Kvarsittning
I nya skollagen (2010:800) finns ett kapitel om trygghet och studiero, kapitel fem, lovvärt och viktigt. I kapitlet finns ett tjugotal paragrafer och vid en genomläsning av dessa får man en tydlig fingervisning om inriktningen. Bortsett från några delar om innehåll, tillämpningsområden, ordningsregler och allmänna befogenheter för rektor och lärare, är rubrikerna bl a:
- utvisning ur undervisningslokalen
- kvarsittning
- skriftlig varning
- tillfällig omplacering
- tillfällig placering vid annan skolenhet
- avstängning i vissa obligatoriska skolformer
- omhändertagande av föremål
Som jag ser det, fokuserar man med detta nya kapitel en viktig sak, studiero och trygghet i skolan. Tyvärr blir det en tråkig inriktning som andas riktigt mycket straff. T ex begreppet kvarsittning är svårt att inte förknippa med begreppet straff, i alla fall för våra elever. I bästa fall är straffet, kvarsittningen, direkt länkat till dåligt utnyttjad tid i skolan - har man inte fokuserat tillräckligt får man lägga mer tid i skolan. I sämsta fall tar man till kvarsittning för förseelser som är helt ovidkommande, en sönderslagen ruta eller tråkigt uppträdande mot vuxen eller skolkamrat. Kvarsittning är inte heller förenligt med elevers rätt till undervisning och det är direkt motstridigt till andra delar i skollagen, t ex att arbetet i skolan ska grundas på modern forskning och beprövad erfarenhet. Kan inte påminna mig en enda forskningsrapport som styrker kvarsittning som en framgångsrik metod att skapa studie- och arbetsro i skolan. Känns snarare kontraproduktivt och inte alls kopplat till att hjälpa elever och elevgrupper som stör/störs av varandra. Mer rätt skulle det vara att lägga mer krut (och pengar) på att hjälpa elever i behov av särskilt stöd - det är tredje kapitlet, åttonde paragrafen!
Kvarsittning är ett uråldrigt begrepp som inte borde användas varken i lagstiftningen om skolan eller i skolvardagen. Det är skolpolitikerna och lagstiftarna som borde ha kvarsittning - för att tänka en vända till och skaffa sig förståelse för vad svensk modern skola behöver för slags regelverk.
Som jag ser det, fokuserar man med detta nya kapitel en viktig sak, studiero och trygghet i skolan. Tyvärr blir det en tråkig inriktning som andas riktigt mycket straff. T ex begreppet kvarsittning är svårt att inte förknippa med begreppet straff, i alla fall för våra elever. I bästa fall är straffet, kvarsittningen, direkt länkat till dåligt utnyttjad tid i skolan - har man inte fokuserat tillräckligt får man lägga mer tid i skolan. I sämsta fall tar man till kvarsittning för förseelser som är helt ovidkommande, en sönderslagen ruta eller tråkigt uppträdande mot vuxen eller skolkamrat. Kvarsittning är inte heller förenligt med elevers rätt till undervisning och det är direkt motstridigt till andra delar i skollagen, t ex att arbetet i skolan ska grundas på modern forskning och beprövad erfarenhet. Kan inte påminna mig en enda forskningsrapport som styrker kvarsittning som en framgångsrik metod att skapa studie- och arbetsro i skolan. Känns snarare kontraproduktivt och inte alls kopplat till att hjälpa elever och elevgrupper som stör/störs av varandra. Mer rätt skulle det vara att lägga mer krut (och pengar) på att hjälpa elever i behov av särskilt stöd - det är tredje kapitlet, åttonde paragrafen!
Kvarsittning är ett uråldrigt begrepp som inte borde användas varken i lagstiftningen om skolan eller i skolvardagen. Det är skolpolitikerna och lagstiftarna som borde ha kvarsittning - för att tänka en vända till och skaffa sig förståelse för vad svensk modern skola behöver för slags regelverk.
Kommentarer
Trackback
