LedarBloggen

Klass 9A Johannesskolan Malmö... och, vad tycker vi? Kan man göra så? Bara byta ut ordinarie lärare, ersätta dem med erkänt meriterade lärare från olika delar av Sverige? Och med det höja kvalitetsnivån från "en av Sveriges sämsta klasser" till "en av Sveriges bästa klasser"? Jag är "schkeptischk" .... dvs mycket tveksam.

Med erfarenhet av svensk skola sedan mer än 30 år är det inte svårt att avfärda trovärdigheten i detta projek; skolan är mer komplex än så! Populistiskt, lättköpt och inte alls trovärdigt i många stycken ... men, som i alla fall då man försöker visa på generella mönster, system och förhållningssätt kan man i programmet, utan djupare analys, urskilja ett klart gemensamt sätt att bemöta eleverna som de individer de är; med egna tankar, funderingar och drömmar, som måste bemötas med intresse, nyfikna frågor och engagemang. Som jag ser det, var det just detta "superlärarna" gjorde, de började med att försöka möta varje enskild individ, bygga relationer och "lära känna" varje elev.

Alla som arbetar inom skolan vet vad som spelar roll i elevers lärande; social situation, hemförhållanden, kompisskap och relationer med omgivningen såväl som skolors policy, allmänna stämning och förhållningssätt till lärande, elever och hur man definierar, och därmed bygger sin verksamhet utifrån, vad kunskap är. Mängder av olika faktorer, som spelar stor roll för vilken inställning eleverna väljer eller "pallar", för att över huvud taget ta lärandet på allvar.

Engagemang (engagement) är således ordet... att visa genuint intresse för vad som döljer sig bakom varje enskild individ och elev; alltifrån musik, fritidsintressen, för eleverna angelägna tv-program, specialintressen etc. Saker att bygga vidare på, knyta an till och ha som språngbräda för att i andra sammanhang nå motivationen och drivkraften att vilja mer, lära mer och utveckla sina förmågor i bästa tänkbara riktning. Uthållighet (persistence) är ett annat nyckelord; det fanns flera exempel på situationer då pedagogerna inte gav sig, framhärdade och väntade ut svar, kommentarer och tänkta lösningar från eleverna. Ett tydligt tecken, för eleven, på att läraren tror eleven om att kunna något, svara eller lösa problemet.

Den tredje saken jag noterade handlar om humor (humour), ett lättsamt, men fortfarande respektfullt och förtroendefullt förhållningssätt gentemot varandra. Detta svåra att balansera mellan stunder av lattjo-lajban och stunder av seriositet med eleverna. Professionalitet.


Känner jag igen det från Auckland New Zealand? Buchlands Beach Intermediate? Ian Fox ... och andra. Absolut!

Jag skulle kunna lägga till ett antal viktiga nyckelord som jag tyckte mig kunna ana i programmet om 9A på Johannesskolan i Malmö; lyhördhet - struktur - fasthet - gedigna kunskaper ... Jag tänker följa klassen i deras process mot bättre vetande och högre betyg. Betraktar det, trots alla betänkligheter, som intressant och värt att reflektera kring. Lite kittlande är det att tänka tanken, vad själva situationen med Sveriges Television på plats betyder. Läste någonstans att ungarna i klassen redan tryckt upp tröjor med texten "Känd från TV" på bröstet. Bara det en merit och morot (motivation) för att anstränga sig lite extra, eller hur?

PS. Var det någon som noterade att biträdande rektor var en f d lärandestuderande på Gunnesboskolan? 8-9 år sedan, handledare Maud och undertecknad ... Lycka till Håkan!

Såg här om kvällen ytterligare en uppföljare, den sista sägs det, av Rainer Hartlebs Jordbobarnen, nu vuxna och i 40-års åldern. Snacka om dokumentation och reflektion! Här tycker jag att man väldigt tydligt kan ana styrkan i det långsiktiga och kontinuerliga betraktandet av sitt lärande; blickandet tillbaka får bilda avstamp mot framtiden, besvikelser, katastrofer, men framför allt succéer i livet används som språngbrädor mot nya utmaningar och nya ansträngningar.

Jag älskar den här typen av dokumentärer, skildringar av vanliga människor, arbetssamma och med storslagna drömmar om hur livet ska vara. För en del av "barnen" har det kanske inte gått så bra att det svarar upp mot drömmarna, men glädjande nog kan man konstatera att alla uttrycker att de har ett bra liv och att de är nöjda med hur det blev. Detta med att finna sig tillrätta med sig själv och sin livssituation, gilla läget, och koncentrera sig på det som är bra, är en friskhetsfaktor som heter duga. (Men detta får nästan ha ett eget inlägg!)

Har just läst ut Fredrik Svenssons bok Uppdrag skola! Hans resonemang om "att lyckas" som det enskilt viktigaste i ett framgångsrikt lärande är en annan aspekt på det salutogena. Om det är så, vilket jag håller för mycket troligt, varför är vi då fortfarande så ivriga att påpeka brister, hinder och svårigheter. Borde vi inte kunna se bortom dessa tillkortakommanden hos eleverna, för att få dem i ett mer positivt "flow"?

Ja, men vi kan väl inte bara bejaka? Barn måste väl också lära sig att anstränga sig? Det gör de väl inte om man säger att allt de gör är bra, eller? Allt du gör, hur eländigt resultatet än är, så duger det, lilla vän! Bra!

Nej, kanske inte just så, men en inställning i botten som tar fasta på det positiva, om än aldrig så litet, som följer upp berömmet med konstruktiv kritik och kreativa förslag på hur det kan göras bättre, "modeller" för hur det något bättre resultat skulle kunna se ut, borde inte vara så svårt att åstadkomma. För den elev som har stora svårigheter med sitt lärande måste vi finna vägar "att lyckas". Det gör vi sannolikt inte genom att kräva samma kvalitet eller ens kvantitet i stoffurvalet. Kanske måste vi finna rejält "anpassade studiegångar" för en del av våra elever, för att kunna upprätthålla en känsla hos eleven av att åtminstone ha lyckats lite. Denna känsla är kanske viktigare än alla andra kriterier sammantaget!?

Åtminstone menar Fredrik Svensson det. Läs gärna Uppdrag skola! Eller om den i Portfoliobiblioteket.

Just sett Björklund hos KGB. Till min förtvivlan måste jag erkänna att han inte var helt ute och cyklade ... [sic]. Fick dock snart återvända till tryggheten i mina tidigare uppfattningar; han har inte alla hönsen hemma .. om man säger. Citat Jan Björklund: