LedarBloggen

Nyss hemkommen från fjorton dagars semester i Thailand håller jag långsamt på att acklimatisera mig till både ett betydligt svalare klimat (brrr), en mer rimlig vardagslunk och en ny termin som snart kör igång. I denna brytningstid, med dels avslut och dels nya tag, som nyår brukar betyda, är det inte långt till tankar om både backspeglar och periskop, eller framåtperspektiv. Men nyårslöften, nej det har jag nog växt ifrån, tror jag!

Detta tillstånd av total avkoppling och total avsaknad av en enda ordentlig och strukturerad tanke är väldigt kreativt, i alla fall efter ett tag. Först befinner man sig i ett vakuum av passivitet; man sitter i en strandstol och tittar på horisonten i timmar, på en bar med en Singha och blicken på det ena fantastiska motorekipaget efter det andra (visste ni att man kan färdas fyra personer på en liten eu-moppe-typ?) eller med blicken och tanken djupt försjunken i någon bok.

Vitsen med semester är väl just detta "inte-ett-måste-i-sikte"-tillstånd och som, liksom, tömmer huvudet/hjärnan på allt vad organisation, allvar och målmedvetenhet heter. Det paradoxala är dock, att detta mer meditativa och passiva tanketillstånd, så småningom, föder mycket kreativa tankar, man hamnar i något slags "flow". I ett sådant "flow" kan det ibland vara svårt att samtidigt vara sansad och eftertänksam, det är lätt att tankarna far iväg och det blir "ba´för mycket", vissa skulle säga för överambitiöst (om tautologin tillåts), men jag kan ha överseende med det. Det är nämligen rätt häftigt när man hamnar i ett sådant tillstånd; let´s get carried away!

På nattuduksbordet har det hela hösten legat en trave med böcker; gott och blandat, både fakta- och skönlitteratur, som jag betat av rätt ordentligt under parasollen i kanten av Andamanska havet. En del av det tyngre slaget (läs om dessa i portfoliobiblioteket), en och annan mer lättsmält och rent skönlitterär sådan (både i läsform och i hörform) och en som liksom platsar mitt-emellan; en skönlitterär roman med mycket att hämta för en lärare. Jag pratar om Frank McCourt (han med Ängeln på sjunde trappsteget) och hans bok om sin drygt 30-åriga karriär som lärare i New York; The Teacher (Magistern).

Den borde vara obligatorisk för varenda lärare att läsa!

I denna bok får man följa Frank McCourt´s lärargärning i ett antal olika New York-skolor och hans erfarenheter och sätt att lösa problem har en anmärkningsvärt hög igenkänningsfaktor, trots skillnader i både tid och rum. Han är engelsklärare/litteraturlärare i klasser med elever från 13-14 år till ca 18-19, det är goda mått av alla sorts elever; strulpellar, tonårströtta tuggummituggande och starkt ifrågasättande tjejer, begåvningarna som ställer till det och alla de andra "vanliga" eleverna som alla vi lärare träffar på i klassrummet. Frank har det inte alltid så lätt som lärare, misslyckas ofta med sin undervisning; det spårar ur och blir liksom ingenting av det. Han tycker inte att han når eleverna och de är fortsatt ointresserade och ofokuserade, dag efter dag. Inte förrän han börjar berätta om sin egen uppväxt i det karga och fattiga Irland på 20-30-talet,. Då "blir" han någon för sina elever, det blir nära, förtätat och det finns plötsligt något att hänga upp det kunskapsinnehåll han vill förmedla vad gäller litteraturhistoria, läsandet, skrivandet och det engelska språket.

Utifrån det egna erfarenhetsperspektivet tar den unge läraren, Frank McCourt, avstamp i det som är hans verklighet, och därmed i stora delar också elevernas verklighet och genast börjar det hända saker; eleverna visar på ett genuint intresse, de ställer frågor och det reflekterar över livets alla under och Magistern lär sig att använda sig själv som avstamp för allt det som han tidigare haft så svårt att få eleverna intresserade av.

Ett sådant exempel är när han tar "excuse-notes" från elevers hem (men som han i nio fall av tio vet att eleverna själva formulerat) som utgångspunkt för skrivande. Fritt fabulerande får eleverna försöka komma på så häftiga, trovärdiga och roliga ursäktande-lappar som det över huvud taget går att fantisera ihop. Eleverna tömmer verkligen ut sina förråd av kreativa ursäkter, och tänk vilken hjälp de ger varandra i detta svåra med att ljuga ihop en ursäkt! Funtionellt lärande, eller hur? Skrivande när det är som bäst, rått, verkligt, angeläget och med en hel del uppfinningsrikedom.

I förlängningen låter Magistern eleverna skriva ihop ursäkter för olika historiska personer och deras gärningar. Vilket uppslag för en SO/Sv-lärare! Vilka ursäkter skulle George Bush komma upp med? Saddam? Jack the Ripper? Churchill? Hitler? (Just Hitler vägrade eleverna att befatta sig med).

Boken fortsätter i samma stil, det är underhållande, roligt och igenkännande och samtidigt många och intressanta saker att reflektera över vad gäller lärande, förhållningssätt och innehåll i allmänhet och vad det kan/bör/ska vara att vara lärare i synnerhet. En bok som kan lära oss mycket om ett salutogent förhållningssätt. Som sagt, en obligatorisk lärobok för all pedagogisk personal!

Backspeglar och periskop, då? I någon mån kan man ju se Frank McCourt´s bok som en "backspegel", han summerar sitt liv som lärare och pedagog och får i den reflektionen och i själva skrivandet en medvetenhet om vad han gjort, hur och kanske varför. Denna fokusering på reflektion är kanske det viktigaste vi har gjort på Gunnesboskolan, alla kategorier och det är i stunder som de här (nyår, terminsslut/terminsstart etc) som det känns angeläget att göra.

Jag har ofta anledning att titta tillbaka eftersom jag träffar alla våra studiebesök och i min föredragning ofrånkomligt kommer in på "vår pedagogiska resa"; vad vi gjort, våra syften, hur processen fortlöpt och vilka nya saker som kommer till. Någon skulle kanske tro att det i längden skulle bli tjatigt att berätta samma sak om och om igen (och det skulle det säkert om jag gjorde exakt samma sak varje gång; men psssst! Det gör jag inte!) men faktum är att jag sällan efter en föredragning står helt tomhänt själv. Ofta har jag lärt mig något nytt, sett något nytt samband, uppfattat (av det jag själv sagt) att det stämmer ju (alternativt stämmer inte!), fått frågor eller fått igång samtal och diskussioner som tvingat mig att motivera ytterligare en gång, fast på ett annat sätt etc. Det känns lite besläktat (kanske inte så lite) med barns sätt att vilja höra samma saga, historia, berättelse eller tv-program om och om igen. Lärandet bygger nog till stora delar på, inte drill och upprepning, men återberättande. Man får ta del av något i sin helhet, men med olika erfarenheter i bagaget och med olika perspektiv och snart ser man mönstret!

Vårt mönster börjar bli tydligt för mig; vi har startat en process med en relativt konkret och liten "detalj" (förlåt portfolion!) och ur denna sett ljuset, lära@lära-konceptet och hela den komplexa lärandesituation vi ständigt befinner oss i. I jämförelse med många andra skolor, kollegier och lärandeinstitutioner har vi kommit en bra bit på vägen, det märker jag inte minst när jag är ute på andra skolor och i de frågor och samtal jag för med besökare från när och fjärran. Vi är en personalgrupp bestående av intresserade och ansvarsfulla pedagoger som, tämligen unikt, skaffat oss en gemensam grund att utgå ifrån (så klart inte 100%-ig, men ändå), en klar och tydlig inriktning på vår verksamhet och som ständigt fördjupas och förstärks och mitt uppe i ett långsiktigt och väl genomtänkt utvecklingsarbete som vi just börjar ana frukterna av.

För mig handlar det om att hålla kursen, vara tålmodig och uthållig, hitta balansen mellan piskan och moroten, parera vissa felskär och med en dåres envishet åter och åter peka på målen; långt där borta har vi den bästa av skolor, fylld av motiverade, ansvarsfulla och ständigt lärande elever och pedagoger.

Men det handlar också om att ständigt hålla visionerna vid liv, se den röda tråden, hålla blicken högt (det här periskopet kommer in!) över de vardagliga vattenmassorna så man inte drunknar i detaljer, små hinder och futiliteter. Att gradvis flytta fram positionerna helt enkelt!

Så här i terminsstart finns det anledning att fundera över vilka positioner vi kan flytta fram och det är som jag ser det, flera:

Vi gör nu vår fjärde resa till landet Aotearoa, "det långa vita molnets land". En pedagogisk resa som startade bortom 2003 och som kanske inte ens tar slut med denna fjärde uppsamlingsresa 2007. Här får vi nu möjlighet att "täppa till de luckor" i kollegiet som ännu inte fått möjligheten att ta del av det vi andra så många gånger känt styrkan av samtidigt som pedagogisk skolledning får ytterligare en chans att fördjupa sig och komplettera den bild vi skapat oss vid förra tillfället. Första turen gav enormt mycket av inspiration och nya tankar, men det har också i spåren av vårt fördjupade utvecklingsarbete dykt upp nya frågor som det skulle vara intressant att få besvarade. Man åker helt enkelt med helt andra ögon en andra gång och detta tror jag kan vara mycket utvecklande för vår process. Vi har i skolledningen redan tankar på, och förbereder oss för, att ta reda på mer om lärarutbildningen i Nya Zeeland och fördjupa oss i klassrummets organisation (som är tänkt att bli nästa läsårs kompetensutvecklingstema.

På IT-sidan finns det åtminstone tre olika delar att "flytta fram". Dels handlar det om vårt framtida Fronteranvändande. Jag tycker att vi på bara en termin lärt oss mycket om kommunikations-möjlighteterna i Fronter, i alla fall på personalsidan. Kanske är det dags att fördjupa elevkommunikationen via Fronter, bredda och fördjupa. Vi får en ny hemsida (som alla andra skolor i Lunds kommun) en Lundagrön och fin sådan, med vissa gemensamma drag för alla skolor. Hur vi i framtiden ska använda hemsidan och skapa ett ansikte utåt marknadsföringsmässigt är en kul utmaning och behöver diskuteras ytterligare. För det tredje går vi nu vidare ytterligare ett steg i konceptet med bärbart till personalen för att öka IT-kompetensen. Till denna verksamhet fogar vi nu en webb-baserad utbildning som kallas PIM. Utbildningen är således kopplad till i vilken mån man kan räkna med bärbart verktyg i framtiden; använder man verktyget i undervisningen har man tillgång, annars inte. PIM utbildar och examinerar, upp till bevis!

När det gäller basverksamheten, lära@lära och portfolio har vi så klart mycket att fundera över, inte minst portfolioutvärderingen och vart analyserna av denna leder oss. Vidare, helt säkert, men hur?

Professionsportfolion känns också angelägen att vidareutveckla, när vi nu den här terminen ska samtala om pedagogiska projekt och mer samlat formulera en IUP.

Säkert finns det fler saker som jag just nu glömt bort, men det handlar ju också om att uthålligt fullfölja det arbete vi redan inlett och hit hör ju det påbörjade arbetet med Lasse Lindsjö kring utvecklingssamtalet och det rätt omfattande arbetet kring Ämnesrummet (ämnesgrupperna) och matris-tänkandet.

Sammantaget kan man ju konstatera att vi har en hel del att göra, en hel del spännande saker att planera, genomföra och utvärdera, olika saker och i olika stadier, precis som det ska vara i ett omfattande utvecklingsarbete, i ett ständigt lärande.