LedarBloggen

Har de senaste veckorna, inom ramen för rektorsprogrammet, plöjt ledarskapsböcker i en näst intill ohälsosam omfattning. Undrar i vilken mån det hjälper för att bli en bättre ledare ;-) Hur många teorier kan man konstruera i ämnet? Vilken av dem är närmast sanningen? Eller ... kan det vara så att alla är lika sanna, fel eller ofullständiga?

För mig hänger begreppen lärande och ledarskap intimt samman. De erfarenheter jag genom åren fått i arbetet med elever och lärande, använder jag ofta i mitt ledarskap av vuxna medarbetare i min skolledarroll. Både med elever och medarbetare handlar det i första hand om att utveckla en hög grad av att lära sig/utveckla sig själva. Vi är alla lärande individer och varje enskild individ har att leda sitt eget lärande/sin egen profession. 

På samma sätt som elever behöver tid till metakognitivt tänkande för sin inlärning, behöver medarbetare koppla innehållet i sin undervisning och sin uppgift till det egna ”självet”, reflektera över sitt sätt att vara lärare. Innehåll måste ständigt betraktas i förhållande till det egna jaget, till sina känslor, attityder och erfarenheter. En duktig lärare hittar vägar att koppla innehållet i undervisningen till sina elevers verkligheter, men också till sitt eget ”jag” och en duktig ledare förhåller sig på samma sätt gentemot sina medarbetare; leder mer med frågor än med svar och arbetar systematiskt med att få eleverna/medarbetarna att lära/utveckla sig själva (portfolion för elever såväl som pedagoger är en del av detta).

Med en sådan inställning och ambition är dock risken uppenbar att betraktas som en svag ledare, någon som inte är riktigt kapabel att ta beslut, att vara velig, osäker och/eller alltför lyhörd (om man nu kan vara det). Men jag tänker att det finns mängder med kompetenser, så oerhört mycket kunskap, erfarenheter och klokskap i ett lärarkollegium, kompetenser som man ödmjukt måste förhålla sig till som ledare och som man måste tillvarata; organisera och fördela, coacha och uppmuntra - utan att försöka att tränga in i alla detaljkunskaper. Härvidlag vill man, som ledare med ambition att skapa ett kreativt arbetsklimat, inte lägga sig i och inte styra med regler och förmaningar i varje enskilt läge. Min uppgift som ledare är att sätta kursen, staka ut riktningen, sätta ramarna och tydliggöra syften och mål. Olika uppgifter, samma mål i ett kollaborativt samspel. 

I framtiden anar jag att behovet av kollaborativt lärande/ledarskap kommer att öka, dvs att det kommer att krävas allt mer av samspel mellan den som lär ut/leder och den som lär in/blir ledd, beroende på att de flesta organisationer tenderar att utvecklas till allt mer av oberoende och självledande enheter. Varken läraren eller skolledaren kan längre påstå sig vara den som vet bäst i alla sammanhang (frågan är om det någonsin varit det). Alltmer kompetenta elever/arbetstagare gör ett traditionellt lärarskap/ledarskap allt mindre relevant.

Det finns helt enkelt ingen ”bästa ledarstil” eftersom det kommer an på så många olika variabler; ledarens person, organisationen, organisationens olika aktörer, olika situationer etc. Ledarskap, om man är lärare eller skolledare, är ett alltför komplext fenomen för att kategoriskt inordnas i endast en heltäckande roll. En lärare kan inte vara samma slags lärare för alla klasser, grupper eller elever och en skolledare måste ha förmågan att vara ledare på olika sätt med olika kollegier, arbetslag och medarbetare. Ändå försöker många ledarskapsutbildare att kategorisera särskilda ledarskapsstilar, skapa profiler och roller som man kan placeras i. Har genom åren i olika skolledarutbildningar och kurser utsatts för en del teorier, test och efterföljande analys för att definiera en särskild ledarskapsroll. Samtliga är ganska fyrkantiga och kanske inte så mycket att luta sig mot, men lite roliga att göra. På nätet finns det flera siter där man lätt kan få snabba svar om vem man är som ledare. Om man nu inte vet det ..... Som den här t ex: