LedarBloggen

I söndagens DN läste jag en artikel om varför man bloggar; Bloggen är ett uppror, ungefär samtidigt som vi bestämmer att låta en av våra medarbetare på skolan, Liza Grezcanik som skrivit Bloggen möter undervisningen, få delge kollegorna om bloggens användning i lärandet under studiedagarna i mars.

I artikeln framförs tanken om att den moderna människan, i sina strävanden av att synas, att bli kändis, att bli någon - börjar blogga i stället; tekniken har gjort det möjligt för var och en av oss att få våra "15 minutes of fame", att få möjlighet att delge världen sitt innersta genom ett klick med datormusen. Artikelförfattaren, Gertrud Hellbrand, ifrågasätter hur mycket vilja att kommunicera som ligger bakom bloggandet och visar snart på att så är det inte alls, bloggandet är snarare ett individualistiskt projekt där enskilda personer ägnar sig åt självbespegling och navelskåderi. Otaliga är bloggarna med vardagligt grått innehåll, allt ifrån vad man äter, hur man klär sig till reflektioner kring jobb, fritid och hobbies, var för sig inte så intressant, men sett till mönster och sammantaget, inte helt ointressant.

Artikeln gav mig anledning att fundera över varför jag själv bloggar och varför jag intuitivt känner att bloggandet skulle kunna vara en betydande resurs i lärandet.

Bloggandet är ju egentligen ingenting annat än gammaldags dagbokskriveri, men med den skillnaden att dagbokssidorna nu ligger ute för hela världen att läsa (men sannolikt med bara en mycket begränsad publik) och med det enda och ödmjuka syftet att bearbeta egna känslor och händelser, man prövar tankar. Men just denna lilla skillnad, från att skriverierna bara skulle hamna i byrålådan, till att det kan vara någon där ute som kan vara intresserad av vad jag skriver, mina funderingar och som i bästa fall kan möta mig, berika mina idéer och tankar, inleda en kommunikation som gör att jag kommer längre och kan utveckla mina tankar några snäpp ytterligare, bli lite klokare än vad jag skulle bli annars,... denna lilla skillnad, bara möjligheten gör skillnad och inspirerar mig och säkert många andra att fortsätta.

Jag tror att största drivkraften fortfarande är detta stora med hur "skrivande utvecklar tanken", hur vi människor kan tydliggöra våra liv; strävanden, umbäranden och öden, det egna berättandet som terapi. Dock, för egen del finns det ännu ett mycket starkt incitament i just denna kommunikationsmöjlighet, att nå ut till enskilda eller grupper av människor som kan eller vill ta del. Inte kanske i första hand för att övertyga, övertala och/eller påtvinga någon ens åsikter, inte heller för att styra och leda, men för att initiera nya idéer och tankar hos dem som läser. Bloggen fungerar mer som ett instrument för långsiktig och hållbar exponering vem jag är som människa, ledare och kollega, ett sätt att få uttrycka vem man är genom att "vara som man säger", leva som man lär.

5 bra anledningar till varför jag bloggar:

• kommunicera tankar, idéer och värderingar
• möjligheter för medarbetare att lära känna mig och mina tankar
• utveckla mitt skrivande, och därigenom min tanke
• se mitt eget lärande och "röda tråd"
• lära känna mig själv

Bloggen i undervisningen har stora potentialer, det anar jag, och det finns en medveten och målinriktad strategi för varför vi vill låta kollegiet ta del av Lizas erfarenheter och kunskap kring bloggen som verktyg för lärande, både för eleverna och för den egna professionutvecklingen.

Artikeln jag läste slutar med de väl valda orden: "Man slår sig ner vid datorn. Man tar saken i egna händer". Så tror jag att det är, man tar kontroll över sin situation, sitt liv, och samlar sina funderingar och får ihop mönstren. Fundamentalt.

Alla pedagoger borde blogga. Vi gör ett försök att komma dithän, måndagen den 9 mars ;-D ... eller hur Liza?