LedarBloggen

I helgen som gick var det dags att ta tag i rektorsutbildningen igen (ännu ett tre-dagars seminarium den här veckan)! Ska villigt erkänna att jag inte gjort många knop i den avdelningen sedan i våras (förutom en del litteratur). Del två i utbildningen (andra året), Mål- och resultatstyrning, syftar bl a till att vetenskapligt kunna samla in data, bearbeta och tolka densamma samt dra slutsatser, planera, följa upp, utvärdera verksamheten, kort sagt; bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete. I litteraturlistan en massiv hög av böcker av lagom inspirerande slag (milt uttryckt); typ statistik, intervjuteknik, enkätskrädderi etc. Min projektuppgift utför jag på en rektorskollegas skola i de östra kommundelarna och på uppdrag av honom. (Om den specifika uppgiften har jag tidigare skrivit i blogginläggen Visa och berätta)

Gjorde i veckan första delen av uppgiften; auskulterade hela dagen i en årskurs 9 och lät därefter elever och pedagoger fundera över vad framgångsrikt lärande egentligen är. Uppföljande samtal/intervjuer är tänkta att göras inom 2-3 veckor, ett samtal/intervju kring sammanställningen av elevers och pedagogers enkätsvar (eg ett slags ranking av 18 variabler som kan inverka på ett framgångsrikt lärande). Roligt och intressant att komma ut i en något annorlunda verklighet än den man är van vid. Jag träffade en trevlig samling elever, nyfikna och pigga på lärande, och ett litet (4 personer) lärarlag som visade på hög kompetens och ett klart salutogent förhållningssätt; två bra variabler till att börja med! 

I arbetet med att försöka definiera vad elever och pedagoger på kollegans skola anser gynna ett framgångsrikt lärande har mitt fokus på detta också medfört att jag haft speciella ögon för detta in en del artiklar och andra medieinslag i samma riktning.  Här om dagen stod det i Sydsvenskan en artikel som tangerade min uppgift: Forskningen ska göra dem till bättre lärare. I just den här artikeln får man en liten inblick i den forskning som Tomas Kroksmark bedriver vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping och i den s k modellskolan i Gränna, en forskning som ska ge lärare möjligheter att ta kommandot över den egna kunskaps- och professionsutvecklingen.

Det handlar om det man ibland kallar "microteaching" (en av variablerna i min undersökning), dvs att kompetensutveckla pedagoger genom olika modeller, för att medvetandegöra varandra om hur man fungerar som pedagoger och hur man kan vidarutvecklas, t ex via auskultationer och efterföljande analyssamtal och/eller via videoinspelningar och egen reflektion av vad man ser. "Det innebär att lärarna lär av sitt eget lärande; eleverna lär av lärarnas lärande, lärarna lär av elevernas lärande och eleverna lär av varandras lärande." (Kroksmark)

Egentligen känns det rätt självklart, om man betänker alla forskarrön om elevers lärande; hur man poängterar vikten av att eleverna själva ska vara med i processen av bedömning, hur den formativa bedömningen borde framhävas mer och hur viktigt det är att grunda sitt lärande i det som är nära elevernas verklighet. Det samma gäller så klart för oss vuxna, bäst att utveckla den svenska skolan är de som arbetar där, pedagogerna själva! Det är pedagogerna som är i klassrumsverkligheten, och det är naturligtvis pedagogerna som ska vara med i bedömningstillfällena av sig själva och det är i den formativa och framåtsyftande bedömningen som vi kan forma allt bättre lärare i en kvalitativ svensk skola för framtiden. Skolforskning på riktigt!

Gärna externa forskare i skolan, men ännu hellre stort utrymme för, och förankring hos skolans interna aktörer (läs: pedagoger och skolledare) att medverka aktivt i forskningen. Det är inne i skolan vi hittar de faktorer som påverkar elevers lärande mest. Det handlar inte i första hand om föräldrars utbildningsbakgrund, skolans art, dess finansiering, storlek eller styrning. Det som har avgjort störst betydelse för elevers lärande är lärarna och på vilket sätt de agerar kring eleven. Här har vi utvecklingspotential! 

Det handlar om lärarna och hur vi kan förvalta och utveckla den potentialen; det är lärarna som gör den största skillnaden, säger forskningen. Så varför inte låta skolan vila på den vetenskapliga grund, klassrumsgrunden, som man pratar om i styrdokumenten? Varför inte lägga mer krut på att systematisera lärares professionsutveckling?

Projektarbetet i rektorsprogrammet inspirerar, så är det ;-) Jag funderar vidare ....