Nostalgia
Kanske hör det till åldern, 50+ som man är, men egentligen tror jag att det följer en genom livet, nostalgin; den där melankoliska längtan tillbaka till något man minns med vemod och saknad, kanske handlar det om hemlängtan. Härom månaden berättade jag om nostalgitrippen Dan Hylander och Raj Montana Band (Jan, som också var där på bryggan i Bjärred, köpte dubbel-cd:n och cirkulerar den nu i musikcirkeln) och i veckan var det dags för nästa tripp; Jösses flickor, central i progg-Sverige under sent 70-tal och en långkörare en bra bit in i 80-talet. Det är märkligt hur man kan hänga upp sig på röster, kombinationer av instrument, textrader, ord och uttryck och vassa formuleringar och hur dessa sedan kan framkalla tydliga bilder på näthinnan och ilningar längs ryggraden. I Jösses flickor - återkomsten ställs emancipationen på 30-talet mot densamma på 90-talet; uttrycken olika men viljan till förändring obruten. Det är bra ... och viktigt att tänka på när tankarna om "dagens ungdom" tränger sig på. Engagemanget må vara annorlunda, men sannolikt inte svagare, mer subtilt men troligen egentligen både tydligare och sannare, mindre kompromissvilligt, mer beredd på kamp och med större ansvar för framtiden.
Samtidigt är kanske gamla tiders (och nu pratar jag om 60-70-tals-gamla-tider;D) ideal mindre lättflyktiga, mer lojala med sin tid. Ränderna går aldrig ur heter det ju, kändes tydligt igårkväll i Hipp´s magnifika teatersalonger
För övrigt tyckte jag att föreställningen var ungefär en timme för lång, musikdelen i underkant men storyn och sammanflätningen av dåtid och nutid inte alls oäven. Första delen i långsammaste laget, andra delen först en injektion, men i senare halvan segt. Kollade in Youtube senare på kvällen, sökte Jösses men hittade sådana godbitar som Nationalteatern, Tältprojektet och diverse andra proggressiva gulkorn; här ett som får avsluta inlägget, för visst platsar Magnus, Brasse och Eva med Fem myror är fler än fyra elefanter i nostalgirevyn! Trevlig helg!
Kan vi, vill vi, törs vi? Ja, vi kan, vi vill, vi törs!
Jag, och mina vänninor, som var och såg Jösses flickor för två veckor sedan påverkades av pjäsen och dess budskap. Efter att föreställningen var slut sa vi till varandra att vi ska också starta en feministisk rörelse. För vi kan, vi vill och vi törs.
Mycket snack och lite verkstad?
Ah, trevligt besök!
Budskapet i Jösses flickor har jag ingenting emot (man är väl feminist;D), men formen gjorde mig lite besviken, eller snarare inte riktigt lika uppfylld som jag förväntat mig; det var ok, men inte mycket mer eller så var det så att man var argare förr, mer benägen att förändra och mer engagerad. Kanske.
Kul att du tittade in, Emma, fortsätt med det... och hur skulle det vara om du öppnade en ny blogg... eller har du gjort det? /Ulf
