LedarBloggen

En berättigad fråga och kanske inte det första man tänker på när man ska tänka pedagogik. Men Hamlet står staty utanför Marienlyst, stort hotell- och konferenscenter utanför Helsingör, och på konferensen för skolledare där häromveckan hade man valt temat "Makt och mångfald" och hade flera intressanta kopplingar till kulturföreteelser långt utanför pedagogikens hägn, bl a till Shakespeares Hamlet. Med mångfalden vet jag inte, men när det kommer till makt ... inte helt fel tänkt!

Under två dagar har jag nu haft förmånen att kravlöst få luta mig tillbaka och bara ta in klokheter från pedagoger, journalister, chefer, en kyrkans potentat och filosofer, alla med ett fokus på pedagogik, men utifrån sina respektive synvinklar och ansvarsområden.

Att lyfta blicken över vardagens små futiliteter, se mer till helheterna och de röda trådarna, är förlösande och kreativt. Jag har noterat, om än långsamt, att detta att vara skolledare handlar till stor del om att hantera problem i STORT och smått; ena minuten en justering på fem minuter på schemat, i andra stunden att försöka förklara själva poängen med och hela meningen med portfoliotanken (Eureka!). Som skolledare, att möta både det ena och det andra, känns ibland övermäktigt och inte alltid i paritet med tid man lägger på de olika frågorna. Ändå så viktigt att ta alla frågor på allvar, stort som smått, för det som är smått och obetydligt för den ena är viktigare och större för en annan, ingenting kan förenklas och viftas bort. Ambitionen måste vara att möta alla frågor med samma allvar och samma prioritet i handling. Inte alltid lyckas man med det, ska sägas .....

På konferensen i Helsingör var det mest stort. Om man tänker sig ett golv med vardagspedagogiken och det vi varje dag gör i klassrummet, var konferensen ett tak, med riktlinjerna för varför vi bör göra det vi gör på golvet och resonemang kring mycket basala allmänmänskliga företeelser, men som vi måste ha klart för oss för att göra rätt på golvet; ett slags avstamp vad gäller människosyn och kunskapssyn.

K-G Hammar var inledningstalare (en kyrkans potentat) under konferensen och talade om vikten av att vi människor snart måste inse att "min egen frihet" hänger samman med alla andras frihet; dvs min frihet att välja skola för mitt barn måste vara lika för alla, annars fungerar valfriheten inte, i alla fall inte i längden. Med friskolesystemet i Sverige är vi på väg mot en kraftigt segregerad skola, där penningen, social status och ursprung bestämmer förutsättningarna för vem som kan välja ett bättre alternativ och vilka som får hålla till godo med det som blir över. Solidaritet är en överlevnadssak! Det som är rätt i det korta perspektivet kan vara helt fel i det längre perspektivet; det vi uppnår i kortsiktiga vinster kan visa sig vara gigantiska långsiktiga förluster. Låt oss inte välja kortsiktighet!

Jag fick också, med K-G Hammar, anledning att ompröva mina funderingar kring begreppet makt. Det har alltid känts obekvämt och negativt att tänka på just ordet "makt", jag har hellre pratat om "inflytande" och möjlighet att "påverka". Jag kan kanske sluta med att se så negativt på detta begrepp (makt) om man med makt menar "få som man vill". För visst vill jag det, få min vilja igenom, vem vill inte det?

Detta budskap om friskolornas vara eller icke-vara var också Lena Fejan Ljunghills, en tydlig röst i motvinden! Det eskalerande antalet friskolor leder till ett ytterligare segregerat samhälle och visst måste det vara skolans stora uppgifter att motverka denna segregation, att med alla till buds stående medel motverka att olika samhällsgrupper exkluderar sig själva från det övriga svenska samhället; med religiösa, sociala eller ekonomiska förtecken, strunt samma vad. Det är viktigt att vi har en, säger en, svensk skola för alla! Heja Lena Fejan Ljunghill och den pedagogiska forskarhalva, som visserligen varit tysta så länge, men som nu borde låta sin stämma ljuda högt och klart: Stoppa friskolornas utbredning!!

Valfrihet låter väldigt salutogent och bra, det är få politiker som kan värja sig mot begreppet, och i det korta perspektivet, ett decennium eller två, är det kanske lovvärt och utvecklande, men i det långa perspektivet bara patogent (!) och till ingens nytta och glädje. Lena Fejan Ljunghill menade att också föräldrar som egentligen tycker att den kommunala skolan duger bra, flyttar sina barn till olika privata friskolor när det kommer till det enskilda barnets väl och ve, så klart! Låt oss inte göra det svårare för dessa föräldrar att hålla fast vid den kommunala skolan och låt oss lägga resurserna på att utveckla densamma, utan konkurrens från friskolor som ?tappar? den vanliga skolan på resurser.

Det är redan beställt ett antal ex av "Motbok - om det ideologiska sveket mot skolan", redaktör och författare, just det, Lena Fejan.

Den allra mest intressanta föreläsningen - och den mest djuplodande och svåraste att förstå - höll religionshistorikern Kenneth Ritzén - "Skolan som arena för maktens olika ansikten". Han band också samman det hela med K-G Hammars inledning, budskapet var det samma och entydigt; frihet är inte att göra som man vill, frihet har man och får man i samklang med andra. Det handlar om att gå tillbaka till kärnfrågan; Kan vi verkligen säga oss vara fria, om inte alla andra är det? Människovärde och människosyn! Grunden i vårt förhållningssätt till alla människor styr vårt förhållningssätt i synen på våra elever, till kollegor och lärande. Det behöver påminnas om, oftare än någon enstaka gång vart tredje år.

Men Hamlet då? Ja, jag är inte säker på hur han platsade i föreläsningsserien (jag hälsade på honom ute på gården!), men för Hamlet handlade om att komma till rätta med sanningen och sanningen var en av de variabler Ritzén pratade kring, trovärdigheten som ett nav, med mångfald och en hållbar utveckling som poler vertikalt och med gemensamheten ställd mot individualiteten horisontellt; kosmopolitism.

I dag är det vanligt att vi människor tänker väldigt individuellt, egoistiskt, och sällan på att vi är sociala varelser, beroende av varandra. Att vara oberoende har blivit något fint, att vara beroende något fult, icke önskvärt. Kanske är det precis tvärtom; det är inte min kamp mot alla andra, min värld växer med andras världar. Vi människor är beroende av varandra, det är inte sunt att bara spegla sig i sig själv, vårt eget värde består i vår förmåga att ge andra värde.

Avslutningsvis, ett av de vanligaste orden på konferensen, ordet som kom tillbaka hos många föreläsare var ordet "reflektion". Ta tid för reflektion, för eftertanke. Vi vinner tid, när vi tar oss tid. Mellanrummen, reflektionen, är det som bär framåt, ofta inte själva handlingarna.

När jag var barn fanns det ett uttryck man ofta använde då man ville släta över misstag, eller sätta företeelser i sina rätta proportioner; "Vad gör det om 100 år?". Det kan hjälpa mig att se bort från småproblemen, de små hindren och fokusera på väsentligheter. Det gjorde man verkligen på konferensen, här pratade man väsentligheter, det som är viktigt, för elever, pedagoger och alla människor.