Förväntningar

Det handlar också om förförståelse och vårt inbyggda sätt att göra felaktiga jämförelser. Fokusera framsteg i förhållande till elevens egna framsteg, inte med alla andras framsteg och alla andras lärandenivåer. Kan den insikten hos lärare förändra sättet på vilket varje enskild elev kan få känna sig lyckad och därmed lyckas bättre i sitt livslånga lärande? Sannolikt.
Aldrig för sent att ge upp

I arbetet med kvalitetsredovisningen fastnar blicken på olika artiklar, filmklipp och kommentarer i ämnet. En tidigare medarbetare på Gunnesboskolan, Ingrid Bosseldal, nu kulturskribent, journalist och doktorand i utbildningsvetenskap, har skrivit en artikel i tidningen Arbetet, om den förändrade lärarrollen.
"Vi har de elever vi har, eleverna har de föräldrar och de hemförhållanden de har. Det kan vi inte göra mycket åt. Däremot kan vi ändra på vad vi själva gör och på det sammanhang i vilket detta görs."
Ingrid refererar till psykologen Bo Hejlskov Jörgensen, neuropsykologen Ross Greene och till den danske familjeterapeuten Jesper Juul, som alla ifrågasätter det sätt på vilket vi möter elever med svårigheter i skolan; med mer av samma, hjälper det inte med en mild tillrättavisning, höjer man tonen och skäller högre, hjälper inte det tar man till ordentliga brösttoner och slutligen ställs ultimatum och kanske uttrycks t o m hot. Till vilken nytta? Och till vilket resultat? Sannolikt har det inte någon större verkan och leder inte till någon mer långsiktig lösning på "elevens problem". Om det nu är "elevens problem".
Dags att tänka om? Paw rihk-titt!