LedarBloggen

George Martin, musikproducent för Beatles i många år, har blivit hedersdoktor vid Lunds universitet. Han reflekterar i en artikel i Sydsvenskan över Sveriges dominans inom många konstarter, inte minst musikkonsten, och konstaterar att det sannolikt beror på det svenska utbildningssystemet: "Det behövs lärare som kan väcka entusiasm hos eleverna för att man ska få fram duktiga musiker." Han fortsätter: "Vägen till framgång går inte genom att kopiera någon annan utan hitta något eget." Igen ... således inte bara fakta att memorera och förstå, också analysförmåga, tillämpning, värdering och framförallt syntes. George Martin verkar ha koll på Benjamin Bloom!

Inte ens Jan Björklund verkar tycka att det är en bra idé att låta elever bedöma sina lärare med betyg: "En ansvarskännande lärare är inte alltid populär hos alla elever." Mindre risk dock, i just det avseendet; fråga vilken elev som helst, de flesta föredrar en "sträng" lärare, dvs lärare som ställer höga krav, är välplanerad, arbetar systematiskt och följer upp undervisningen på ett adekvat sätt. Rättvis, snäll och kunnig i sitt ämne, är vad många elever skulle säga vara viktiga egenskaper hos en lärare. Lösningsfokuserad, ambitiös, och positiv skulle man kunna lägga till. Den ansvarskännande och "stränge" läraren ligger bra till för ett bra betyg av eleverna, tror jag. Men det är ett dumt förslag av många andra anledningar ....

I debatten om lärares arbetstider, och kvaliteten i undervisningen, kommer SKL:s Agneta Jöhnk till tals i senaste numret av Lärarnas tidning. Fråga: "Men varför denna envisa koppling mellan bättre kvalitet och hur arbetstiden är reglerad? Vi menar att ett lärarkollektiv som träffas ofta har större förutsättningar att utveckla skolan, än lärare som bara ses någon timme i veckan för att alla undervisar eller sitter hemma och jobbar."

I ett sommarfagert Åhus, i mitten av maj, med årets första svalor flygande kring husknutarna, har vi nu avverkat den andra internatträffen i rektorsprogrammet. Också den här gången fullmatad med juridiska spörsmål om offentlighet och sekretess, med lika delar föreläsning och seminariediskussioner i olika gruppkonstellationer, en mindre del om ledarskap samt funderingar kring den egna lärandeprocessen. Det har sammanfattningsvis varit givande och lärorikt, särskilt de frågeställningar som diskuterats i seminariegrupperna.

Den här gången tillsammans med ytterligare en 40-grupp, RP 10:2, inalles ca 80 rektorer från södra Sverige, både från den kommunala skolan och från olika friskolor, från förskola, grundskola och gymnasiet. Ett brett spektrum av skolledare således, som ger en anledning att fundera över hur olika vardagar man kan ha som skolledare; någon berättade att hon hade 50 medarbetare på medarbetarsamtal, andra om en skolvardag som mer påminner om att upprätthålla lag och ordning, en tredje om en pressad och näst intill terapeutisk verksamhet vad gäller sin personalsituation. Bland mycket annat lärorikt, och som en klar synergieffekt, får man perspektiv på sin egen verksamhet just för de talrika tillfällena att utbyta erfarenheter som ledare.

Känslan från tillfälle ett, en växande medvetenhet om sin okunskap, hänger i och har snarare förstärkts den här gången. Som skolledare förväntas du ha kännedom och kunskap om en mängd olika lagar och förordningar och kunna tolka och tillämpa dessa. Trösten är att de flesta känner samma frustration över allt det man måste behärska.

Konceptet med fallbeskrivningar, som vi fick i anslutning till föreläsningarna och med innehåll direkt kopplat till vad som behandlades på föreläsningen, ger oss successivt rutin att tolka lagar och förordningar; att läsa på ”juridiskt” sätt, dvs mening för mening, ord för ord, utesluta, renodla och fånga upp essensen. Ett exempel:

”Sent en fredag eftermiddag ringer en förälder till en elev och kräver att få ut alla anteckningar i ett elevvårdsärende omedelbart. Han begär att den ska skickas med taxi hem till honom då han tidigt på lördagmorgon reser till Kina för ett halvår och vill ha med sig anteckningarna på resan. Du är på väg hem och det finns ingen annan som kan pröva begäran. Vad svarar du föräldern? Om du skulle kunna tänka dig att lämna ut handlingarna – vad behöver du tänka på?”

(Pst Man får anta att det är en elevs förälder som ringer till skolan, inte en förälder som ringer till en elev och kräver att få ut handlingar ;-)

Ja, vad svarar man? Visst föresvävade oss svar som lämpar sig mindre bra att publicera på denna blogg, men när vi funderat en stund (som vi ju skulle) kom lärgruppen fram till följande:

Först måste vi veta att den som ringer är vårdnadshavare (inte ”målsman” och inte ”förälder”) och detta kan man kontrollera hos Skatteverket. Därefter måste vi upplysa uppringaren om att det inte är rimligt att vi ska kunna expediera hans önskan på den korta tid han begär, vi behöver s k rådrum, tid att fundera över vad som kan lämnas ut och på vilket sätt. Med rådrum behöver vi fundera på vad som är allmän handling och vad som kan lämnas ut. I det här fallet är det allmänna handlingar han efterfrågar, och de ska då lämnas ut förbehållslöst, i alla delar som inte är sekretessbelagda eller som kan betraktas som lösa anteckningar i en pågående process (minnesanteckningar av mer personlig karaktär). Om det är vårdnadshavaren som begär ut handlingarna har han s k partsinsyn, vilket är en utökad rätt att se allt. Om eleven är äldre (över 16 år eller om det bedöms vara en mogen elev) kan det finnas anledning att inte förbehållslöst lämna ut allt, att eleven själv får ett ord med i laget. Att skicka hem handlingarna med taxi kan vi inte acceptera, i alla fall inte utan att taxichauffören har en fullmakt från vårdnadshavaren. Beroende på hur omfattande materialet av handlingar är kan man också kräva att den som begär ut handlingarna står för kopieringskostnader, kostnader för den arbetsinsats som krävs och porto om det är stora mängder papper. Vi accepterar inte heller att skicka handlingarna utomlands veckan därpå, vi vill skicka handlingarna till vårdnadshavarens folkbokföringsadress och ingen annanstans.

Svaret måste således bli att han är berättigad till att få ut de begärda handlingarna, välkommen att ta del av dem, men inte samma dag utan tidigast måndagen därpå, helst att han personligen kommer till skolan eller får dem sig tillsända, och därefter eftersända från sin folkbokföringsadress av någon anhörig. Alternativet är att han bokar om sin biljett till Kina, men det säger man nog inte … ;-)

Ungefär så där resonerade vi. Efteråt feedbackar föreläsaren, ger ett slags facit (i den mån det går att ge ett exakt svar) varpå alla suckar, himlar med ögonen, utbrister i små nervösa fniss, utbyter menande blickar eller lägger pannan i djupa veck. Det är sällan glasklart när det gäller juridik rent allmänt och än snårigare när det kommer till sekretessregler.

Vi pratade en hel del om olika grad av sekretess för olika yrkeskategorier i skolans värld och vad det ställer till med i form av bristande helhetssyn och möjlighet att hjälpa elever med behov av särskilt stöd. Många uttryckte en önskan om att det borde vara ett närmare samarbete mellan t ex skolan, socialförvaltningen och polisen. Här var det mer än jag som ofta erfarit sega processer och hinder i kontakten med sociala myndigheter. Med all respekt för lagen om offentlighet och sekretess (OSL), den är fantastiskt bra på många sätt; har vi inte anledning att se över sekretessreglerna för skolans personal? Som det är nu rimmar det dåligt med Gunnesboskolans devis, Kontinuitet, Samverkan och Helhetssyn.

Nu ska jag ägna mig åt att försöka få ordning på allt material vi fått under de här två första gångerna. Mängder av papper; kompendier, lösblad med instuderings- och reflektionsfrågor, utdrag ur olika lagar och förordningar etc. Just nu i en stor osorterad hög i väskan från Umeå University. Men nu ska det bli ordning! Här krävs struktur …