Exempel från verkligheten

I nästa vecka klubbar Stockholms stads utbildningsnämnd en gemensam mall och fasta bedömningsalternativ i detta med att presentera skriftliga omdömen. I årskurserna 1-3 finner vi två variabler - "Ja" eller "Osäkert" om elevens möjligheter att uppnå kunskapsmålen i trean. I årskurserna 4-5 kan lärarna även ta till betyget "I hög grad" och samma sak gäller för årskurserna 6-7 att uppnå målen i årskurs nio.

Är det klokt?

Bortsett från att man satt sig över de regleringar som säger att det är rektor på varje enskild skola som avgör om de skriftliga omdömena ska vara betygsliknande eller ej, har man alltså begränsat sig till tre olika betygsnivåer. Tillräckligt? Sannolikt inte!

Åter hamnar vi i det enkelt mätbara, lätt förklarade och tyvärr alltför otillräckliga pedagogiska och envägskommunikativa pedagogiska expertutlåtandet. Det finns en uppenbar risk att vi får en tillbakagång till forna tiders kvartssamtal, med "klara och tydliga besked" hur eleven ligger till, snarare än de mer nyanserade, utvecklande, elevaktiva och självvärderande  samtal vi idag håller på att utveckla.

Jag har noterat att porträttet av Jan Björklund, från en artikel i Lärartidningen - där han säger något i stil med: "Skyll inte på mig, det var inte jag som kommunaliserade den svenska skolan" - idag hänger upp-och-ner i lärarrummet! Vet inte vem som gjort varken det ena (hängt upp bilden) eller det andra (vänt den), och det är kanske inte heller så viktigt, frågan är väl snarare vem vi ska skylla på om några år när vi har gått tillbaka till begreppen låg- mellan- och högstadiet, betyg ända ner i småskolan och med talrika kontroller och inspektioner längs hela grundskoletiden... Är det inte just kontrollen vi behöver släppa?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0