LedarBloggen

Det finns en utbredd uppfattning hos många personer i chefs- eller ledarställning, att man inte ska sitta mer än högst sju år på samma chefspost, sen ska man ta sig an nästa uppgift. Jag håller inte med. Täta chefsbyten (eller lärarbyten vad det beträffar) ger självklart sämre kontinuitet i verksamheten. Det finns sannolikt mer att vinna på att ha samma chef/ledare under en längre tid, än vad man möjligen skulle förlora i eventuellt nytänkande.  

Om detta ventileras det i Sveriges radios (P1) novembersatsning om skolan, Den orättvisa skolan (vem hade väntat sig en mer positiv titel ;-), här nedan i Kaliber. Det är stor omsättning på rektorer; 80% av Sveriges skolor har bytt rektor en eller mer än en gång de senaste 5 åren. Det inkluderar i och för sig alla tänkbara anledningar till varför rektorer slutar sina anställningar; pensionering, flytt till andra skolor och andra tjänster, sjukdom och låg lön, (och i vilken annan yrkesgrupp orsakar inte också det omsättning?), men också en exceptionellt tuff arbetssituation och ett utsatt läge. 

Är det särskilt stor omsättning på ledarbefattningar i skolan, tänker jag, och vad beror det i så fall på? Kanske är omsättningen på rektorer större i jämförelse med andra yrkesgrupper och kanske kan mycket av det relateras till en hård arbetssituation. Jag tror att en hel del har sitt ursprung i en känsla av otillräcklighet, att inte kunna ta tillräckligt ansvar för elevernas lärande med uppföljning och utvärdering av resultat, styrning av det pedagogiska vardagsarbetet och en allmänt splittrad tillvaro med starkt differentierade arbetsuppgifter. Kanske en gradvis ökad känsla av vanmakt, i skarven mellan insikten att se de ökade behoven och allt snävare ekonomiska förutsättningar; sådana insikter skaver och tär. 

Rektorsjobbet, som jag ser det, är förenat med ett visst mått av civil olydnad. Det är lätt hänt att förlora sig i arbetsuppgifter som går ut på att ta hand om detaljfrågor, som egentligen borde skötas av medarbetare i verksamheten, att man engagerar sig och på löpande band  "löser problem" på ett kontraproduktivt sätt, dvs inympar en arbetsmoral som tillåter att komma med allt möjligt till rektor som "en ledningsfråga" och därmed underbygger ett förhållningssätt som inte är särskilt hållbart eller, och det är ännu värre, fastna i tabeller, diagram, enkäter och allehanda frågeställningar som är initierade på ställen utanför skolan; från nationella institutioner, kommunala politiker, förvaltning eller media och som skymmer sikten för verkligt kvalitetsutvecklingsarbete.

Det handlar kort sagt om att kunna säga nej, att ha modet att välja bort en hel del och prioritera annat, starkt fokusera väsentligheter. Min uppgift som ledare är att tänka och verka långsiktigt; att organisera elevers lärande efter övertygelse och största möjliga måluppfyllelse enligt styrdokumenten, kompetensutveckla pedagoger brett och systematiskt samt rekrytera rätt och långsiktigt.