Bildning
Ibland läser man artiklar som bara är; yeees! Senaste numret av Pedagogiskt magasin innehöll en artikel av Sven-Eric Liedman, där han reder ut begreppet bildning och vad som håller på att hända med ett skolsverige i händerna på Björklund. Ett skolsverige där man låter det enkelt mätbara bestämma och där man är mer intresserade av resultatet än av processen i lärandet. Liedman pekar på hur felaktigt det kan bli när man, som Björklund och hans stab, fokuserar på internationella rankingar som redovisar skenbart exakta resultat, men som egentligen bara är vilseledande.
Det är inte, och har egentligen aldrig varit, meningen att skolan endast ska leverera kunskapsbitar, för eleverna att memorera och reproducera. Uppdraget i skolan, särskilt idag med styrdokument som direkt pekar på vikten av reflektion, samband och sammanhang samt metakognition, är att utveckla barns och ungdomars tänkande och lärande i en riktning som man skulle kunna kalla bildning.
Vad är då bildning? Bildning är, enligt Liedman, just reflektion; i en lärandesituation anstränger man sig inte bara för att komma ihåg kunskapsbitarna, man anstränger sig för att se samband, sammanhang och mening, skapa sig en egen förståelse, man granskar kritisk, värderar och analyserar (vänder och vrider, delar och sätter samman igen). Kort sagt, man "tänker själv in" sin nya kunskap, arbetar aktivt för att knåda in ny kunskap i den "deg" av gamla kunskaper och erfarenheter som varje människa bär på.
Därför är det så viktigt, inte minst i våra dagar med ett informationsflöde som tar sig groteska former, att våra elever får beredskap att hantera all denna information och möjlighet att strukturera densamme till meningsfulla mönster. Det är därför vi i skolan är noga med att förse eleverna med strategier för hur man lär sig, det är därför vi ser till att eleverna ständigt sätts i situationer att reflektera över sitt lärande och det är därför vi tränar våra elever att ställa sig reflekterande frågor om allt de läser, hör och upplever via nätet, tv och radio. Det är därför vi använder Blooms taxonomi, för att visa på kunskapens hela komplexitet; fakta – förståelse – tillämpning – analys – syntes – värdering, det är därför vi idag som pedagoger inte i första hand levererar exakta svar utan ställer reflekterande motfrågor tillbaka, när elever undrar.
”Bildning är inte en viss mängd kunskaper som man förvärvat och känner sig nöjd med. Bildning är att vara på väg mot nya insikter. Det är en process, inte ett resultat.”
Då börjar vi närma oss ett bildningsideal som förutsätter att vi överger den ytliga kunskapssyn som så länge varit förhärskande och istället accepterar att kunskapen är en livslång process som inte kan "genvägas" eller påskyndas – en livslång process som ger sammanhang, mening, struktur och riktning åt själva existensen. Som ger människan hennes identitet.
Kan något vara viktigare?
