LedarBloggen

Såg här om kvällen ytterligare en uppföljare, den sista sägs det, av Rainer Hartlebs Jordbobarnen, nu vuxna och i 40-års åldern. Snacka om dokumentation och reflektion! Här tycker jag att man väldigt tydligt kan ana styrkan i det långsiktiga och kontinuerliga betraktandet av sitt lärande; blickandet tillbaka får bilda avstamp mot framtiden, besvikelser, katastrofer, men framför allt succéer i livet används som språngbrädor mot nya utmaningar och nya ansträngningar.

Jag älskar den här typen av dokumentärer, skildringar av vanliga människor, arbetssamma och med storslagna drömmar om hur livet ska vara. För en del av "barnen" har det kanske inte gått så bra att det svarar upp mot drömmarna, men glädjande nog kan man konstatera att alla uttrycker att de har ett bra liv och att de är nöjda med hur det blev. Detta med att finna sig tillrätta med sig själv och sin livssituation, gilla läget, och koncentrera sig på det som är bra, är en friskhetsfaktor som heter duga. (Men detta får nästan ha ett eget inlägg!)

Har just läst ut Fredrik Svenssons bok Uppdrag skola! Hans resonemang om "att lyckas" som det enskilt viktigaste i ett framgångsrikt lärande är en annan aspekt på det salutogena. Om det är så, vilket jag håller för mycket troligt, varför är vi då fortfarande så ivriga att påpeka brister, hinder och svårigheter. Borde vi inte kunna se bortom dessa tillkortakommanden hos eleverna, för att få dem i ett mer positivt "flow"?

Ja, men vi kan väl inte bara bejaka? Barn måste väl också lära sig att anstränga sig? Det gör de väl inte om man säger att allt de gör är bra, eller? Allt du gör, hur eländigt resultatet än är, så duger det, lilla vän! Bra!

Nej, kanske inte just så, men en inställning i botten som tar fasta på det positiva, om än aldrig så litet, som följer upp berömmet med konstruktiv kritik och kreativa förslag på hur det kan göras bättre, "modeller" för hur det något bättre resultat skulle kunna se ut, borde inte vara så svårt att åstadkomma. För den elev som har stora svårigheter med sitt lärande måste vi finna vägar "att lyckas". Det gör vi sannolikt inte genom att kräva samma kvalitet eller ens kvantitet i stoffurvalet. Kanske måste vi finna rejält "anpassade studiegångar" för en del av våra elever, för att kunna upprätthålla en känsla hos eleven av att åtminstone ha lyckats lite. Denna känsla är kanske viktigare än alla andra kriterier sammantaget!?

Åtminstone menar Fredrik Svensson det. Läs gärna Uppdrag skola! Eller om den i Portfoliobiblioteket.