Medier och läsande

 

 

Det debatteras i dagarna friskt i media, om media, och dess inverkan på folks sätt att ta till sig information, och på hur vi människor nu snabbt förändrar vårt sätt att läsa och kanske också att skriva. Det känns lite som om det bildats två läger; ett som fascineras över framtidens alla IT-möjligheter (och allt vad det innebär) och ett annat, mer skeptiskt och bakåtsträvande läger, som mest tror att alla nymoderniteter är av ondo. Men hallå.... det fanns en tid när telefonen, bilen, tåget, tv:n och radion var nya och nog förändrades människors liv efter de nymoderniteterna, först inte till allas glädje, idag mestadels självklara och för de flesta helt oumbärliga.

 

På sidan med påhejare av internet och dess möjligheter finner vi Anders Mildner, skribent på Sydsvenskan (fr o m här om dagen en länk till höger på denna blogg). Han har skrivit flera intressanta inlägg om detta omvälvande med nätet, bl a hur det påverkar oss människor (oftast positivt;D).Följande del i ett inlägg ger åtminstone mig en del att tänka på:


"Wolf menar att om vårt läsande ständigt är inställt på att vara så effektivt som möjligt, så blir det bara ett verktyg för informationsinhämtning. Sakta riskerar då vår förmåga att tolka texter att försvinna. Vi blir superbra på att skumma på ytan men dåliga på att djupläsa. Kunskap blir något som vi bara inhämtar i den stund den efterfrågas.


Tidigare har en sådan inställning till kunskap alltid varit problematisk. Ni vet: lära för livet, och allt det där. Men vad händer i en värld då vi faktiskt inte behöver hålla allt i huvudet, eftersom alla ständigt kommer att ha tillgång till svaren på alla de där frågorna som vi anser vara så viktiga att känna till?


Oavsett hur man ser på utvecklingen, så kan man nog konstatera en sak: skolan har fått en ny pedagogisk uppgift på halsen."

 

Med ett mångfalt större material att ta del av är det en nödvändighet att vi anpassar vårt sätt att ta del av flödet; man kan inte läsa lika ingående, inte ta del av varje mening, ord eller stycke i en text. Man måste scanna av, söka väsentligheterna och lämna annat bakom sig. Det är väl ungefär det ungdomar (både mina egna hemma och de jag träffar i skolan) gör när de ser så där oförskämt avslappnade ut och ändå arbetar för högtryck, mentalt. De har utarbetat de strategier som är nödvändiga för att överleva i informationsmängden som ständigt flödar över en. De försöker inte ens att ta del av allt, inser omöjligheten. De letar mönster, nyckel- ord och meningar, hoppar fräckt över långa stycken och får ändå en helhet och en förståelse. Lite då och då tror man sig förstå vad som håller på att hända; t ex när sonen sitter och sms:ar, använder sig av båda händerna, blixtsnabbt... och samtidigt tittar på tv, med ögonen klistrade på tv-skärmen (Inte vet jag hur det går till;() Fragment från flera olika medier samtidigt, men ändå mål och mening.

 

Bra eller dåligt? Tur och tacksamt eller sorgligt och förödande för människors sätt att tänka? Kanske en nödvändighet och och en lyckosam överlevnadsstrategi i ett allt tätare informationssamhälle. Men visst finns det fog för undran: Vad händer med vår förmåga att reflektera, analysera och ifrågasätta när läsningen blir allt flyktigare och och allt mer fragmentarisk? Vad händer när unga människors ork att ta sig igenom en text brister? Måste vi inte då välja andra sorters texter och informationskanaler i skolan? Kanske måste vi lära våra elever att reflektera på andra sätt; i samtalen, diskussionerna och det muntliga. Kanske är det just detta som blir skolans huvuduppgift framöver, att komplettera informationsbitarna med fördjupning, kritisk granskning och det mänskliga samtalet.

 

Då kommer man snart också tlll resonemanget om dagstidningarnas vara eller icke-vara. Finns det över huvud taget någon vits med att varje dag trycka flera miljoner exemplar av en papperstidning med flyktiga nyheter som är inaktuella 24 timmar senare och mer eller mindre värdelösa? Tveksamt. Ändå kan jag inte förstå hur man skulle kunna få allt via skärmen (tv eller dator), vem orkar det? Kanske är tidningsutvecklingen på väg mot något slags polarisering; å ena sidan snabba kortfattade nyheter á la Metro eller å andra sidan tidningar med mer fördjupande material. Det som finns där emellan tar tv, radio och webb hand om. Hur låter det?

 

FRA-debatten har förutom själva sakfrågan också startat ett viktigt samtal om *"den tredje statsmaktens" framtida roll. I ett samhälle där journalister inte längre har "ensamrätt" på att välja ut, skriva om och argumentera för/emot vad de anser ska debatteras, riskerar de att marginaliseras och få mindre kontroll. Är det bra eller dåligt? Dåligt kanske av den anledningen att det som skrivs inte alltid får samma underbyggnad och kanske inte kan betraktas lika seriöst som om en utbildad journalist gjort jobbet, men bra eftersom initiativet och engagemanget får en betydligt bredare bas. Det är kanske just denna möjlighet att vara med och påverka som motiverar interaktivitetsgenerationen att engagera sig samhällspolitiskt. I så fall är det fantastiskt bra!

 

Jag vill med det här inlägget dels peka på en intressant blogg i ämnet (Anders Mildners), dels uppmärksamma medarbetare i skolan på fenomenet som, tror jag, kommer att betyda rätt mycket för skolan framöver och att det är av största vikt att vi redan nu utarbetar strategier för hur vi bäst ska kunna orientera våra elever och utveckla deras förståelse för omvärlden. Det bör vi sannolikt inte göra på samma sätt idag som för bara 10 år sedan. Vi måste nog acceptera alternativa sätt att söka information således, men också vara konsekventa och noga med att komplettera det nya kunskapsinhämtandet med fördjupande samtal. Nya tider, nya sätt att förhålla sig till verkligheten och nya utmaningar för skolan och den fostrande generationen.

 


/"Tredje statsmakten är ett uttryck som beskriver massmedia i Sverige, granskarnas roll i ett samhälle. Första och andra är den lagstiftande och verkställande makten, alltså riksdag och regering.


Ofta uppstår förvirring kring begreppet eftersom fjärde statsmakten ofta används för att beskriva samma sak. Fjärde statsmakten är dock en anglicism (av "the fourth estate") som kommer av att man i bland annat USA och Storbritannien har annorlunda statsbildningar där den dömande makten är mycket mer fristående från den lagstiftande och framför allt från den verkställande makten än den är i Sverige och därför fått ett eget namn. I Sverige har domare, även domarna i de högsta instanserna Regeringsrätten och Högsta domstolen, inte alls samma fristående ställning som i till exempel USA och Storbritannien utan är beroende av den verkställande maktens, regeringens, välvilja för befordringar lönesättning med mera."/ Wikipedia

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0