Skolstart och slutbetyg
Idag är det skolstart i Lunds skolor och pressen sätter åter fokus på skolan med anledning av fortsatt diskrepans mellan resultaten i de nationella proven och slutbetyget i åk 9. Vissa skolor utmärker sig med väldigt stora skillnader, andra har en tämligen god överensstämmelse mellan prov och betyg. Gunnesboskolan hör till de sistnämnda. 
I procentdelar anges i vilken mån skolorna har givit för låga eller för höga slutbetyg i jämförelse med de nationella proven, i ämnena engelska, matematik och svenska. För Gunnesboskolans del kan man sammanfatta resultaten på följande sätt; lite snålt i engelska och matematik och något för givmilt i svenska.
Av 38% mvg på de nationella proven i engelska fick endast 33% det i slutbetyget. 5% ansågs således inte prestera mvg-nivå när man tog hänsyn till hela bilden. En del av eleverna hade lyckats pricka in mvg-nivå just vid provtillfällena, men inte presterat så bra på övrig tid. Rimligt, eller hur? På samma sätt förhåller det sig med matematik; ett marginellt antal elever, nämligen en procent av dem, ansågs inte riktigt nå upp till mvg-nivå, trots att man bedömde det så vid provtillfällena.
I svenska förhåller det sig annorlunda, men fortfarande med hyfsad överensstämmelse; 23% av eleverna fick mvg på proven, men hela 30% fick det i slutbetyget, en skillnad på 7%. Lärarlaget i svenska har således bedömt att 7% av eleverna har underpresterat vid provtillfällena, men kan egentligen mer om man tar hänsyn till allt det man gör i ämnet svenska under flera år. Också rimligt, eller hur?
Någon total överensstämmelse kan man sannolikt aldrig uppnå och det är inte heller meningen. Syftet med de nationella proven är bl a just att underlätta för lärarkåren att bedöma elevernas prestationer så rättvist och likvärdigt som möjligt, att hitta ett nationellt riktmärke som man kan förhålla sig till i den egna bedömningen. Att bedöma elevers arbete och sätta betyg är en grannlaga uppgift, aldrig helt objektiv. Många olika faktorer spelar in när en lärare sätter betyg, ibland tämligen ovidkommande saker som man helt omedvetet tar in i bedömningen. Det kan vara elevens personlighet, humör, flit etc. som kanske egentligen inte har med kunskapsbedömningen att göra.
Enda sättet att närma sig en mer rättvis bedömning är att hålla igång det viktiga samtalet, att lärare får möjlighet att gemensamt arbeta kompetensutvecklande med att jämföra, analysera och värdera elevers arbeten och att olika skolors lärarlag, då och då, får möjlighet att föra samtalet mellan skolenheterna. De nationella proven erbjuder dessutom ofta mycket bra jämförelsematerial, exempel på olika bedömningsnivåer och förslag på formuleringar att förklara kvalitetsskillnader. Modellande för att arbeta med matriser....
Att arbeta med bedömningsmatriser är ett annat sätt att utveckla förmågan att bedöma. Med matriserna får man automatiskt en väldigt god rutin att hålla fokus på detta viktiga med kvalitet, både lärare och elever. Väl där, att eleverna själva är med i utarbetandet av matriserna, får man dubbel utdelning. I arbetet med att formulera och synliggöra nivåerna tvingas man ta ställning, prioritera, plocka bort och jämföra ord och begrepp. Man får i processen och samtalet successivt ett gemensamt pedagogiskt språk som klart underlättar och förtydligar vad man menar med begrepp som "kunna", "ha kännedom om", "vara förtrolig med" etc. Om vi inte menar samma sak när vi pratar om "ha kunskap om" lär det bli ganska olika slutsatser vid bedömning av samma elevmaterial men av olika personer.
Titta in på Gunnesboskolans hemsida och läs vidare om bedömningsmatriser!
I takt med att undervisningen i våra skolor blir allt mer individualiserad och allt mindre enkelt mätbar, blir det också en betydligt svårare situation för varje enskild pedagog att själv göra bedömningen. Det är av yttersta vikt att pedagoger gör bedömningar tillsammans, på samma sätt som det är viktigt att våra elever får många och väl tilltagna möjligheter att vara samtalspartners åt varandra, att reflektera tillsammans, själva cloun i Vygotskijs resonemang om lärande.
Det är således ett starkt incitament att fundera över förändring vad gäller de nationella provens rättning, det är inte ett ensamarbete, det är ett lagarbete. Tillsammans blir det en rättvisare bedömning samtidigt som pedagoger får en kontinuerlig och kvalificerad kompetensutveckling. Två flugor på smällen!
Av 38% mvg på de nationella proven i engelska fick endast 33% det i slutbetyget. 5% ansågs således inte prestera mvg-nivå när man tog hänsyn till hela bilden. En del av eleverna hade lyckats pricka in mvg-nivå just vid provtillfällena, men inte presterat så bra på övrig tid. Rimligt, eller hur? På samma sätt förhåller det sig med matematik; ett marginellt antal elever, nämligen en procent av dem, ansågs inte riktigt nå upp till mvg-nivå, trots att man bedömde det så vid provtillfällena.
I svenska förhåller det sig annorlunda, men fortfarande med hyfsad överensstämmelse; 23% av eleverna fick mvg på proven, men hela 30% fick det i slutbetyget, en skillnad på 7%. Lärarlaget i svenska har således bedömt att 7% av eleverna har underpresterat vid provtillfällena, men kan egentligen mer om man tar hänsyn till allt det man gör i ämnet svenska under flera år. Också rimligt, eller hur?
Någon total överensstämmelse kan man sannolikt aldrig uppnå och det är inte heller meningen. Syftet med de nationella proven är bl a just att underlätta för lärarkåren att bedöma elevernas prestationer så rättvist och likvärdigt som möjligt, att hitta ett nationellt riktmärke som man kan förhålla sig till i den egna bedömningen. Att bedöma elevers arbete och sätta betyg är en grannlaga uppgift, aldrig helt objektiv. Många olika faktorer spelar in när en lärare sätter betyg, ibland tämligen ovidkommande saker som man helt omedvetet tar in i bedömningen. Det kan vara elevens personlighet, humör, flit etc. som kanske egentligen inte har med kunskapsbedömningen att göra.
Enda sättet att närma sig en mer rättvis bedömning är att hålla igång det viktiga samtalet, att lärare får möjlighet att gemensamt arbeta kompetensutvecklande med att jämföra, analysera och värdera elevers arbeten och att olika skolors lärarlag, då och då, får möjlighet att föra samtalet mellan skolenheterna. De nationella proven erbjuder dessutom ofta mycket bra jämförelsematerial, exempel på olika bedömningsnivåer och förslag på formuleringar att förklara kvalitetsskillnader. Modellande för att arbeta med matriser....
Att arbeta med bedömningsmatriser är ett annat sätt att utveckla förmågan att bedöma. Med matriserna får man automatiskt en väldigt god rutin att hålla fokus på detta viktiga med kvalitet, både lärare och elever. Väl där, att eleverna själva är med i utarbetandet av matriserna, får man dubbel utdelning. I arbetet med att formulera och synliggöra nivåerna tvingas man ta ställning, prioritera, plocka bort och jämföra ord och begrepp. Man får i processen och samtalet successivt ett gemensamt pedagogiskt språk som klart underlättar och förtydligar vad man menar med begrepp som "kunna", "ha kännedom om", "vara förtrolig med" etc. Om vi inte menar samma sak när vi pratar om "ha kunskap om" lär det bli ganska olika slutsatser vid bedömning av samma elevmaterial men av olika personer.
Titta in på Gunnesboskolans hemsida och läs vidare om bedömningsmatriser!
I takt med att undervisningen i våra skolor blir allt mer individualiserad och allt mindre enkelt mätbar, blir det också en betydligt svårare situation för varje enskild pedagog att själv göra bedömningen. Det är av yttersta vikt att pedagoger gör bedömningar tillsammans, på samma sätt som det är viktigt att våra elever får många och väl tilltagna möjligheter att vara samtalspartners åt varandra, att reflektera tillsammans, själva cloun i Vygotskijs resonemang om lärande.
Det är således ett starkt incitament att fundera över förändring vad gäller de nationella provens rättning, det är inte ett ensamarbete, det är ett lagarbete. Tillsammans blir det en rättvisare bedömning samtidigt som pedagoger får en kontinuerlig och kvalificerad kompetensutveckling. Två flugor på smällen!
Kommentarer
Trackback
