Äntligen
Tack för den; http://www.lund.se/Tillbehor/Nyheter/Extra-pengar-till-hogre-lararloner/ ;-DUnboss
Inte visste jag att jag sympatiserade med unboss-rörelsen ;-) ...Visste för övrigt inte ens att det fanns en sådan, och det kanske det inte gör heller (men det pratas om ett s k mindshift, eller ett nytt mindset ;-). Det som verkligen finns är en relativt nyutgiven dansk bok (snart på engelska) som heter just "Unboss". Dagens artikel i Sydsvenskan, Framtidens ledare drivs av goda avsikter, beskriver kort vad bokens 300 sidor försöker förklara kring framtida företagande och ledarskap.
Har tidigare tänkt mycket på det vi i skolvärlden benämner som inre och yttre motivation, främst för våra elever men det gäller så klart också för oss vuxna, pedagoger och ledare. Det är kanske inte via betyg vi ska försöka nå våra elevers motivation och kanske inte heller i första hand via lön vi ska motivera oss själva, vi vuxna. Det är kanske någonting annat, tänker och tror författarna till boken Unboss, och det tänker jag.
"Det pratas inte om anställda utan om medarbetare och partners som vill få ut andra värden än lön från sitt arbete."
Medarbetare, partners eller medskapare, det handlar om delaktighet, inkludering och "att få fler att arbeta för det gemensamma bästa", enligt Unboss-konceptet. Men vad är "andra värden", vad betyder mer än hög lön och högt betyg? Ja, för både elever och pedagoger, tror jag, att det handlar om en känsla av att utvecklas, att lära sig nya saker, att få ihop sambanden och sammanhangen och just en vilja att verka för allas vårt gemensamma väl.
"Unboss är motsatsen till den konventionella chefen, bossen. När bossen drivs av makt och vinstsyften motiveras unbossen av att skapa värde och mening av gemensamt uppställda mål. Istället för att kontrollera är han eller hon en inspiratör. Istället för direktör en igångsättare. Istället för uteslutande, inkluderande. Istället för en talare, en lyssnare."
Någonting som kan gälla skolledare, men också för pedagoger i förhållande till sina elever. I begreppet Unboss, berättar artikeln, är inte vinsten det primära för företagen, och kanske är inte den mätbara måluppfyllelsen för skolan heller det primära, utan istället ett större ändamål – det som företaget/skolan kan bidra med till samhället och det gemensamma bästa.
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....
B.G.U.T.I
Better get use to it ...På tal om test, nationella prov och mätbarhet , hittade via Tänk Om-nätverket på Facebook, Alfie Kohn på Youtube; ord och inga visor (särskilt om ni ser den längre varianten, länken nedan ;-)
Kohn pekar här på ett intressant perspektiv (förutom att han fullständigt massakrerar test- och provinslagen i allmänhet) när han förpassar anledningen till varför vi använder jämförande prov mellan länder till att bara vara ekonomiskt och för att visa på andra länders bristande förmåga. Han är här inne på ett grundläggande filosofiskt och demokratiskt resonemang om vad tävlande har för effekter på lärande; om någon ska vara bra, eller bättre i en ranking, betyder det så klart att någon annan måste vara dålig, eller sämre. Vad gör det med vår motivation och kreativitet i lärandet?
Man vill gärna adressera ett klipp som det här till Jan Björklund, Skolinspektionen och alla andra test- och provivrare i skolans värld. De borde lyssna i alla fall en lite stund ....
Alfie Kohn Feel-bad Education
"It shouldn´t be about economics and it sure as hell shouldn´t
be about triumphing over other countries children."
I filmen ovan är Alfie Kohn lugn och sansad. Vill man se honom argare och tuffare, kan man ge honom ca 45 minuter till i det här klippet på YouTube; "The deadly effects of "Thougher standards". Gör det!
PS. Jag ska ta hans råd, att kopiera upp en text "in 42 point Helvetica", rama in och sätta upp i mitt arbetsrum: "Measurable outcomes may be the least significant results of learning". ;-D
His own way
Trots allt ... eller tack vare?
I dagar då skriftliga omdömen upptar mycket av pedagogers tankar och tid finns det anledning att reflektera över en i pressen flitigt spridd bild; nobelpristagaren Sir John Gurdons skriftliga omdöme i ämnet NO.
I sin helhet ett fruktansvärt nedlåtande dokument och miltals från det salutogena förhållningssätt vi idag förväntas ha i skolan. Man anar att det här utlåtandet inte direkt bidrog till att coacha eleven John Gurdon till sin optimala potential i lärandet, det är snarare konstigt att han faktiskt blev en framgångsrik vetenskapsman; mer av trots allt, än tack vare, om man säger.
Mer än en gång har det hänt att jag betraktat mindre framgångsrika elever i skolan och tänkt tanken; vad ska det bli av honom? hur ska hon klara sig i samhället? och lika ofta har jag blivit grymt förvånad och glatt överraskad flera år senare när jag mött "facit" i form av tidigare och nu vuxna elever, framåt, ambitiösa, högst dugliga, duktiga och kreativa i sina respektive sysselsättningar.
Vi ska i skolan stödja elevers lärande, utmana samt formativt bedöma i betydelsen utveckla och analysera, inte döma och fördöma. Vi ska göra det med positiva utgångspunkter och en salutogen syn på varje elevs förmågor. Med elevens egna initiativ och drivkrafter ska vi, i enlighet med skollagen, lotsa dem, "så att de utvecklas så långt som möjligt." En utmaning för varje lärare som just nu sitter och formulerar ett skriftligt omdöme till någon elev, om vad han/hon är duktig på och vad som behöver utvecklas ytterligare. Kanske borde vi oftare tänka tanken att vi sitter och bedömer en framtida nobelpristagare, och antagligen är det den elev vi minst anar ska bli det ;-)
Hur illa det än är skrivet, omdömet ovan, men en sak blev ganska bra; "because he will not listen, but will insist on doing his work in his own way". Tur var väl det ....
Eget arbete i hemmet
Ur Twitterflödet:Det är intressant hur samma röster som kritiserat eget arbete i skolan idealiserar läxor - som är eget arbete i hemmet! http://www.dn.se/ledare/signerat/laxor-ger-skolarbetet-forankring …
Vinst eller välfärd
Socialdemokraterna debatterar internt vinstuttag när det gäller åldringsvård och skola. "Men före detta ministern och ordförande för S-kvinnor, Lena Sommestad, ser en annan verklighet. På sin blogg hyllar hon LO:s kongressbeslut och slår fast att det borde ”visa vägen” även inom partiet. Hon menar att de privata aktörerna och valfriheten inom skolan har lett till en generellt sett lägre kvalitet. Och i stället för att tillföra något till systemet har de privata verksamheterna endast verkat för att öka klyftorna i samhället.
Till skillnad från Ibrahim Baylan vill Lena Sommestad se en skola och en välfärd helt utan vinstintressen.
Till skillnad från Ibrahim Baylan vill Lena Sommestad se en skola och en välfärd helt utan vinstintressen.
– Det viktigaste argumentet mot vinstmotiv som drivkraft i välfärden är att man inte har lyckats uppnå en bättre kunskap och effektivitet i skolresultaten, vilket sades vara tanken med privata aktörer. Sen är modellen med marknadslogik inom offentlig sektor problematisk i relation till värden som demokrati och social sammanhållning och rättsäkerhet.
– Det här är ingen produkt som passar för en konkurrensmarknad, säger hon."
Kristoffer Törnmalm, Svenska Dagbladet
Inte svårt att välja sida ... freda vård, skola och omsorg från profitörerna! Plus-Sverker ställde en liknande, mycket relevant fråga i tv i kväll; är det rätt och riktigt att någon ska tjäna pengar på våra ungdomars behov av läxhjälp (via Rut-avdrag)? Är det inte vårt kollektiva ansvar och vår känsla för solidaritet som borde fixa detta? Eller är det så illa, att begreppet solidaritet är helt ute? I så fall, är det inte dags att plocka fram det igen?
Vision eller nostalgi?
I veckan som gick kom ett nytt nummer av Pedagogiska Magasinet ut, och som vanligt en högtidsstund för vem som helst som har något slags intresse för skola, utbildning och lärande. Temat för den här gången är "I digitaliseringens spår". Numret innehåller flera intressanta artiklar, inte så mycket om teknik, mer om vad tekniken kan bidra med (och ställa till med) - men framför allt; ett försök att analysera, tydliggöra och förklara vikten av att finna hållbara utvärderings- och bedömningssystem, både för specifika ämneskunskaper och mer generella färdigheter. Det ena ofta lätt att mäta, det andra lika ofta svårt att bedöma.
I en artikel av Berner Lindström, Kunskap i en digitaliserad värld, ställs inte frågan om digitala medier ska in i skolan, snarare hur de digitala medierna ska in i skolan. De digitala möjligheterna förändrar hela vårt sätt att uttrycka oss, det betyder att den tryckta texten, boken, tidskriften eller tidningen utmanas som norm. Skriftspråket förändras inte bara i sin traditionella form, det tar sig också helt nya uttryck, i t ex chatspråk och sms-språk. Det finns också en mängd funktioner som våra digitala verktyg numera gör åt oss och som därmed blir mindre relevant för oss att komma ihåg, kunna eller kontrollera. Vissa typer av kunskaper och färdigheter blir s a s "out of date". Vissa saker blir mindre betydelsefulla och andra mer framträdande, nya typer av kompetenser efterfrågas. De generella färdigheterna blir allt viktigare och avgränsade kunskaper mindre viktiga. Det är dock inte ett antingen eller, det är både och, men med en tyngpunktsförskjutning åt det mer generella. Fel blir det om man undviker dessa generella färdigheter, för att de är svåra att bedöma, eller försöker stöpa om dem till ett slags kvantitativ mätbarhet. Lindström sammanfattar det så här:
"En utmaning för skolan är att hitta former för utvärdering av undervisningskvalitet och bedömning av elevers kompetenser som värderar både mer generella färdigheter och specifika kunskaper".
Tomas Kroksmark ställer vår digitala utveckling i skolan mot kursplanernas mätbara kunskapsmål och finner att de inte riktigt går ihop. Var det inte det jag misstänkte? ;-) Vi borde ha en kunskapsdebatt, menar Kroksmark, långt före att diskutera om vi ska ha digitala verktyg i skolan och i så fall vilka. Vi borde fråga oss vad det är våra barn ska lära sig, satsa mer på medvetna forskningssatsningar och titta mer på vad dataspelsbranschen ruvar på för hemligheter när det gäller motivation. Berner Lindström igen:
"Och i första hand handlar det inte om hur man ska använda digital teknologi, utan om att utforma en skola och en undervisning som stödjer eleverna i deras utveckling av de kunskaper och färdigheter som framtiden kräver och där digitala teknologier är en integrerad del."
Till sist en reflektion från Christian Lundahl. Han menar att svensk skola saknar vision och i avsaknad av detta, träder ett slags återskapande nostalgi in, "ett rop på enklare tider och ett enklare samhälle", att det ska vara som det alltid varit, tillbaka till något rätt och riktigt. Det enda man vill är att skolan inom några få år ska visa på högre måluppfyllelse, "bättre resultat, så som resultaten mäts idag". Kort sagt, "utbildningspolitik har blivit resultatadministration".
Vision eller nostalgi ... valet är lätt, har aldrig varit mycket för att titta bakåt. Björklund, vänd dig om, titta framåt!
Nåja, det var bara en tanke som slog mig ....
