Visst, förändring pågår
Visserligen semester, men svårt att lämna skoltankarna helt och hållet åt sitt öde ;-)Läste här om dagen en artikel på nätet, på Datorn i undervisningens (DIU) webbsida; Revolutionen uteblev - men förändringen pågår av Carina Näslundh, om Stenugnsund och deras reflektioner efter ett år med en-till-en-datorer för de äldre eleverna, 7-9. Med högt ställda förväntningar på snabba förändringar och en omdefiniering av kunskapsbegreppet, andas artikeln efter ett år, lätt tillbakahållen besvikelse och frustration för att konceptet inte inneburit revolution, bara en långsamt smygande förändring.
Roade mig med att jämföra en del av uttalanden i artikeln, med de slutsatser ett av den egna skolans arbetslag (arbetslag 7 = de som haft tillgång till en-till-en-datorer) dragit efter en dryg termin med egna bärbara datorer.
"Själv trodde Henrik att eleverna skulle fungera som pådrivare när alla fick tillgång till egna datorer, men det har inte hänt."
Jo, det är just vad som hänt; samlärandet mellan elever har ökat markant. Elever sporrar och tipsar varandra i ett slags naturligt problembaserat lärande. Man hjälps åt, visar och demonstrerar hur man gör, var man hittar olika program, lösningar och verktyg. Kommunikationen mellan elever får en mening, man slipper uppfinna kommunikationsmodeller för elever att träna vissa färdigheter, det infinner sig i sann funktionalistisk anda; "Kolla här, vad jag hittade, man gör bara så här ..." eller "Jag löste det med ett verktyg som jag hittade på den här webbsidan."
"– När tekniken kommer in i skolan på ett nytt sätt måste du som lärare själv bli användare av tekniken, menar Maria Abrahamsson."
Ovanstående spiller också över på pedagogerna. Det blir ett samlärande också mellan elever och pedagoger; något som inte ska underskattas, åtminstone inte om man ska tillämpa vad Vygotskij säger om vad som är ett optimalt förhållande mentor-adept. Utan tvekan är det så att pedagogerna måste bli användare av tekniken, men det ska inte främst kännas som ett måste, något ytterligare att göra, en ökad arbetsbelastning - tvärtom, det är nya spännande utmaningar och nya möjligheter till eget lärande för pedagoger, som jag tror kommer att göra stor skillnad för det kreativa och lärande klimatet i klassrummet. Vi lär hela livet, också lärare .... ;-)
"– Vi har en generation med digitalt publika elever i skolan i dag. Jag tror att det är viktigt att man som lärare själv vågar uttrycka sig i digitala medier. Man behöver testa själv för att förstå vilka ställningstaganden du hela tiden måste göra när du publicerar dig digitalt på nätet i olika sammanhang."
Har länge varit av den meningen, att det är viktigt att som rektor vara förtrogen med det man sätter sina medarbetare att göra, likväl som det är för pedagoger att vara förtrogna med de verktyg de sätter i händerna på eleverna. Det räcker inte att bara veta eller känna till vad en blogg eller en wiki är, eller hur en hemsida skapas, hur man gör en film, skapar en ljudfil, publicerar sig på nätet etc. Det måste man som pedagog vara förtrogen med, dvs man måste själv ha gjort det många gånger, så många gånger att man intuitivt vet vilka svårigheter man kan råka ut för, hur man löser problemen och vilka valmöjligheter man har. Bara då kan man vägleda eleverna på ett vuxet och konstruktivt sätt.
"– Det blir lätt modeord som ingen vågar ifrågasätta. Jag blir jätteglad om någon av våra lärare frågar mig om vad vi egentligen menar med kreativa lärmiljöer, eller omdefinierat lärande. Vi måste utmana begreppen, det haglar av floskler och nya spännande digitala applikationer. Där är lärarkåren med rätta kritisk."
Ja, vad menar vi med kreativa lärmiljöer och ett omdefinierat lärande? För mig handlar ett omdefinierat lärande om skiftet från ett ojämställt förhållande präglat av ett aktivt lärareallvetande vs en passiv elevinlärning till ett mer jämställt lärande för alla parter, för både lärare och elever, i en gemensam skapande- och kunskapsprocess. Pedagogen är förvisso den som har initiativet och leder kunskapandet, men i dialog och med eleverna aktivt deltagande.
En lärarkår med ett sunt ifrågasättande av nya lärandekoncept, ja - men också mod att pröva det nya och utmana sig själv och sin utveckling.
"– Som lärare är vi vana vid att vara tvärsäkra och sitta inne med de rätta svaren. Vi behöver träna på att ställa öppna frågor och diskutera gemensamt i arbetslagen, i kollegiet. Våga utmana varandra."
Absolut, mer kollegialt utbyte, mer samarbete och mer samlärande. Av flera anledningar, dels behöver vi det mer idag än tidigare för att kunskapsbegreppet är så omdefinierat; vi utvecklar idag mer förmågor som gäller för alla ämnen och mindre ett specifikt ämnesstoff för ett enskilt ämne, vi behöver således utveckla en didaktik tillsammans - dels behöver pedagoger varandra mer idag för att ta sig ur det gamla paradigmet och ge eleverna den lärandeutmaning som är nödvändig för att hålla elevernas motivation på topp. Det är sannolikt lättare att undvika att fastna i gamla föreställningar om undervisning och lärande om vi arbetar mer i gemensamma lärandeprojekt. På köpet får vi ett verkligt kreativt lärandeklimat, där både elever och lärare känner att de utvecklas och lär sig något nytt varje dag.
Tror likväl att det är en revolution vi står inför, men det kommer att ta lite tid, i sammanhanget dock relativt kort tid, och kanske lite olika kort tid för olika skolor. Men visst pågår förändring!
