätsvaren, mer på detaljstadiet, men mycket av detta är dels alltför osäkert i sitt statistiska underlag och dels ingenting som får mig att dra alltför långtgående slutsatser. Det vi kräver av våra elever, förståelse och tillämpning, är en både komplicerad och omständlig procedur, långt mycket jobbigare än att bara memorera och reproducera kunskap. Omvägen över den egna reflektionen är ju inte alltid omedelbar i sin feedback, kanske tar det en stund för eleverna att upptäcka styrkan och nyttan i detta.

Åtskilliga är de gånger jag tänkt tanken "Så långsamt det går!", men också hur viktigt det är att vi är uthålliga och målinriktade i det utvecklingsarbete vi bedriver. Det är våra vuxna värderingar som styr vad eleverna tar till sig, lär sig och vilka modeller eller metoder de adopterar för sitt livslånga lärande. Är vi vuxna övertygade, blir våra elever det också. Är vi inte det visar det sig tyvärr med all oönskad tydlighet. Barn, och ungdomar, gör som vi gör, inte nödvändigtvis alltid som vi säger. Eller ännu värre, som vi inte ens säger.

Här om veckan blev jag vid ett kurstillfälle medveten om skillnaden mellan taktik och strategi. I ett synonymlexikon gör man ingen större skillnad på orden, men i föreläsningen av Rokksjer om människors tänkande kom det att handla om gamla och nya tankemönster (Känner vi igen ordet paradigm?). Han menade att då det gäller taktik pratar vi endast om att orientera oss i gamla mönster; att lära oss att hitta redan upptrampade stigar, att göra på samma sätt som tidigare, ta efter, kopiera och reproducera. Strategi däremot är att utveckla helt nya tankemönster; att bygga nya förutsättningar och nya mönster av stigar som ingen trampat förut. Riktigt så är det kanske inte med vår situation på Gunnesboskolan, men i någon mening handlar det om just detta. I den ?gamla? empiristiska skolan (med kunskap lika med sanning, memorera och reproducera) fanns det helt andra strategier för lärande än det finns i dag för den konstruktivistiska skolan (med analys, reflektion, tillämpning och värdering). Då kan vi självklart inte nöja oss med att taktiskt försöka att orientera i det gamla mönstret, vi måste utarbeta nya strategier, nya mönster, för lärandet. Lite tillspetsat måste vi nog, om än smärtsamt, acceptera uttrycket "kill your darlings", dra konsekvenserna av detta och byta mönster.

I det perspektivet är det lite lättare att acceptera långsamheten i den förändringsprocess vi befinner oss i. Det är
inte heller konstigt att vi, som det så populärt heter, inte än har "alla med på vagnen". En tröst, när man är som allra mest frustrerad, kan vara att tänka på Lpo 94 och alla de år (börjar väl närma sig 13) den har haft på sig att implementeras. Jag tycker att vi, i vårt utvecklingsarbete, har kommit en bra bit på vägen i det paradigmskifte (där var det igen!) som Lpo 94 initierade, och det på bara lite drygt 5-6 år.

Strategin har sedan länge varit tydlig och klar, från empirism till konstruktivism, över dokumentation, reflektion, mål- och utvärdering samt ett salutogent förhållningssätt. Kan det bli tydligare!?

PS Har du lagt märke till att man kan kommentera mina bloggar?

- vision, mission och passion

I dagarna har vi, den samlade mänskligheten, fått en hel del att tänka på. Jag tänker då främst på larmrapporterna om våra klimatförändringar. Med en medeltemperatur som stiger med flera grader på ett par decennier, med ett stigande antal stormar, perioder med svår torka, glaciärer som smälter, Golfströmmen som blir kallare och med allt allvarligare översvämningar känns det tämligen hopplöst. Särskilt som man samtidigt kan läsa om hur växthus-effekten fortfarande kommer att fortsätta att ytterligare höja temperaturen på jordens yta, även om vi människor lyckas stoppa våra utsläpp idag. Det riktigt ruskiga i sammanhanget är att det kanske redan är för sent att stoppa en utveckling som kan liknas vid hur en liten spricka i muren rämnar och hela dammen brister, likt en snöbolls-effekt.

Men kanske kan hela debatten med växthuseffekten och människors individuella ansvar få stå som exempel på detta viktiga med allas delaktighet och engagemang. Just dessa båda begrepp tillsammans med ansvar, initiativ och vilja att förändra, förbättra och förfina, är fokus för den här månadsbloggen.

I dialog med elever har jag ofta försökt att visa på parallellerna mellan vad som händer ute i stora världen av orättvisor, förtryck och mobbning, med det som sker i vår omedelbara närhet, på rasten, i klassrummet och på fritiden och med exakt samma förtecken, fast i mindre skala. Förtryck och rasism i stor skala börjar någonstans, i liten omfattning, ganska oskyldigt. I detta sammanhang, såväl som med klimatförändringarna eller annat, står det och faller med individens engagemang och vilja att förändra. Ingenting händer, eller rättare sagt förfärliga saker händer, om inte individen reagerar och drar sitt strå till stacken. Vi har just tagit del av en utvärdering från BSN som visar på ganska smickrande siffror för Gunnesbskolans del, särskilt när det gäller mobbning, rasism och förtryck. Men som bekant kan vi aldrig slappna av i detta viktiga att upptäcka tendenser på förtryck. Det har de senaste veckarna märkts ett ökat antal kommentarer mellan elever som tyvärr kan tolkas som rasistiska. Vi har länge varit förskonade från detta på skolan, men det förekommer så klart här också och det är kanske på sin plats att uppmärksamma på ett mer allmänt plan, i förebyggande syfte och för att det inte ska eskalera.

Vissa tankar har framförts till skolledningen, om att kanske använda sig av de äldre elevernas mycket sansade sätt att umgås, oavsett bakgrund och etnisk tillhörighet. Ett bra exempel på hur man som pedagog och enskild individ kan ta ansvar för en liten del av verksamheten, driva och genomföra något som man tycker är viktigt och väsentligt. När årskurs 5 tycker att det för skräpigt på skolgården och tar initiativ till att städa upp, är ett annat bra exempel. Just så måste det vara i en stor och komplex organisation, som skolan, för att saker ska hända, man måste gripa initiativet och ta ansvar, utan att man måste, att det ingår i ens uppgift.

I medarbetarsamtal och med fokus på pedagogiska projekt med eleverna, avtäcks mycket kompetens och många väl genomarbetade elevprojekt som borde delges mer systematiskt, både mellan oss själva och bland kollegor utanför Gunnesboskolan, elevers föräldrar och allmänt intresserade av pedagogik, via Pedagogiskt forum och via hemsidan.

Det jag inledde med, klimatrapporterna, sammanfaller med den kick-off (som det så vackert heter) jag hade i den mellan-chefs-utbildning Lunds kommun genomför med alla sina medarbetare i ledande ställning. Bortsett från den mer formella och lite högtidliga introduktionen av "borgmästare" Helmfrid och kommundirektör Jan-Inge Alfridh fick vi också en mer visionär föreläsning av en av konsultföretaget GMI:s föreläsare, Janne Sturesson.

Han pratade om tre begrepp; vision, mission och passion, om vad verklig kreativitet är och vikten av att skapa något extra, något annorlunda, något som gör oss speciella. Gunnesboskolan är en skola bland många, vi gör i stora delar samma saker som man gör på andra skolor, det mesta bra eller bättre än andra, men vad gör vi som man inte gör på andra skolor? Jo, vi implementerar de strävanden man så tydligt anger i läroplanen vad gäller dokumentation, reflektion och målstyrning och det gör oss unika; att vi sticker ut. Detta med att ?sticka ut?, menade Janne Sturesson, var det enskilt viktigaste för en stad, ett land, ett företag eller en skola som vill utvecklas och som vill ligga i framkant.

Man kan också anknyta till det personalpolitiska program Lunds kommun har antagit och som kan sammanfattas i orden Har, Kan, Vill och Får. "Har" visar på det personalkapital man har, "Kan" på dess kompetens och "Får" på befogenheterna. "Vill" står för engagemanget och viljan att vilja något extra, utöver det man är satt att sköta. det som gör att verksamheten utvecklas och går vidare, inte bara stampar på samma ställe, det som skapar nytt värde. Detta "vill" är kanske det viktigaste av allt, det som gör skillnaden på skola och skola .... de flesta skolor har väl utbildad personal, dvs den nödvändiga kompetensen, men inte alla skolor har vad vi i stort mått har på den här skolan, viljan att skapa mer!

Kreativitet, menade Janne Sturesson, är förändring kombinerat med något nytt och som bidrar till mervärde, inte bara att man gör något på ett annat sätt, utan mervärde. När är du verkligt kreativ?

Visionen måste så klart till, förmågan att visualisera ett mål, ett scenario och en drömd situation, något att arbeta för som är målet för ens strävanden. Missionen (lite högtravande kanske) är handlingen, själva arbetet, vardagen, ansträngningen för att uppnå visionen och passionen, slutligen, det som gör att missionen är uthärdlig, kanske rent av rolig, stimulerande och utvecklande.

Vad vi måste skapa är således passionerade medarbetare, eller medskapare, pedagoger och personal som ser sin uppgift som viktig och betydelsefull, som en del i ett stort bygge, engagerade, med mycket vilja och med ett ansvarstagande som vore det den egna familjen. Janne Sturesson pratade en hel del om "den svenska mentaliteten" av att bara göra minsta möjliga, ta för sig av sina rättigheter till vila och rekreation och fokusera på att utveckla sig själv, som fritidsmänniska, inte professionellt. Han jämförde med många andra länder och folkslag, där mentaliteten var att ständigt kämpa och skapa mervärde, utveckla sig själv, men också andra, kollektivet, landet, staden eller företaget. Man arbetade för en gemensam sak; samarbete, strävanden och kämpaglöd var ingredienser i många av de asiatiska länder han arbetat med de senaste 10 åren och skapade mirakler. Var står vi i konkurrensen om några decennier om utvecklingen fortsätter som den gjort de senaste åren?

Jag tyckte att det var ganska skönt att höra, att jag inte var helt ensam i världen om de tankarna. Jag har nämligen sedan ganska länge nu, tyckt att det är för lite av passion eller vilja i vårt samhälle. Synen på arbete har gradvis förskjutits till något man helst ska undvika, göra så lite så möjligt av och snabba sig hem ifrån. Med risk för att verka helt puckad i huvudet skulle jag ändå vilja framföra en och annan synpunkt i andra riktningen; är det inte i vår dagliga gärning (läs: professionen) som vi har de största utvecklingsmöjligheterna och vårt mesta lärande? Om man inte upplever det så tycker jag att man borde styra över ett och annat till sin professionella sfär, av ren självbevarelsedrift.

Jag vill gärna medverka till att skapa ett klimat på skolan, bland elever och vuxna, som inbjuder till att vilja lite mer, att anstränga sig det där lilla extra och få vara med om att utveckla Gunnesboskolan till Sveriges bästa skola. Det är väl en vision som heter duga?! Hur vi gör? Nja, här är det jag som ställer frågan och ni som kommer upp med svaren. Eller hur?

Nyss hemkommen från fjorton dagars semester i Thailand håller jag långsamt på att acklimatisera mig till både ett betydligt svalare klimat (brrr), en mer rimlig vardagslunk och en ny termin som snart kör igång. I denna brytningstid, med dels avslut och dels nya tag, som nyår brukar betyda, är det inte långt till tankar om både backspeglar och periskop, eller framåtperspektiv. Men nyårslöften, nej det har jag nog växt ifrån, tror jag!

Detta tillstånd av total avkoppling och total avsaknad av en enda ordentlig och strukturerad tanke är väldigt kreativt, i alla fall efter ett tag. Först befinner man sig i ett vakuum av passivitet; man sitter i en strandstol och tittar på horisonten i timmar, på en bar med en Singha och blicken på det ena fantastiska motorekipaget efter det andra (visste ni att man kan färdas fyra personer på en liten eu-moppe-typ?) eller med blicken och tanken djupt försjunken i någon bok.

Vitsen med semester är väl just detta "inte-ett-måste-i-sikte"-tillstånd och som, liksom, tömmer huvudet/hjärnan på allt vad organisation, allvar och målmedvetenhet heter. Det paradoxala är dock, att detta mer meditativa och passiva tanketillstånd, så småningom, föder mycket kreativa tankar, man hamnar i något slags "flow". I ett sådant "flow" kan det ibland vara svårt att samtidigt vara sansad och eftertänksam, det är lätt att tankarna far iväg och det blir "ba´för mycket", vissa skulle säga för överambitiöst (om tautologin tillåts), men jag kan ha överseende med det. Det är nämligen rätt häftigt när man hamnar i ett sådant tillstånd; let´s get carried away!

På nattuduksbordet har det hela hösten legat en trave med böcker; gott och blandat, både fakta- och skönlitteratur, som jag betat av rätt ordentligt under parasollen i kanten av Andamanska havet. En del av det tyngre slaget (läs om dessa i portfoliobiblioteket), en och annan mer lättsmält och rent skönlitterär sådan (både i läsform och i hörform) och en som liksom platsar mitt-emellan; en skönlitterär roman med mycket att hämta för en lärare. Jag pratar om Frank McCourt (han med Ängeln på sjunde trappsteget) och hans bok om sin drygt 30-åriga karriär som lärare i New York; The Teacher (Magistern).

Den borde vara obligatorisk för varenda lärare att läsa!

I denna bok får man följa Frank McCourt´s lärargärning i ett antal olika New York-skolor och hans erfarenheter och sätt att lösa problem har en anmärkningsvärt hög igenkänningsfaktor, trots skillnader i både tid och rum. Han är engelsklärare/litteraturlärare i klasser med elever från 13-14 år till ca 18-19, det är goda mått av alla sorts elever; strulpellar, tonårströtta tuggummituggande och starkt ifrågasättande tjejer, begåvningarna som ställer till det och alla de andra "vanliga" eleverna som alla vi lärare träffar på i klassrummet. Frank har det inte alltid så lätt som lärare, misslyckas ofta med sin undervisning; det spårar ur och blir liksom ingenting av det. Han tycker inte att han når eleverna och de är fortsatt ointresserade och ofokuserade, dag efter dag. Inte förrän han börjar berätta om sin egen uppväxt i det karga och fattiga Irland på 20-30-talet,. Då "blir" han någon för sina elever, det blir nära, förtätat och det finns plötsligt något att hänga upp det kunskapsinnehåll han vill förmedla vad gäller litteraturhistoria, läsandet, skrivandet och det engelska språket.

Utifrån det egna erfarenhetsperspektivet tar den unge läraren, Frank McCourt, avstamp i det som är hans verklighet, och därmed i stora delar också elevernas verklighet och genast börjar det hända saker; eleverna visar på ett genuint intresse, de ställer frågor och det reflekterar över livets alla under och Magistern lär sig att använda sig själv som avstamp för allt det som han tidigare haft så svårt att få eleverna intresserade av.

Ett sådant exempel är när han tar "excuse-notes" från elevers hem (men som han i nio fall av tio vet att eleverna själva formulerat) som utgångspunkt för skrivande. Fritt fabulerande får eleverna försöka komma på så häftiga, trovärdiga och roliga ursäktande-lappar som det över huvud taget går att fantisera ihop. Eleverna tömmer verkligen ut sina förråd av kreativa ursäkter, och tänk vilken hjälp de ger varandra i detta svåra med att ljuga ihop en ursäkt! Funtionellt lärande, eller hur? Skrivande när det är som bäst, rått, verkligt, angeläget och med en hel del uppfinningsrikedom.

I förlängningen låter Magistern eleverna skriva ihop ursäkter för olika historiska personer och deras gärningar. Vilket uppslag för en SO/Sv-lärare! Vilka ursäkter skulle George Bush komma upp med? Saddam? Jack the Ripper? Churchill? Hitler? (Just Hitler vägrade eleverna att befatta sig med).

Boken fortsätter i samma stil, det är underhållande, roligt och igenkännande och samtidigt många och intressanta saker att reflektera över vad gäller lärande, förhållningssätt och innehåll i allmänhet och vad det kan/bör/ska vara att vara lärare i synnerhet. En bok som kan lära oss mycket om ett salutogent förhållningssätt. Som sagt, en obligatorisk lärobok för all pedagogisk personal!

Backspeglar och periskop, då? I någon mån kan man ju se Frank McCourt´s bok som en "backspegel", han summerar sitt liv som lärare och pedagog och får i den reflektionen och i själva skrivandet en medvetenhet om vad han gjort, hur och kanske varför. Denna fokusering på reflektion är kanske det viktigaste vi har gjort på Gunnesboskolan, alla kategorier och det är i stunder som de här (nyår, terminsslut/terminsstart etc) som det känns angeläget att göra.

Jag har ofta anledning att titta tillbaka eftersom jag träffar alla våra studiebesök och i min föredragning ofrånkomligt kommer in på "vår pedagogiska resa"; vad vi gjort, våra syften, hur processen fortlöpt och vilka nya saker som kommer till. Någon skulle kanske tro att det i längden skulle bli tjatigt att berätta samma sak om och om igen (och det skulle det säkert om jag gjorde exakt samma sak varje gång; men psssst! Det gör jag inte!) men faktum är att jag sällan efter en föredragning står helt tomhänt själv. Ofta har jag lärt mig något nytt, sett något nytt samband, uppfattat (av det jag själv sagt) att det stämmer ju (alternativt stämmer inte!), fått frågor eller fått igång samtal och diskussioner som tvingat mig att motivera ytterligare en gång, fast på ett annat sätt etc. Det känns lite besläktat (kanske inte så lite) med barns sätt att vilja höra samma saga, historia, berättelse eller tv-program om och om igen. Lärandet bygger nog till stora delar på, inte drill och upprepning, men återberättande. Man får ta del av något i sin helhet, men med olika erfarenheter i bagaget och med olika perspektiv och snart ser man mönstret!

Vårt mönster börjar bli tydligt för mig; vi har startat en process med en relativt konkret och liten "detalj" (förlåt portfolion!) och ur denna sett ljuset, lära@lära-konceptet och hela den komplexa lärandesituation vi ständigt befinner oss i. I jämförelse med många andra skolor, kollegier och lärandeinstitutioner har vi kommit en bra bit på vägen, det märker jag inte minst när jag är ute på andra skolor och i de frågor och samtal jag för med besökare från när och fjärran. Vi är en personalgrupp bestående av intresserade och ansvarsfulla pedagoger som, tämligen unikt, skaffat oss en gemensam grund att utgå ifrån (så klart inte 100%-ig, men ändå), en klar och tydlig inriktning på vår verksamhet och som ständigt fördjupas och förstärks och mitt uppe i ett långsiktigt och väl genomtänkt utvecklingsarbete som vi just börjar ana frukterna av.

För mig handlar det om att hålla kursen, vara tålmodig och uthållig, hitta balansen mellan piskan och moroten, parera vissa felskär och med en dåres envishet åter och åter peka på målen; långt där borta har vi den bästa av skolor, fylld av motiverade, ansvarsfulla och ständigt lärande elever och pedagoger.

Men det handlar också om att ständigt hålla visionerna vid liv, se den röda tråden, hålla blicken högt (det här periskopet kommer in!) över de vardagliga vattenmassorna så man inte drunknar i detaljer, små hinder och futiliteter. Att gradvis flytta fram positionerna helt enkelt!

Så här i terminsstart finns det anledning att fundera över vilka positioner vi kan flytta fram och det är som jag ser det, flera:

Vi gör nu vår fjärde resa till landet Aotearoa, "det långa vita molnets land". En pedagogisk resa som startade bortom 2003 och som kanske inte ens tar slut med denna fjärde uppsamlingsresa 2007. Här får vi nu möjlighet att "täppa till de luckor" i kollegiet som ännu inte fått möjligheten att ta del av det vi andra så många gånger känt styrkan av samtidigt som pedagogisk skolledning får ytterligare en chans att fördjupa sig och komplettera den bild vi skapat oss vid förra tillfället. Första turen gav enormt mycket av inspiration och nya tankar, men det har också i spåren av vårt fördjupade utvecklingsarbete dykt upp nya frågor som det skulle vara intressant att få besvarade. Man åker helt enkelt med helt andra ögon en andra gång och detta tror jag kan vara mycket utvecklande för vår process. Vi har i skolledningen redan tankar på, och förbereder oss för, att ta reda på mer om lärarutbildningen i Nya Zeeland och fördjupa oss i klassrummets organisation (som är tänkt att bli nästa läsårs kompetensutvecklingstema.

På IT-sidan finns det åtminstone tre olika delar att "flytta fram". Dels handlar det om vårt framtida Fronteranvändande. Jag tycker att vi på bara en termin lärt oss mycket om kommunikations-möjlighteterna i Fronter, i alla fall på personalsidan. Kanske är det dags att fördjupa elevkommunikationen via Fronter, bredda och fördjupa. Vi får en ny hemsida (som alla andra skolor i Lunds kommun) en Lundagrön och fin sådan, med vissa gemensamma drag för alla skolor. Hur vi i framtiden ska använda hemsidan och skapa ett ansikte utåt marknadsföringsmässigt är en kul utmaning och behöver diskuteras ytterligare. För det tredje går vi nu vidare ytterligare ett steg i konceptet med bärbart till personalen för att öka IT-kompetensen. Till denna verksamhet fogar vi nu en webb-baserad utbildning som kallas PIM. Utbildningen är således kopplad till i vilken mån man kan räkna med bärbart verktyg i framtiden; använder man verktyget i undervisningen har man tillgång, annars inte. PIM utbildar och examinerar, upp till bevis!

När det gäller basverksamheten, lära@lära och portfolio har vi så klart mycket att fundera över, inte minst portfolioutvärderingen och vart analyserna av denna leder oss. Vidare, helt säkert, men hur?

Professionsportfolion känns också angelägen att vidareutveckla, när vi nu den här terminen ska samtala om pedagogiska projekt och mer samlat formulera en IUP.

Säkert finns det fler saker som jag just nu glömt bort, men det handlar ju också om att uthålligt fullfölja det arbete vi redan inlett och hit hör ju det påbörjade arbetet med Lasse Lindsjö kring utvecklingssamtalet och det rätt omfattande arbetet kring Ämnesrummet (ämnesgrupperna) och matris-tänkandet.

Sammantaget kan man ju konstatera att vi har en hel del att göra, en hel del spännande saker att planera, genomföra och utvärdera, olika saker och i olika stadier, precis som det ska vara i ett omfattande utvecklingsarbete, i ett ständigt lärande.

- Kasam!

Friskfaktorer och riskfaktorer, attityder och förhållningssätt, positivt tänkande, utveckling och insikt.

Det går igen, var man än kommer, vem man än hör; vare sig det gäller ledargurus från företagsvärlden, hälso-profeter från sjukvårdsvärlden, visionära politiker eller övertygande pedagoger. Det hänger liksom ihop, går att överföra från det ena området till det andra, kort sagt; generaliseringsbart. Det var väl det jag trodde!

Det salutogena förhållningssättet, utgångspunkterna i det hälsosamma och strävan att se möjligheterna hos dem man ska lära, bota eller leda förs fram som ett framgångsrecept på mer än ett område. Nu senast handlade det om hur vi ska få ner ohälsotalen. Hur får vi människor att må bättre och därmed fungera bättre tillsammans med andra människor, på arbetsplatser, i samhället och på den egna planhalvan i hemmet, med partnern och övriga familjen?

I vår lokala arbetsplan finns det en tredjedel som handlar om En skola för hälsa och miljö. Den delen finns där för att Lunds kommun i sitt utbildningspolitiska program (skolplanen) har angivit detta som ett prioriterat område. Så klart har vi allt att vinna på att ha en så hälsosam miljö som möjligt, för eleverna och pedagogerna i klassrummet, i personalrum och i vardagsrum.

Per Gärdsell, docent i ortopedi och projektledare för det man kallar Bunkeflomodellen, höll en lång och mycket intressant föreläsning om just detta, om vad som skapar hälsa, om det som får oss människor att må bra. Budskapet var enkelt och genialt; det räcker inte bara med åsikten att man tycker att det är viktigt med hälsa, man måste också ha insikten om hur viktigt det är , för att det ska bli någon förändring, för sig själv eller för medarbetarna på en arbetsplats eller våra elever i skolan. Därav rubriken på denna blogg:

"Om du ska ha några utsikter att lyckas med dina avsikter, måste du ha fler insikter än åsikter".

Gärdsell poängterade gång på gång hur viktigt det var att huvudet och tanken fanns med i våra hälsosträvanden, att individen förstår och vill förändra ett beteende som inte är så hälsosamt. Vidare pratades det mycket om det vidgade hälsobegreppet; från friskvård till hälsofrämjande. Det ingår en hel del mer än att man ska äta rätt och röra sig mycket, om man vill ha en god hälsa. Både det fysiska och det mentala kräver vissa saker.... Så vad är det för variabler, och i vilken mån har vi det på skolan?

• Fysisk aktivitet
• Arbetsplatsens estetik
• Att göra färdigt
• Mötes/Informationssanitet
• Ett nära och coachande ledarskap
• Socialt stöd
• Tid för reflektion och återhämtning
• Kreativitet
• Positiv energi
• Meningsfullhet
• Optimism

Många av punkterna ovan tycker jag att vi har i gott mått på skolan; det är en kreativ och optimistisk samling pedagoger som bidrar med väldigt mycket positiv energi, för eleverna och för dem som är satta att leda. Så klart finns det också mycket att förbättra, för egen del punkt ett, åtminstone! Men jag sög åt mig av det budskap Per Gärdsell ville förmedla, nämligen att det inte bara handlar om fysisk aktivitet, även om det är viktigt. Samtidigt kan jag inte låta bli att ge en känga åt vår hyper-fokuserade tränings- och kropps-fixering som breder ut sig allt mer. Är det bara jag som tycker att det är något sjukt med att t ex köra bil till träningslokalen (ofta i tidsbrist!), spinna på där under en timme eller två och sedan sätta sig i bilen igen för att köra hem (lika stressigt!) och sjunka ner i soffan med chipsen och coca-colan. Kanske skulle alternativet vara att cykla till och från arbetet i stället, ta en långpromenad varje dag, kanske i kombination med att man lyssnar på musik eller reflekterar över livet och vardagen, hugger ved, gräver trädgårdslandet eller något annat som genererar något annat utöver bara svett. Visst är det lätt att se den, Tage Danielssons ?bild? av mannen i källaren, på motionscykeln och med sin egenhändigt inspelade video av "vägen" upprojicerad på väggen framför. Jag tycker att det är rätt absurt!

Som ledare har vi våra friskhetsfaktorer att leva upp till; att vara tydlig, målsättande och engagerad, att ge vägledning och stöd, vara närvarande och synlig och ge tid för reflektion och feedback.

Men det här med "kasam" då? Kasam står för "känsla av sammanhang" och myntades av en amerikansk läkare, Aaron Antonowski, på 70-talet. Denna känsla av sammanhang och helhet tror jag är viktig för hälsan på en arbetsplats. Det är väldigt viktigt att alla på en arbetsplats känner mål och mening med verksamheten, att man ingår i ett större sammanhang och bidrar med något till det gemensamma. Att man har meningsfulla arbetsuppgifter och ett ansvar att ta hand om. Att få känna sig sedd, behövd och nyttig, är den bästa hälsokuren man kan få, det är min absoluta övertygelse och också min ambition; att bemöta varje enskild kollega inte bara utifrån vad som är bäst för verksamheten, utan också se varje person utifrån ett individperspektiv. Ingen lätt sak alltid.

Var och en är sig själv närmast, heter det ju, och i skolan händer det vid sällsynta tillfällen att någon låter egennyttan gå före verksamhetens bästa. Ibland kan man också "tillåta" det eller medverka till en halvmesyr, om det inte sätts i system och man kan vara generös tillbaka, i ett annat sammanhang då det kanske efterfrågas extra ansträngning eller merarbete. Det är ett tagande och ett givande, inte alltid uppskrivet i någon bok eller lista, bara noterat i huvudet. Åter igen, inställning och förhållningssätt! Jag tror på en generös inställning, en i grunden god tanke om varje medmänniska och en förhoppning om att det medverkar till en lika generös inställning tillbaka. Jag tror att det fungerar så, i det långa loppet.

Så visst har vi mycket att glädjas över på vår arbetsplats, denna, som jag ser det, mestadels öppna attityd och raka kommunikation, delaktigheten och engagemanget. det ligger ju i ordets betydelse, ett salutogent förhållningssätt, ett hälsosamt förhållningssätt! Vi är helt rätt på det!

- medskapare, mål och värderingar

Lov och tid för reflektion, bloggen uppdateras! Att vara skolledare har detta trevliga med sig att man då och då får ta del av högt kvalificerade föreläsare om både det ena och det andra. Den här veckan har jag varit på två olika föreläsningar/utbildningar som på mer än ett sätt tagit upp samma sak.

Leif-Åke Nilsson har varit personalchef i stora koncerner som Tetra Pak, ABB och Volvo och ?Det coachande ledarskapet? var rubriken på dagen; vad innebär det?

Förr var det en Chef som hade Anställda och som gavs Instruktioner, idag är det mer av Ledare som har Medarbetare och som styrs av Mål. I framtiden (vi är redan där!) är det en Coach med sina Medskapare som styr med Värderingar.

Chef -Anställda - Instruktioner
Ledare - Medarbetare - Mål
Coach - Medskapare - Värderingar

I det coachande ledarskapet handlar det om att skapa bästa tänkbara förutsättningar för sina medskapare/medarbetare, att se vägen fram till ett optimalt resultat via medskapande, delaktighet, förståelse, lärande, motivation och engagemang.

(Liten parantes: I en tidningsartikel i DN ett par dagar senare läste jag om en dansk näringslivsjournalist som uttryckte det ungefär så här:

- I det gamla industrisamhället fick du betalt för vad du gjorde, i dagens informationssamhälle får du betalt för vad du är.

Han varnar vidare för dem, särskilt män, som inte lär sig att klara relationer. I framtidens samhälle är det förmågan att skapa goda relationer, hantera kaos och snabbt tänka om som gäller.)

Visst är parallellen med våra elever tydlig? Vilken lärare som helst på Gunnesboskolan skulle lätt kunna instämma i dessa honnörsord, eller hur? Leif-Åke Nilsson poängterade vikten av att alla medarbetare måste "äga" målen, dvs vara djupt involverade och förstå visionen, vad som kan uppnås i den bästa av världar. Så är det med våra elever och de nationella mål vi presenterar för dem, de måste bli "deras"?

På samma sätt som jag skulle vilja involvera oss alla i så mycket som möjligt av det som är av vikt för hur vi har det på skolan, vill jag att varje enskild lärare på skolan involverar eleverna i allt det som elever kan ha insyn i, medbestämmande om och ansvar för. Det är i många delar en omständlig och besvärlig process, men, som jag ser det, helt avgörande för hur man kan åstadkomma verkligt deltagande; att ta ansvar förutsätter att man ges möjlighet att ta ansvar.

Leif-Åke Nilsson pratade om att framtidens ledare, "coachen", ställer mer frågor än ger svar. I detta enkla uttalande, tror jag, ligger en oerhört väsentlig fingervisning om hur vi alla ska förhålla oss till lärandet, oavsett om det gäller elevers lärande, vårt eget eller andra vuxnas lärande. Att ställa frågor som leder till ett eget svar, är att utmana och utveckla varje individs tänkande, snarare än att i det givna svaret servera en passivt mottagen kunskapsbit. För att se helheterna och utveckla sin empatiska förmåga behöver varje enskild elev, eller medarbetare/medskapare ständigt försättas i situationer av eget reflekterande (därav denna blogg och allas vår professionsportfolio).

Som ledare, eller coach, handlar det för mig oftast inte om att servera ett färdigt svar när man möter ett problem, snarare att finna de rätta frågorna som i sin tur leder till att jag och den/de som frågar kan komma fram till det bästa tänkbara beslutet. Flera "sunda förnuft" är bättre än bara ett! I mer än ett sammanhang har jag upplevt att jag med några få frågor öppnat för frågeställaren att själv se problemet på ett sätt som gör att lösningen blir synlig. Frågeställaren leder sig själv, och samtidigt också mig, fram till en lösning, eller i alla fall till något som kan vara utgångspunkt för resonemang som i sin tur leder fram till ett vettigt beslut. Ledaren får möjligen, i situationer när man inte är överens eller om det kommer att gälla ett ?omöjligt? val, vara den som tar det slutgiltiga beslutet, hur obekvämt det än kan tyckas vara.

Jag har också träffat Steve Wretman och Helena Moreau den här veckan i samband med en utbildning som Hubertusgårdens (och delar av Norra Fäladens) personal just deltar i. Jag deltar eftersom vår framtida infasning av Hubertuseleverna på Gunnesboskolan delvis handlar om att få med Hubertusgårdens personal på portfoliospåret (de är på god väg!).

Moreau/Wretman är engagerade för att klargöra detta svåra med mål och bedömning. Varje gång man hör eller läser Wretman/Moreau ser man nya samband och får nya insikter.

Samtalet kom att kretsa kring de individuella utvecklingsplanerna och målen som ska sättas upp där. Budskapet var tydligt och klart: se bort från det formella och tänk på hur du kan utveckla elevens tänkande! Vikten ska ligga på tankeutveckling! Vad är det för sorts mål vi sätter? Kunskaps- och färdighetsmål eller kvalitativa mål? När man lär sig något är det inte i första hand frågan om kvantitativa förändringar (att man kan mer än tidigare) utan att man förstår ett fenomen på ett annat och nytt sätt.

Mål behöver inte betyda något man ska uppnå, mål betyder inriktning, något man strävar emot, en kurs (riktning) man håller mot något man så småningom vill uppnå. Kanske inte den här terminen eller det här läsåret, kanske ett par terminer bort, något år, en inriktning, något att sträva emot.

Sambandet då? På vilket sätt har detta med ett coachande ledarskap med elevernas situation i klassrummet att göra? Med tanke på "schemat" ovan (från Leif-Åke Nilssons försläsning) skulle man kunna översätta detta till eleverna och klassrummets förändrade miljö. Kanske skulle motsvarande bild se ut så här:

Lärare - Passiva elever - Faktakunskaper
Handledare - Aktiva elever - Mål
Coach - Medskapande elever - Värderingar

Vad innebär det för ett slags ny lärandemiljö? I det coachande/handledande lärarskapet handlar det om att skapa bästa tänkbara förutsättningar för sina elever, att se vägen fram till ett optimalt resultat via medskapande, delaktighet, förståelse, lärande, motivation och engagemang. Medskapande för elever ? vad skulle det vara? Skulle det kunna vara situationer där man lär tillsammans med elever? Hur skulle det se ut? Är inte vi lärare de som ska ge kunskap? Många frågor (det var ju det han sa, Leif-Åke), men inga svar ?.

Och ett sista råd från densamme; ställ upp få mål! Prioritera och prioritera bort (om man nu kan detta!), välj ut några få, högt kvalitativa och långsiktiga mål. Fokusera dessa och vänta med resten!

Vad gäller bedömning hänvisade Moreau/Wretman en del till till PRIM-gruppens Astrid Pettersson. Går man in på följande sida kan man läsa hennes installationstal som nybliven professor i sin helhet.

http://www1.lhs.se/aktuellt/artiklar/artikel_258.php

Om man inte orkar läsa hela texten kan man åtminstone få sig ett leende när man läser följande:

?Vi gick i början av 1990-talet över från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Lite förenklat kan man säga att i ett regelstyrt system gäller ?Gör så här så blir det bra? och i ett mål och resultatstyrt system gäller ?Gör vad ni vill, men bra ska det bli?.

Så skulle man kunna sammanfatta det hela - Gör som ni vill, bara det blir bra - och i linje med våra gemensamma strävanden, skulle man kunna tillägga. Målet (observera singular, dvs så få!) är fortfarande att stimulera våra elevers lärande, ett lärande som ska resultera i relevanta kunskaper och livslång kompetens. Vägen dit går för vår del via dokumentation, reflektion, mål och ett salutogent förhållningssätt.

En berättigad fråga och kanske inte det första man tänker på när man ska tänka pedagogik. Men Hamlet står staty utanför Marienlyst, stort hotell- och konferenscenter utanför Helsingör, och på konferensen för skolledare där häromveckan hade man valt temat "Makt och mångfald" och hade flera intressanta kopplingar till kulturföreteelser långt utanför pedagogikens hägn, bl a till Shakespeares Hamlet. Med mångfalden vet jag inte, men när det kommer till makt ... inte helt fel tänkt!

Under två dagar har jag nu haft förmånen att kravlöst få luta mig tillbaka och bara ta in klokheter från pedagoger, journalister, chefer, en kyrkans potentat och filosofer, alla med ett fokus på pedagogik, men utifrån sina respektive synvinklar och ansvarsområden.

Att lyfta blicken över vardagens små futiliteter, se mer till helheterna och de röda trådarna, är förlösande och kreativt. Jag har noterat, om än långsamt, att detta att vara skolledare handlar till stor del om att hantera problem i STORT och smått; ena minuten en justering på fem minuter på schemat, i andra stunden att försöka förklara själva poängen med och hela meningen med portfoliotanken (Eureka!). Som skolledare, att möta både det ena och det andra, känns ibland övermäktigt och inte alltid i paritet med tid man lägger på de olika frågorna. Ändå så viktigt att ta alla frågor på allvar, stort som smått, för det som är smått och obetydligt för den ena är viktigare och större för en annan, ingenting kan förenklas och viftas bort. Ambitionen måste vara att möta alla frågor med samma allvar och samma prioritet i handling. Inte alltid lyckas man med det, ska sägas .....

På konferensen i Helsingör var det mest stort. Om man tänker sig ett golv med vardagspedagogiken och det vi varje dag gör i klassrummet, var konferensen ett tak, med riktlinjerna för varför vi bör göra det vi gör på golvet och resonemang kring mycket basala allmänmänskliga företeelser, men som vi måste ha klart för oss för att göra rätt på golvet; ett slags avstamp vad gäller människosyn och kunskapssyn.

K-G Hammar var inledningstalare (en kyrkans potentat) under konferensen och talade om vikten av att vi människor snart måste inse att "min egen frihet" hänger samman med alla andras frihet; dvs min frihet att välja skola för mitt barn måste vara lika för alla, annars fungerar valfriheten inte, i alla fall inte i längden. Med friskolesystemet i Sverige är vi på väg mot en kraftigt segregerad skola, där penningen, social status och ursprung bestämmer förutsättningarna för vem som kan välja ett bättre alternativ och vilka som får hålla till godo med det som blir över. Solidaritet är en överlevnadssak! Det som är rätt i det korta perspektivet kan vara helt fel i det längre perspektivet; det vi uppnår i kortsiktiga vinster kan visa sig vara gigantiska långsiktiga förluster. Låt oss inte välja kortsiktighet!

Jag fick också, med K-G Hammar, anledning att ompröva mina funderingar kring begreppet makt. Det har alltid känts obekvämt och negativt att tänka på just ordet "makt", jag har hellre pratat om "inflytande" och möjlighet att "påverka". Jag kan kanske sluta med att se så negativt på detta begrepp (makt) om man med makt menar "få som man vill". För visst vill jag det, få min vilja igenom, vem vill inte det?

Detta budskap om friskolornas vara eller icke-vara var också Lena Fejan Ljunghills, en tydlig röst i motvinden! Det eskalerande antalet friskolor leder till ett ytterligare segregerat samhälle och visst måste det vara skolans stora uppgifter att motverka denna segregation, att med alla till buds stående medel motverka att olika samhällsgrupper exkluderar sig själva från det övriga svenska samhället; med religiösa, sociala eller ekonomiska förtecken, strunt samma vad. Det är viktigt att vi har en, säger en, svensk skola för alla! Heja Lena Fejan Ljunghill och den pedagogiska forskarhalva, som visserligen varit tysta så länge, men som nu borde låta sin stämma ljuda högt och klart: Stoppa friskolornas utbredning!!

Valfrihet låter väldigt salutogent och bra, det är få politiker som kan värja sig mot begreppet, och i det korta perspektivet, ett decennium eller två, är det kanske lovvärt och utvecklande, men i det långa perspektivet bara patogent (!) och till ingens nytta och glädje. Lena Fejan Ljunghill menade att också föräldrar som egentligen tycker att den kommunala skolan duger bra, flyttar sina barn till olika privata friskolor när det kommer till det enskilda barnets väl och ve, så klart! Låt oss inte göra det svårare för dessa föräldrar att hålla fast vid den kommunala skolan och låt oss lägga resurserna på att utveckla densamma, utan konkurrens från friskolor som ?tappar? den vanliga skolan på resurser.

Det är redan beställt ett antal ex av "Motbok - om det ideologiska sveket mot skolan", redaktör och författare, just det, Lena Fejan.

Den allra mest intressanta föreläsningen - och den mest djuplodande och svåraste att förstå - höll religionshistorikern Kenneth Ritzén - "Skolan som arena för maktens olika ansikten". Han band också samman det hela med K-G Hammars inledning, budskapet var det samma och entydigt; frihet är inte att göra som man vill, frihet har man och får man i samklang med andra. Det handlar om att gå tillbaka till kärnfrågan; Kan vi verkligen säga oss vara fria, om inte alla andra är det? Människovärde och människosyn! Grunden i vårt förhållningssätt till alla människor styr vårt förhållningssätt i synen på våra elever, till kollegor och lärande. Det behöver påminnas om, oftare än någon enstaka gång vart tredje år.

Men Hamlet då? Ja, jag är inte säker på hur han platsade i föreläsningsserien (jag hälsade på honom ute på gården!), men för Hamlet handlade om att komma till rätta med sanningen och sanningen var en av de variabler Ritzén pratade kring, trovärdigheten som ett nav, med mångfald och en hållbar utveckling som poler vertikalt och med gemensamheten ställd mot individualiteten horisontellt; kosmopolitism.

I dag är det vanligt att vi människor tänker väldigt individuellt, egoistiskt, och sällan på att vi är sociala varelser, beroende av varandra. Att vara oberoende har blivit något fint, att vara beroende något fult, icke önskvärt. Kanske är det precis tvärtom; det är inte min kamp mot alla andra, min värld växer med andras världar. Vi människor är beroende av varandra, det är inte sunt att bara spegla sig i sig själv, vårt eget värde består i vår förmåga att ge andra värde.

Avslutningsvis, ett av de vanligaste orden på konferensen, ordet som kom tillbaka hos många föreläsare var ordet "reflektion". Ta tid för reflektion, för eftertanke. Vi vinner tid, när vi tar oss tid. Mellanrummen, reflektionen, är det som bär framåt, ofta inte själva handlingarna.

När jag var barn fanns det ett uttryck man ofta använde då man ville släta över misstag, eller sätta företeelser i sina rätta proportioner; "Vad gör det om 100 år?". Det kan hjälpa mig att se bort från småproblemen, de små hindren och fokusera på väsentligheter. Det gjorde man verkligen på konferensen, här pratade man väsentligheter, det som är viktigt, för elever, pedagoger och alla människor.

- och en termin med bloggen som verktyg

Att blogga eller skriva dagbok på nätet (webb+logg) har blivit mycket populärt. Man framför sina åsikter eller berätta om sin vardag, sina tankar, funderingar och reflektioner kring arbete och fritid på en webbplats i stället för i en traditionell dagbok. Man skriver för sig själv, men också för andra. Den här bloggen kommer att handla om lärande i dess vidare bemärkelse, om allt möjligt från skolutveckling och organisation till visioner om kunskapsutveckling.

Den sommar som gick är snart ett minne blott, men vilket minne! För de allra flesta har det inneburit många och långa, varma och soliga dagar på stranden eller i hängmattan. Det har varit tid för återhämtning och rekreation, tid att ladda de berömda batterierna och tid för reflektion; det där man gör när tankarna får färdas fritt samtidigt som man kanske gör något med händerna, när man på stranden sluter ögonen eller när man tar en tidig morgonpromenad längs en nyss vaknad sandstrand och till tonerna av The Magic Numbers i iPodlurarna. Man är lös och ledig, inga måsten så långt ögat når och i just detta arbetar man som intensivast och effektivast. Det är vid dessa tillfällen som man har orken att mer progressivt flytta fram positionerna, ta några steg på utvecklingstrappan, fundera ut något man vill prova på framöver, testa, försöka ... kanske misslyckas, men också med stora möjligheter att hitta nya vägar att gå.

För egen del har det varit en något annorlunda sommar, nu i skolledarrollen och med "bara" lagstadgad semester och inget egentligt sommarlov. Men skillnaden är mindre än man kan tro, trots att vi fick lite mer arbete än vi förväntade oss med nya anställningsintervjuer när vi plötsligt mitt i sommaren stod utan en Ma/NO-lärare. Schemat och arbetet med att sätta sig in i ett nytt datorprogram var sommarens uppgift. Vid midsommar var det rätt lugnt;

- Äh, förr eller senare kommer det en regnig dag? tänkte jag. Då är det dags att ta tag i den lilla detaljen.

Som bekant var det snarare "senare" än "förr" som regnet kom, så några soliga dagar blev det allt bakom fördragna fönster, men faktiskt inte fler än att det var helt ok att dra sig in i skuggan. (Vem vill lida som barnen på bilden?)

När jag hälsade runt i klasserna på skolstartsdagen kom jag i en klass rakt in i en rundfrågning om vad man lärt sig under sommaren (för övrigt en bra utgångspunkt) och fick så klart själv frågan. Inte helt förberedd kastade jag så småningom fram att jag ju faktiskt hade lärt mig hantverket kring det schemaprogram vi använt. Med lite mer betänketid skulle jag kanske komma att tänka på mer subtila kunskaper, som t ex insikten om hur jag fungerar i arbete och fritid och hur det går ihop. Jag vet att många räknar arbetet som något helt avskilt från det som man kallar fritid och har alltid haft svårt att förstå hur man kan hålla i sär detta, särskilt om man är lärare. Jag menar inte att det är fel eller rätt, det ena eller det andra, bara att just jag aldrig har lyckats att hålla den distansen och jag behöver rätt mycket mer tid än 40 timmar i veckan för att klara mitt arbete. Så har det faktiskt alltid varit för mig, så därför är en "vanlig" semestertjänst inte speciellt mycket mer begränsande. Jag kan t o m tycka att det är rätt avkopplande att göra en del av skolarbetet, som lärare eller som skolledare, när det kan göras precis just när man känner för det.

Efter uppstartsdagen på Katrinetorp var det mer än jag i skolledningen som uppfattade den positiva inställningen bland personalen; avslappnat, visst, men ändå fokuserat och seriöst och med en tydlig vilja att köra igång ett nytt och högt kvalitativt läsår. I de stunderna känns det bara roligt och inspirerande att vara skolledare! Att visa sin nyfikenhet och sitt ständiga lärande, som vuxen och lärare, är nog den bästa inspirationen och det bästa föredömet man kan visa våra elever. I just det sammanhanget känns det gediget och förtroendeingivande med pedagogerna på Gunnesboskolan.

Nu är terminen igång (starten får väl anses tämligen friktionsfri och lyckosam) och skolvardagen tar vid. Men kunskaps-utvecklingen driver på, ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. Bland de nyheter som kommer till det här läsåret finner vi ambitionen att förbättra detta svåra med information och kommunikation! Vi har ett tag haft en något outnyttjad resurs här vid lag, den digitala tekniken med Fronter, som legat där, färdigt att ta i bruk och visst är det dags nu; att gå från "kan", över "bör" till ett "ska". Det känns som ett rätt rimligt krav att ställa, att alla medarbetare på skolan, vid minst ett tillfälle loggar in på Fronter och uppdaterar sig. Om vi kan komma dit, vet den som lägger ut en nyhet (skolledare eller andra), att alla vet inom 24 timmar. Ett Gunnesbonytt varje dag!

Den här bloggen kan ni se som ett komplement, lite "mjukvara" , bredvid den tunga informationshårdvaran i Info. Här finns det möjlighet att under något friare former låta tanken löpa fritt (dock inom kunskapshägnet). I vilken utsträckning det kommer att "bloggas" vet jag inte heller, men kanske har vi flera skolledare på skolan som vill skriva av sig. Det återstår att se, jag kommer dock tillbaka, förr eller senare, med jämna eller mer ojämna mellanrum. Ha en fortsatt bra termin.