Aldrig för sent att ge upp
Håller i dagarna, likt många rektorer i kommunen, på att sammanställa utvärderingar från läsåret som gick och beskriva, tolka och analysera dessa i den kvalitetsredovisning som också ska ange de mål vi ska arbeta utifrån det kommande läsåret (eller läsåren). Vårt utvärderingsmaterial signalerar det som många andra skolor säkert också brottas med; ett ökat antal elever med särskilda behov, ett tuffare arbetsklimat och stigande svårigheter att motivera och få med alla elever i lärandet. I arbetet med kvalitetsredovisningen fastnar blicken på olika artiklar, filmklipp och kommentarer i ämnet. En tidigare medarbetare på Gunnesboskolan, Ingrid Bosseldal, nu kulturskribent, journalist och doktorand i utbildningsvetenskap, har skrivit en artikel i tidningen Arbetet, om den förändrade lärarrollen.
"Vi har de elever vi har, eleverna har de föräldrar och de hemförhållanden de har. Det kan vi inte göra mycket åt. Däremot kan vi ändra på vad vi själva gör och på det sammanhang i vilket detta görs."
Ingrid refererar till psykologen Bo Hejlskov Jörgensen, neuropsykologen Ross Greene och till den danske familjeterapeuten Jesper Juul, som alla ifrågasätter det sätt på vilket vi möter elever med svårigheter i skolan; med mer av samma, hjälper det inte med en mild tillrättavisning, höjer man tonen och skäller högre, hjälper inte det tar man till ordentliga brösttoner och slutligen ställs ultimatum och kanske uttrycks t o m hot. Till vilken nytta? Och till vilket resultat? Sannolikt har det inte någon större verkan och leder inte till någon mer långsiktig lösning på "elevens problem". Om det nu är "elevens problem".
Dags att tänka om? Paw rihk-titt!
Kommentarer
Trackback
