LedarBloggen

Läste en intressant artikel i dagens DN, om medelmåttorna, just den grupp jag själv alltid räknat mig till. Det låter lite tråkigt, kanske som en liten grå mus, men det finns potential i medelmåttorna, allt enligt ny expertis. Det är medelmåttorna som är kvar när talangerna drar och strulpellarna klantar till det, alltså de som håller uppe bygget, står för kontinuiteten och stabiliteten.

Poängen i artikeln var ungefär; sluta att söka bara talanger och börja se medelmåttornas potential. På det viset gör vi organisationen mer talangfull,  genom att ledaren ser de olika medarbetarnas osynliga talanger, dolda förmågor och vilande resurser. Det är i dessa breda lager av medelmåttor vi finner potential att utveckla. Enligt artikeln finns det två sorters medelmåttor; de som kan mycket, men inte riktigt förstår det själva och de som inte vill göra mer än vad de absolut måste.

Sistnämnda kategorin kan vi bortse från just nu, men den andra är klart intressant att fundera över. Var finns vår skolas dolda talanger och hur kan vi bli medvetna om dem och utnyttja dem på bästa sätt? Var finns vår potential, vår talangreserv?

Kanske står den att finna i mer differentierade arbetsuppgifter, att vi inte alltid gör det vi brukar och som vi redan är duktiga på. Kanske är det en uppgift hos var och en av oss, att se kollegors potential och så klart är det en ledningsfråga (vilken fråga är inte det) till syvende och sist. Men det kan nog också vara en rent personlig sak, att våga utmana sig själv till ett nytt steg, våga ta ett snedsprång rent av.

Viktigt är det i alla fall, att berömma och bejaka kollegor/medarbetare så snart det finns tillfälle. Beröm fungerar på vuxna som det fungerar med våra elever och är sannolikt det säkraste sättet att få talanger att utvecklas.