Professionsportfolio

Borgeby 2004-11-14

Reflektion kring arbetsrätt och personalpolitik

Dagen var innehållsrik och nyttig, men från min horisont inte lika intressant som det som handlade om ledarskap (Tollgerts) och skollagar och andra författningar (Lars Werner). Ämnet, arbetsrätt och personalpolitik, är ju synnerligen viktigt att ha koll på som skolledare; vilka rättigheter och skyldigheter det finns för medarbetarna, men det ”taggar” mig betydligt mycket mer att vara en pedagogisk ledare och att styra det pedagogiska arbetet.

Just denna del av skolledarrollen, som personalansvarig, känner jag att jag har minst kunskap om och kanske är det den del som jag måste börja intressera mig för och sätta mig in i ordentligt (då brukar det bli intressant!) Jag känner mig inte helt bekväm med att vara ”sista instans”, så att säga, att vara den som man till slut frågar, när man inte kan reda ut det själv, som ska veta och ha full kontroll på allting.

Å andra sidan förstår jag att man kan få hjälp med tolkning och avvägningar från centralt håll (personalavdelningen) och kanske handlar det också om hur man organiserat sitt ledarskap, hur ensam man är ”på toppen”. Jag skulle gärna arbeta som rektor om jag visste att mina närmaste medarbetare i skolledningen kompletterade mig och hade olika kompetenser, på t ex personalpolitik och arbetsrätt eller skyddsfrågor och fackligt arbete.

Under onsdagen med Jörgen och Jan fick vi en fin inblick i de dokument som är aktuella att sätta sig in i; LAS, MBL och AB01 (visst låter det väldigt tekniskt!), dokument som jag hittills i mitt skolliv inte behövt befatta mig med så mycket, men som jag så klart varit berörd av i olika sammanhang utan att jag tänkt på det. Jag tycker att den här delen känns väldigt ”snårig”, svår att få grepp om. Vi fick, på samma sätt som med lagarna och författningarna med Lars Werner, fallbeskrivningar att lösa genom att slå upp i LAS och AB01 och det var mycket lärorikt, men det gjorde mig också smärtsamt medveten om hur mycket jag måste sätta mig in i.

Rubriken för dagen innehöll egentligen två delar; arbetsrätt och personalpolitik, med det sistnämnda fick respass till nästa gång vi träffar herrarna Jörgen och Jan. Det hanns helt enkelt inte med. Kanske har det att göra med en ovanligt pratglad och frågvis samling blivande skolledare!

För övrigt känns gruppen för varje gång allt trivsammare, man lär successivt känna varandra som individer och inte bara som någon i gruppen, det är trevligt.

Borgeby 2004-10-07

Reflektion kring lagar och författningar för en skolledare

Jag gick till dagens övningar med en viss skeptisism; det här lät inte alltför upphetsande. Boken jag lånat på rektors rum var både stor, tung, och röd och dessutom med den något kryptiska titeln UFB - Utbildningsväsendets författningsböcker, del 2 - och rubriken för dagen Skolans författningar med Lars Werner. 

Det visade sig lyckligtvis vara en helt obefogad aning, dagen blev mycket intressant, både till innehåll och till form. Vid en första anblick i UFB kan man lätt gripas av vanmakt och frustration, är det rimligt att man som skolledare ska lära sig alla dessa lagar och författningar? Nej, kanske inte ordagrant varje stycke och paragraf, men att man som skolledare har en hyfsad aning om var man kan finna svaren är värdefullt. Här låg också fokus vid dagens arbete, vi fick väl avsatt tid att själva ta oss fram i författningstexterna utifrån vardagsexempel. Arbetet genererade många intressanta fråge-ställningar och diskussioner i grupperna, vilket var mycket givande. 

En tvåtimmars introduktion och förberedelse inför grupparbetet på morgonen samt en timmes avrundning på eftermiddagen gav en bra mix av aktiviteter under dagen och en bra helhetsbild av skolans juridik. Lars Werner upplevde jag som mycket initierad och kunnig och med en förmåga att beskriva skoljuridikens möjligheter och svårigheter.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag med dagen fått en inblick i och en bättre förståelse för hur svårt det är, trots den precisa och heltäckande lagtexten, att tolka och tyda författningarna. 

Borgeby 2004-09-01

Reflektion kring introduktionstillfället rekryterande skolledarutbildningen

Efter en rätt fullspäckad dag på rekryterande skolledarutbildningen känner man sig lite matt, men rätt nöjd. Jag tycker att dagen gick fort och det brukar betyda att man haft en innehållsrik dag även om mycket av det som sas var bekant för mig. Å andra sidan gör det ingenting att få ytterligare en omgång, alltid klargör det något nytt som medför att man ser nya mönster och sammanhang. 

Ett sådant exempel var idag när vi kom att prata om hur ledare i skolan förr hade det mycket lättare eftersom man verkade i en organisation som skulle kunna liknas vid något slags "visa med hela handen"-organisation. Idag lägger skolledare ut mycket av ansvar och befogenheter på sina medarbetare, men är ofta oförmögna att ta det nya ledarskapet, den visionära skolledarrollen. Jag tror att det är där, i huvudriktningen rent pedagogiskt, som skolledaren ska märkas mest. Han/Hon måste å ena sidan vara lyssnande och lyhörd, fånga upp medarbetarnas kompetenser, rikta dem rätt och skapa de mönster och konstellationer som bidrar till skolans utveckling men också å andra sidan våga ta de tuffa besluten, bestämma i obehagliga lägen och vara mer av chef=boss (och mindre av ledare=mentor/handledare). Precis så är det också i förhållandet elev och lärare; förr var det på många sätt ganska enkelt att vara lärare, man hade en självklar pondus och inbyggd respekt, eleverna var lydiga och fostrade i hemmen och övriga samhället att tysta ta emot vad som erbjöds i form av kunskaper. Dagens lärare måste förtjäna respekten från eleverna, det är inte gratis som förr, hon/han har inte ensamrätt på kunskap och har därmed inte samma pondus och eleverna är ofta redan när de kommer till skolan medvetna och kunniga på en mängd områden. För läraren gäller det inte längre att "lära ut" något, mer att leda (=orientera) eleverna i ett informationsflöde, lära dem att sålla i floden och visa på sammanhangen. Både rektorn/ledaren och läraren/ledaren har fått nya roller, av samma anledningar och med samma möjligheter och hinder.

Rektorns medarbetare (lärarna) och eleverna i klassrummet har helt andra krav idag på sina ledare och dessa krav är det inte alltid så lätta att hantera. På Gunnesboskolan, i samband med vår portfolioimplementering, pratar vi ofta om skolans paradigmskifte, hur vi är på väg att förändra på många olika plan samtidigt. Lennarts rutskiss om hur skolan har förändrats (från nedre vänstra hörnet till övre högra) är ett för mig nytt sätt att visa detta paradigmskifte. Det kan jag ha användning för i fortsättningen.

www.lund.se/gunnesboskolan Klicka Lära@lära - Portfolio!

Inför dagen läste jag en del av de artiklar vi fått (2 dagar!) i förväg. Ena av dem handlade om det Britt tog upp sist på dagen om "vårt offentliga etos"; dvs att alla måste ha ett ansvar för vad som bestäms och verkställs, ingen ska kunna "skylla" på någon beslutsfattare och bara lyda order. Det tror jag är en väldigt viktig sak att få ut i en organisation. 

För övrigt tycker jag det var lättlyssnade föreläsare, trots det bitvis "tunga" innehållet, jag uppskattade Matts´lite filosofiska inställning till paragraferna och författningarna, Britts lättsamma prat kring de småtråkiga beslutsgångarna i den kommunala vardagen och samtalen kring kaffeborden, både med kollegor från förr och med nya ansikten.

Det känns som om det skulle kunna bli en intressant utbildning. 

Mycket av mitt eget lärande de senaste åren har handlat om lärande inom IKT. Köpte min första dator sent, 1994, en Macintoch SE 30. Internet via modem något år senare ... och på den vägen är det ;-) Tidigt försökte jag få kläm på detta med att "knacka kod" för att bygga hemsidor, med en kurs med MacMeckarna i Malmö. Under 2003 gick jag en kurs vid Malmö högskola, som resulterade i en webbsida! På senare år har jag alltmer intresserat mig för den digitala världens spännande möjligheter att organisera lärandet. Med verktyg som bärbara datorer, digitala kameror (både stillbilds- och videokameror) och musik-spelare (mp3) har arbetet som lärare blivit mycket roligare och mer utvecklingsbart. 

Idag skriver vi 2012 och eleverna i de äldre åren har sina egna bärbara datorer, vi har videokanoner i varje klassrum och pedagoger med hög digital kompetens. Vem hade förutsett detta för bara fem år sedan?!

• Ulf Stark (Min syster är en ängel)
• Irina Korschunow (Om det kommer en Unugunu)
• Håkan Jaensson (Jonns resa)
• Maria Gripe (Josefin)
• Anna-Karin Eurelius (Edvin och tokiga moster Gittan)
• Torill T. Hauger (I fångenskap)
• Runer Jonsson (Vad ger ni för Johan?)
• Monika Zak (Grisjakten)
• Moni Nilsson-Brännström (Tsatsiki och morsan)
• Kerstin Sundh (Lita på pappa)
• Anders Jacobsson/Sören Olsson (Supersnuten Sune)

Reflektion

Boken har nog varit ett av Gleerups minst sålda läromedel genom tiderna, och då är boken ändå inte dålig. Den är däremot helt ointressant att köpa i mer än ett exemplar, eftersom alla lärare som vill använda den kan klara sig med ett eget exemplar!

Det var oerhört mycket slit och ansträngning att färdigställa boken (som helt och hållet gjordes på fritiden), eller egentligen det första utkastet (som sedan förkastades!), en hel del nya erfarenheter, hyggligt betalt men skönt att bli färdig med.

På Gunnesboskolan finns boken i en klassuppsättning (på Biblioteket), jag har själv använt den i årskurserna 4 och 5 och den fungerar precis som det var tänkt. Så här i backspegeln var det roligt och intressant att prova på att vara läromedelsförfattare, men jag är nog inte riktigt rätt person till att göra just det. Mina ideal om lärande pekar i andra riktningar än det som gör ett läromedel lukrativt, dvs förbrukningsläromedel av fylla-i-typen.

2005-01-06

Min kompetensutveckling har under åren bestått av olika delar, ibland har de sammanfallit med tjänster utanför läraryrket. Jag har i perioder arbetat för Tidningen i skolan, Lärarhögskolan i Malmö, Gleerups förlag (Läsglimtar) och för Bibliotekstjänst i Lund (lektör).

De senaste åren, 2005/07, har inneburit en del kompetensutveckling vad gäller ledarskap; dels den rekryterande skolledarutbildningen, dels den mellanchefs-utbildning Lunds kommun genomför åren 2005/08 och nu senast det man kallar rektorsprogrammet, tre-årig utbildning, som man säger, på avancerad nivå (!).

Min kunskapssyn vilar på min människosyn som i sin tur vilar på några få grundpelare:

• alla människor har rätt att bli sedda och vara älskade
• alla vill lyckas
• alla vill vara goda och göra nytta, dvs ha meningsfulla uppgifter i livet och bidra med något till det gemensamma.

Detta är mina utgångspunkter med varje individ, varje elev i skolan. 

Utifrån ovanstående har jag en stark tro på varje elevs förmåga och ambition att göra sitt bästa, när förutsättningarna finns. Tyvärr finns, som bekant, inte alltid alla dessa förutsättningar, men jag vill ändå tro att det går att locka fram dessa förmågor eller skapa grogrunder eller miljöer för att de ska framträda, med ansträngning, lite tur och ett förhållningssätt som medger att varje elev får lyckas lite och bli bekräftad för det man gör.

Det är ett välkänt faktum att ”man kan leda hästen till vatten, men inte tvinga den att dricka”. Alltså måste vi fundera ut strategier för hur vi ska få hästen att dricka av egen fri vilja! Och lust att dricka! Allt verkligt lärande måste ske i lustbetonade sammanhang, ha ett meningsfullt innehåll och bygga på elevens egna erfarenheter och befintliga kunskaper. 

En lustfylld miljö består först och främst av en grundläggande trygghet, en tillit till de människor man har omkring sig. För det andra består det av utmanande och spännande uppgifter och samtal och för det tredje en känsla av att ha lyckats och att vilja mer. 

Ett meningsfullt innehåll handlar om att, tillsammans med eleverna, välja stoff och arbetssätt som gör att de känner att de kommer att ha nytta av vad de lär sig. Stoffet måste på något sätt kopplas till elevernas egna livssituationer, ha en autentisk karaktär. När vi t ex läser olika SO-ämnen, geografi eller historia, måste dessa kopplas till frågeställningar som är angelägna också för våra elever idag. Inte bara faktakunskaper, utan också ställt mot hur det är idag, vad eleven tycker och tänker och värderar. Kort sagt, att de får en chans att se t ex historiska fakta, eller geografiska fakta, i förhållande till sina egna livsförhållanden och vad det kan betyda för det egna livet.

Elevernas egna erfarenheter och befintlig kunskap är, tror jag, en förutsättning för att nytt lärande ska äga rum. ”Bilden” med tågvagnarna som inte riktigt hakar i varandra är för mig en ganska tydlig vink om vad det handlar om, eller i en annan liknelse, som om man skulle börja bygga hus på andra våningen, tämligen utsiktslöst. 

Jag frågar mig då och då, för att riktigt fokusera på väsentligheter, vad som är viktigt att mina elever kan när jag lämnar dem. Jag tycker att det är viktigt att de har:

• en tro på sig själv och sina förmågor, att de känner att de duger
• en känsla för att de är en del av något större, att vi är sociala varelser
• en inbyggd tro på att det lönar sig att anstränga sig
• en postiv inställning till, och en vilja att lära sig nytt, om och om igen
• en förståelse för att det är viktigt (och roligt) att ha mål för vad man vill och gör
• samlat på sig en del ”goda rutiner” och beredskaper för sitt fortsatta liv; att kritiskt kunna granska medieutbudet, ta del av den demokratiska debatten, kunna ta till sig en skönlitterär text och med det lära sig något om livet, kunna använda sig av strategier för lärande etc.
• god förmåga (och stark vilja!) att kommunicera med sin omvärld i tal och skrift
• lärt sig sådana faktakunskaper och använt sig av sådana arbetsmodeller som möjliggör att de kan se mönster och sammanhang, att de kan jämföra, analysera och värdera sin omvärld
• har haft en trygg, trevlig och rolig tid i skolan, som de kan titta tillbaka på och längta tillbaka till

Med dessa punkter i åtanke försöker jag ständigt sätta mina elever i situationer som karaktäriseras av ett lärande i funktionella sammanhang, med ett stoff som tar sin utgångspunkt i elevernas verklighet och som hela tiden utmanar det egna tänkandet.

I den salutogena portfoliometodiken har jag funnit en sällsynt användbar metod och strategi, ett rättesnöre eller en kurs att hålla, för vad jag vill åstadkomma med eleverna i skolan. Det känns faktiskt lite som att ha hittat hem eller som pusselbitarna har fallit på plats.

2004-11-08

Att leda barn och ungdomar handlar för mig främst om att vara ett gott föredöme och att organisera arbetet på ett för eleverna optimalt sätt.

Rätt mycket av lärarrollen har förändrats de senaste 20-30 åren och tur är det, för mig! Jag tror nämligen inte att jag skulle blivit lärare om jag tvingats ta rollen som den "gamla auktoritära" och allvetande läraren. Det passar mig sällsynt dåligt att arbeta i en så utpräglad envägskommunikation som det ofta innebar att undervisa på, låt säga 50-60-talet och tidigare.

Rollen som den handledande läraren, den som strukturerar arbetet och skapar förutsättningar för elevernas egna aktiva lärande, passar mig mycket bättre. Det är i dialogen med eleverna som jag finner dynamiken i det här yrket.

Men vad är viktigast? Är det mitt sätt att vara, tänka och handla som föredöme eller min förmåga att organisera arbetet? Kanske går det inte att bedöma vad som är mest väsentligt, troligen är båda lika nödvändiga och kanske finns det ytterligare variabler som borde vara med här, men för själva ledarskapet i lärarprofessionen tror jag att jag begränsar det till dessa två.

Att vara ett gott föredöme

Men vad ingår då i att vara ett gott föredöme? Jag tror att det främst handlar om att visa eleverna

• intresse
• öppenhet
• respekt
• egen lust att hela tiden vilja veta mer

Det handlar om det stödjande sättet att leda arbetet, att arbeta tillsammans med eleverna, mot ett gemensamt mål; att handleda, navigera, hjälpa till att sålla i materialet etc. Det innebär att visa entusiasm för arbete och kunskap, att det är roligt att arbeta och att lära sig mer, att vara drivande och aktiverande. Det handlar kanske mindre om att i varje givet ögonblick veta det exakta svaret och mer om att visa på processen hur vi vuxna ofta gör för att lösa problem, ta reda på saker eller skapa oss en uppfattning om något; nämligen att vi använder gamla kunskaper, antar och gissar, gör rimlighetskalkyler och fogar ny kunskap till gammal och hamnar på ungefär "rätt svar". Man för helt enkelt resonemang med sig själv, och eleverna, i klassrummet:

"Jag har inte det exakta svaret på din fråga, men jag gissar att det är så här, eftersom jag vet att det i ett annat sammanhang var det så här och det liknar vårt problem eller din frågeställning ... Dessutom vet vi ju tillsammans efter förra arbetsområdet att ... Vad tror ni att det har för betydelse i det här sammanhanget?"

Det betyder att man, mitt i det professionella, också vågar visa sig som den människa man är, att man vågar vara personlig utan att bli alltför privat. Jag tycker att man i så många sammanhang som det är lämpligt bör ta till egna erfarenheter; relatera till saker man gjort, människor man träffat, dilemman man ställts inför och tankar man har om etik, rättvisa, livsfrågor etc.

Det betyder också att t ex "fiska efter" sådant som eleverna har special-kunskaper om, dels att visa sig intresserad av att lära nytt själv och dels att ge eleverna bekräftelse på sin kunskap. Det är ett sätt att respektera eleverna, att se deras värde och vad de har av tillgångar, att visa att de betyder något, är något.

Respekt består också i att vara lyhörd för vad elever har att säga och att ofta låta deras åsikter ha ett direkt avgörande för hur man hanterar en situation, för hur man lägger upp ett arbete och/eller beslutar i olika frågor.

Att organisera arbetet

Den andra delen är av mer teknisk karaktär; hur man lägger upp och organiserar elevernas lärande. Här tror jag att det främst handlar om

• struktur
• konsekvens
• tydliga instruktioner
• uppföljning och uthållighet
• målmedvetenhet
• individ- och gruppkännedom

I grunden ligger en ambition att skapa en så hög elevaktivitet som möjligt, att använda elevernas egna förmågor att samtala och utbyta tankar och idéer, att skapa en så "lärande miljö" som möjligt och att utmana elevernas tänkande, att skapa det flerstämmiga klassrummet.

Det innebär för mig t ex att jag försöker att tänka på att inte själv "föreläsa" för mycket, utan mer frekvent lämna över initiativet till elevernas egna tänkande och erfarenhetsutbyte och att utgå från problem snarare än klara fakta.

Struktur i skolvardagen innebär att eleverna kan känna igen sig och känna trygghet i sitt lärande. Att det finns tydliga ramar, innanför vilket det finns nödvändigt frirum och kreativitet. Vi behöver skapa rutiner och vanor i skolarbete, utan att ruta in det totalt. Konsekvens betyder för mig "röd tråd" och uppföljning av det man startar, att man löper linan ut, att man gör färdigt. Detta kräver i sin tur en viss förmåga att se "visionen", målet där borta i fjärran och uthålligheten att dels hålla kursen och dels styrfarten samt att kunna förmedla detta till eleverna: "Här är vi nu, vi ska dit."

Tydligheten vad gäller instruktioner handlar om att presentera både helheten och delarna och att i berbetande av delarna ständigt relatera till helheten. Syften, mål och motivation är också begrepp som måste vara allestädes närvarande. Det handlar mycket om att presentera instruktioner på ett känt sätt och för flera sinnen; både muntligt och skriftligt och med en tydlig motivering till varför vi ska göra detta.

En verksamhet utan utstakade mål blir lätt meningslös, detta gäller våra elevers skolarbeten i högsta grad. Min roll som ledare är till stora delar att visa på de nationella styrdokumenten, tillsammans forma gruppens mål och slutligen hjälpa eleverna med de individuella målen.

Slutligen är kännedomen om varje enskild individs sätt att vara, tänka och agera mycket viktig; det gäller att få individerna att "passa ihop", dra åt samma håll och/eller att ge varandra kompletterande feedback. Vikten av att kunna "känna av" en grupp och dess deltagare kan inte nog understrykas.

Vilken sorts ledare vill jag att mina elever ska se i mig?

Jag hoppas att de ser en person som har ett självklart ledarskap, som leder, för-delar och organiserar arbetet i skolan, en person som rättvist och konsekvent tillrättavisar mindre lämpligt uppträdande, som initierar samtal, frågeställningar och diskussioner med för eleverna meningsfullt innehåll, som har en ton och grundinställning som hela tiden visar på empati, förståelse och demokratiskt sätt att vara, som är glad, nyfiken, positiv och "lärande" större delen av tiden, som är konsekvent i sitt handlande och i sitt sätt att reagera på elevers handlande, en person som har humor och kan skoja med eleverna samtidigt som den själv-klara respekten för ledaren bibehålls och en ledare som i hela sin framtoning lyfter fram kunskap och lärande.

Men jag vill också att de ska se människan bakom lärar- och ledarrollen, se att jag inte bara är ledare i ett klassrum utan att jag också är medmänniska, en vuxen som de kan känna förtroende för, samtala med och fråga till råds utan att riskera något. Kort sagt, någon att lära av, efterlikna och följa.

Har vi ett viktigt uppdrag eller har vi ett viktigt uppdrag??

I vilken mån är jag då själv en god ledare? Vad är mina styrkor som lärare, och vilka är mina svagheter och brister?

En god ledare anser jag mig vara i de avseenden som nämns ovan, men i olika delar. Med de delar som handlar om ledarskap, organisation och disciplin har jag alltid känt mig trygg. Det som kommit med åren är förmågan att se varje elev, och en ödmjukare inställning till varje individs sätt att lära och ett mer tolerant förhållningssätt. Jag har idag också lättare att peka ut målen där borta i fjärran och hålla mig själv och eleverna på rätt kurs. Jag är mer intresserad av varje enskild elev idag och visar det också, ger ständig feedback och får därmed mer motiverade och engagerade elever.

Jag känner också att jag har en helt annan "blick" för helheterna och/eller det jag betraktar som det väsentliga i elevernas lärande.

# Vad skulle du behöva hjälp med att utveckla?
# Vad skulle du vilja bli bättre på?
# Vilka insatser (kompetensutveckling) skulle hjälpa dig mest?
# Finns det organisatoriska förändringar som skulle kunna underlätta dina strävanden att bli en ännu bättre lärare/ledare?
# Finns det någon person som skulle kunna vara ett föredöme som ledare för dig. Vad hade han/hon för ledaregenskaper?
# Hur kan de ledaregenskaper som du strävar efter påverka den grupp du jobbar med?

Borgeby 2005-01-23

Mål handlar för mig i stor utsträckning om att höja blicken, att staka ut kursen, rösa leden och ”peka” i en riktning för vart man vill. Mål behöver inte alltid vara så ”precisa” för mig, det är mer att välja områden, inriktningar eller ”motorvägar”; dvs breda fåror i vilka man kan slira rätt yvigt, än hit än dit och ändå hålla kursen, så att säga.

När man seglar, eller ror, tar man sikte borta i horisonten, fokuserar ett landmärke och styr mot detta. Avvikelser förekommer, man seglar snett, lyckas inte hålla rorkulten riktigt stadigt eller årtagen tenderar att bli lite ojämna, man kommer ur kurs för ett litet tag.

Dessa slags mål kan på sätt och vis jämföras med styrdokumentens strävans-mål, de riktigt viktiga målen. De behöver inte vara så precisa, inte konkret utvärderingsbara och inte direkt tidsbestämda.

Att ställa upp mål är också lite som att gå bakvägen och försöka se resultatet först. Hur ska det se ut när vi är klara med arbetet? Vad är det våra elever ska kunna när de går ut årskurs 9? Vad är det man vill att de ska kunna och ha med sig ut i verkligheten? Vad är viktigt att veta? Vilka färdigheter och förhållnings-sätt underlättar elevernas fortsatta liv? Vad kan ge dem för att de ska klara sitt liv på bästa sätt?

Jag vill ge mina elever bra rutiner, goda vanor och en inställning till lärande som medverkar till att de får en beredskap för ett livslångt lärande. Det kan möjligen tyckas vara ”mål i det blå”, alltför vaga, diffusa eller abstrakta, men i förlängningen betyder det praktiskt att jag arbetar för att eleverna bl a ska ha lust och förmåga att ta till sig skönlitteratur, att de blir förtrogna med massmedier; tidningar, tv, radio och internet, att de vågar uttala sig, argumenterar, diskuterar och reflekterar kring aktuella samhällsföreteelser, att de får en tro på sig själv och sina förmågor, att jag kan ge dem en känsla av att de duger, kanske en förståelse för att vi alla är en del av något större, att vi är sociala varelser, absolut en tro på att det lönar sig att anstränga sig, en postiv inställning till, och en vilja att lära sig nytt, om och om igen, en förståelse för att det är viktigt (och roligt) att ha mål för vad man vill och gör m.m.

I skolvardagen betyder det att vi alltid har skönlitteratur med på något sätt, kopplat till det vi gör i övrigt, att tidnings- och nyhetsvärlden alltid finns med, att vi i varje arbetsområde har med måltänkandet och att eleverna ständigt sätts i situationer där inlärda faktadelar används, tillämpas, analyseras och värderas, allt i syfte att se sammanhang och mönster.

Enkelt uttryckt handlar det om att följa de mål och riktlinjer som finns i våra nationella styrdokument, vår kommunala skolplan och vår skolnämnds prioriteringar, bestämma (tillsammans med eleverna) vilka stoffområden vi ska prioritera och därtill foga de lärandemodeller och den färdighetsträning som omtalas ovan och ständigt motivera varför vi gör det vi gör.

Personligt om mål

När jag själv gick i skolan var jag en rätt medioker elev, inte särskilt intresserad och inte särskilt motiverad, en trea-i-snitt-elev. Att jag inte fann skolan mer meningsfull och intressant tror jag idag, i backspegeln, till stora delar berodde på att elever på den tiden (60-talet) oftast befann sig i lärmiljöer som i första hand ägnade sig åt att lära in faktakunskaper som tyvärr inte alls ”länkade i varandra”, dvs kunskapsbitarna förblev för mig enskilda sådana och därmed i bästa fall ”kul-att-kunna-kunskap” (i sämsta fall fattade man inte alls varför man skulle lära sig) och sällan eller aldrig hopfogade till meningsfulla helheter med någon större förståelse inblandad. Inslagen av eget tänkande, reflektion, värdering eller analys var i det närmaste obefintlig (Kom det av misstag med någon sällsynt gång blev vi elever fullständigt paralyserade och oförmögna att tänka!).

Jag är övertygad om att jag hade varit en mer intresserad och välmotiverad student med en lärstrategi som mer inriktade sig på ett holistiskt tänkande.
Jag märker inte det minst i mitt vuxna liv, där jag på ett annat sätt kan styra mitt lärande och göra mer efter eget huvud. Sättet på vilket jag lär nytt idag är kopplat till lust, motivation och helhet! Tre viktiga delar för mig och troligen också för våra elever.

Jag ser det som tydligast i html-världen, för vad är ”nätet” egentligen, om inte en gigantisk h-e-l-h-e-t. På internet lär jag på just det sätt som jag finner mest meningsfullt, jag kan klicka på olika länkar, försvinna ut till en annan del och få svar på frågor jag inte visste svaren på, gå tillbaka till huvudtexten, på nytt ut i en annan länk och tillbaka igen osv. På samma sätt tänker jag när jag tillverkar webbsidor, jag börjar med helheten och ”huvudproblemet” och bygger sedan från denna ytterligare sidor om detaljerna.

På det sättet kan man alternera mellan delarna och helheten och som är så viktigt för förståelsen. It´s all connected! I alla fall är det så för mig ....

Mål

Så vilka mål har jag då? För mitt arbete som lärare och pedagog och som projektansvarig för portfolioinförandet på Gunnesboskolan.

Förutom de övergripande mål jag tidigare nämnt och de projekt kring stoffet för årskurs 9 skulle jag för mig själv för läsåret 05/06 vilja formulera följande mer offensiva mål:

• jag vill innan mina elever går ut årskurs 9 lära dem att animera digitalt (och därmed först själv lära mig detta)
• göra en mer omfattande utvärdering av digitala portfolion åk 4-9
• avsluta med att bränna elevernas digitala portfolior på cd
• titta närmare på och testa porfoliodelen i Fronter med elevarbeten
• jag vill utveckla min roll som portfolioansvarig genom att fullfölja kompetensutvecklingen med manualarbetet
• jag ska bygga en egen digital professionsportfolio
• jag ska systematisera och schemalägga arbetslagsbesök med portfolio
• jag ska systematisera och lägga upp en ”portfoliobank” av dokument (sådant vi samlat på oss genom åren från andra skolor) tillsammans med portfoliobiblioteket
• jag vill utveckla skolans hemsida i föräldradelen; Föräldramötet
  första åtgärd: att via skolkonferensen lägga ut erbjudandet om att föräldrarna själva tar hand om den delen av hemsidan
• arbeta för att hemsidan med Fronter blir ett dagligt inslag i varje pedagogs vardag på Gunnesboskolan och att skolmailen via Fronter blir den kommunikationskanal det var menat att den skulle vara
• lansera idéen om en avdelning i hemsidans personaldel som skulle kunna vara en "ämnesavdelning"; att i Personalrummet skapa avdelningar med olika ”ämnessdelar”; NO-sidan, SO-sidan, svenska, matematik, engelska och övriga språk, idrott, bild, slöjd och musik (t ex Så här arbetas det med SO på Gunnesboskolan .... Idrott på Gunnesboskolan etc.)

"Vision without action is merely a dream
Action without vision just passes the time
Vision with action can change the world"

Joel Barker

2005-05-06

Kring bygget av växthuset finns det, så här i efterhand, mycket tankar. Det har kommit att betyda rätt mycket mer för mig än vad jag först kunde föreställa mig.

Jag har faktiskt aldrig tidigare tänkt tanken att jag skulle ta mig an ett byggprojekt; det finns ju hantverkare att anlita i sådana fall, eller hur? Jag har heller aldrig gjort mig känd som någon som praktiskt, så där självklart, tar tag i saker och ting. Snarare så att jag betraktats som en rätt tafatt person i sådana sammanhang.

Men.... det är aldrig för sent, att bevisa för sig själv, och andra, att man har haft fullständigt fel!!

Med växthusbygget fick jag en ny insikt om mig själv. Jag var inte så hopplös när det gäller att arbeta praktiskt! Med en barndom där jag var omgiven av människor, mest män, som var väldigt praktiskt lagda; sådana där som inte kunde möta ett enda praktiskt problem som inte gick att lösa. På ett eller annat sätt, med uppfinningsrikedom, kreativitet och lust att skruva, spika, snickra och/eller gjuta kan man få ihop vad som helst! Man byggde hus, båtar, bilar, mopeder och jag vet inte allt ... det fanns inga begränsningar, inga tyngdlagar eller andra naturlagar var liksom begränsande. Ville man så kunde man!

Egentligen hade jag i växthusbygget inte mycket med mig inledningsvis. Mitt rykte som en sällsynt opraktisk person och det faktum att det ju redan fanns ett växthus på plats ("Med lite renovering kan det väl duga" - sa frun i huset) motiverade inte några större utsvävningar i byggandets konst från min sida. Ju mer jag tänkte på tanken att själv bygga (i samma takt som omgivningen fick alltmer av tvivel i ögonen) blev jag långsamt medveten om vikten av att visa vad jag kan åstadkomma. Jag ska min själ visa dem! Å kanske mig själv också!

Sakta, men säkert, gjorde jag upp planerna för växthusbygget. Jag gjorde några tafatta ritningar (läs: skisser), måttade lite oexakt med ögonmåttet vad det kunde handla om, gjorde en slarvigt uträknad kalkyl på vad det kunde tänkas kosta och bestämde mig för att nu var det dags att gå till handling; dvs börja gräva ut en grund. Under stora delar av påskhelgen 2000 (för övrigt en underbar påsk) stod jag krökt över spade och körde lass efter lass med jord i rullebören (i efterhand estimerade jag det till ca 6-7 kubikmeter).

Därefter var det dags för själva byggandet; att lägga en grund, snickra en ram, fasa in fönstren, sika, skruva, måtta och foga..... och tillämpa en och annan färdighet från skolans värld.

Under tio år bodde vi i Borgeby, i ett hundra år gammalt hus med stor trädgård att kultivera och odla. Får man ansvar för en sådan trädgård ser man till att bli intresserad ;-D.

Eftersom jag inte hittade någon hjälp på internet när jag skulle bygga vårt växthus, tänkte jag att andra, som bygger efter mig, i alla fall ska ha någon nytta av mitt bygge. Därför dokumen-terade jag hela bygget, i sann salutogen anda. Efter ett år var det människor på tidningen Allers Trädgård som uppmärksammade siten och hörde av sig. Vad kan man göra? Det var svårt att säga nej. Ett riktigt hemma-hos-reportage!

Sagan om gåsen och rullebören är lång. Här berättas den i kortversionen:

Det var en gång en far och hans son. Fadern var en person som hade många järn i elden; bl a hade han ett litet silk-screentryckeri i källaren.

En gång, för nu mer än 20 år sedan (1990), fick pappan i uppdrag av ett par farbröder att göra en speciell Skånetröja att säljas till turister från när och fjärran. I detta uppdrag tillfrågades sonen, som han visste var lite fiffig när det gällde bilder, symboler och sånt, om inte han kunde rita något trevligt motiv som hade med Skåne att göra.

Detta var ett uppdrag som sonen uppskattade mycket, särskilt som han var en riktig ur-skåning och ogärna lämnade de öppna vidderna. Han satte igång att skissa på allehanda motiv; gäss är ju typiskt skånskt tänkte han, rullebörar också (skottkärror alltså!). Han försöker teckna båda sakerna i ett motiv; en gås som kör en rullebör. Kan det bli mer skånskt, tänkte han!

Bilden med de mexikanska männen på rad får representera den stil och smak jag föredrar när jag numera någon sällsynt gång ger uttryck för skapande i bild; less is more!

De minimalistiska dragen går igen i mycket av det jag gör i bild, oavsett om det handlar om att teckna, måla eller fotografera och kanske gäller detta också för annat, hur man tänker, talar eller arbetar.

I den här bilden lekte jag med formerna i hattarna. Så här med ett par års perspektiv skulle de så klart vara olikfärgade, en känslosamt röd, en positivt gul, en negativt svart, en kreativt grön, en sakligt vit och till sist en metakognitivt blå!

Med datorkraft gör man lätt en sådan version!

På tal om tänkande, visst tänker man bättre med stora, rena ytor för ögonen. Nära havet, med blicken i horisonten, i det stora nästan tomma rummet eller högt uppe på ett berg ;-)

Jag är sedan många år lektör hos Bibliotekstjänst i Lund. Bibliotekstjänst är ett företag som servar biblioteken i Sverige med biblioteksinbundna böcker. Man har också en service som kallas Sambindningen; en katalog som skickas ut till biblioteken var 14.e dag. I katalogen kan bibliotekarierna läsa annutationer (recensioner) om nya böcker som kommer ut.

Annutationerna är skrivna av sk lektörer. Lektörernas uppgift är att läsa böcker och därefter skriva en kort recension. Som lektör får man en bok att recensera ungefär var 3:dje vecka. Man skriver lite om genre, innehåll, lämplig ålder och vad man allmänt tycker om boken, högst 120 ord.

Att vara lektör ger, förutom ett blygsamt arvode och boken, en bra orientering om vad som skrivs, för min del i avdelningen barn- och ungdomsböcker. Något som jag haft stor glädje av i mitt arbete som lärare. De böcker som jag tyckte att jag också ville rekommendera mina elever publicerade jag (med Btj:s goda minne) på en lästipssida.

Recensionerna i Btj:s sambindningshäften granskas kontinuerligt av Gransknings-nämnden. Så här tyckte nämnden om de recensioner jag hittills skrivit!

”Nämnden anser att Ulf Tornbergs recensioner är välskrivna, strukturerade, kortfattade och genomtänkta. Han signalerar goda bakomliggande analyser, ger tydliga värderingar och lyfter fram det speciella för varje läst bok. Dessutom förmår han skriva något klokt om de tilltänkta läsarna. Sammantaget anser nämnden att Ulf Tornberg är en noggrann och pålitlig lektör vars recensioner känns betryggande att läsa.”

Sammanlagt har jag recencerat över 250 böcker genom åren. 

Ett av mina största intressen genom åren har varit fotografi. Jag har fotograferat under större delen av mitt liv, i alla fall sedan jag blev tonåring, först med mina föräldrars kameror och därefter har jag slitit ut åtskilliga egna. 

Fotografi lär betyda att "skriva med ljus". För mig har det dock främst inneburit ett sätt att kommunicera med omvärlden. Det kan tyckas lite pretentiöst att hävda att det varit ett sätt att leva (så betydande har inte foto varit för mig) men det är faktiskt något i den stilen. Under mer än 30 år har kameran varit min följeslagare, inte alltid lika flitigt använd, men ofta fysiskt med och alltid "använd" i mina tankar; "vilken snygg form på det där trädet!", vilken häftig vinkel", "kolla in färgen" etc, som om jag "tog bilder" hela tiden med mina ögonblink. Under alla omständigheter har fotograferandet hjälpt mig att se, att varsebliva, verkligheten omkring mig, att se "det lilla", alla detaljer och små variationer, kort sagt; livets alla sidor.

Det finns också de som menar att fotografer använder kameran just för att inte behöva få verkligheten så nära sig, att hålla distansen. Kanske ligger det något i det, men för mig har det snarare varit tvärtom; jag har alltid upplevt kameran som ett kontaktskapande instrument, som en "ursäkt" att närma mig, ta kontakt. Åtskilliga är de tillfällen då jag börjat prata med och lärt känna människor för att jag har "sett" bilder som jag vill ta. I ärlighetens namn måste man väl tillstå att det en och annan gång också har skapat problem. Inte alla är helt tillmötesgående!

Jag många gånger ställt mig frågan vad mitt rätt envetna fotograferande egentligen står för. Jag har i många år, decennier faktiskt, samlat på människor, händelser och utsnitt av verkligheten. Vad ska man med det till? Finns det något användbart i detta dokumenterande av livet?

Jo, det tror jag alldeles bestämt. Här handlar det verkligen om att finna en "röd tråd", se något slags linje i det man gör, bli medveten om sin "kunskapsutveckling"!

Om jag betraktar mina bilder genom åren (det gör jag ganska ofta), i hundratals kontaktkartor och diamagasin, kan jag se mönster i mitt urval av motiv, i mitt urval av bilder som är värda att spara och på vilket sätt jag använder dem. Det finns åtminstone tre olika sätt att fotografera:

• ren dokumentation; till familjealbumet, som minnesbank för framtiden
• dokumentation kombinerat med ett krav på konstnärligt uttryck
• experimenterande fotografi

Dokumentation

I dokumentationen av livet omkring mig finns alla de tusentals bilder jag "knäppt" på familj, vänner och bekanta och som blir allt mer värdefulla ju längre tiden lider, men egentligen bara för mig och mina närmaste. I det här sammanhanget har jag lärt mig att kategorisera bilderna i åtminstone två nivåer; "visningsnivån" och "för-egen-del-nivån". I den senare delen finns massor med bilder som inte är intressanta för någon annan än min familj (och möjligen mor- och farföräldrar), men så klart också bilder som har ett allmänt och kvalitativt värde rent fotografiskt. Dessa får då utgöra visningsdelen.

Det är urvalet som är det viktigaste, att dra ut det mest kvalitativa ur en större kvantitet, att välja ut till sin visningsportfolio, från arbetsportfolion.

Bilder med konstnärliga uttryck

Dessa bilder kan spreta rätt mycket när det gäller motivval, men det som är gemensamt för dem är sökandet efter något nytt i det som är vanligt och vardagligt; att se det andra inte "ser". Detaljer, linjer, former och färger som är speciella och vackra och som med lite nya infallsvinklar och kombinationer av "tingens ordning", skapar nya verkligheter. Det är också ett slags bilder som redan innan "avtrycket" har ett speciellt syfte och en speciell tanke. Den här typen av bilder har jag under perioder skickat in till tidningar, tävlingar och utställningar för att få feedback och i några fall blivit antagen.

Experimentell fotografi

Bilder i denna kategori skulle kunna kallas för "bortsorterade" eller "misslyckade". De visas sällan för någon annan än mig själv, men används flitigt för att bygga vidare på, embryon till idéer och som skapats i misslyckandet. Det kan vara den där bilden som man "slängde iväg" över axeln, utan att titta i sökaren, bara på chansning, eller serien med stillbilder när någon utför en rörelse, en sk panorering (och där man totalt misslyckats med att få objektet i fokus) eller en speciellt ofokuserad och suddig bild. I alla dessa misstag hittar man ibland spännande uppslag till framtida bilder, mer planerade och förhoppningsvis med "lyckade".

Fotograferandet går nu-för-tiden i perioder, vissa år är det rätt sporadiskt, andra år mer intensivt och målinriktat. Så kommer det antagligen att förbli i fortsättningen också, men varje gång jag får (eller ger mig själv i uppdrag) en idé till ett nytt fototema känns det stimulerande, lustfyllt och viktigt att göra, inte minst för kontinuiteten i bildarkivet som alltmer börjar likna en dagbok över livet självt.

Till mitt bildgalleri på nätet!

Starka sidor

Människor med denna preferensprofil har en inre kärna av värderingar som vägleder deras interaktioner och beslut. De vill vara engagerade i sådana arbete som bidrar till deras egen och andras växande och utveckling - att arbeta för något mer än bara brödfödan. Det är viktigt för dem att leva i överensstämmelse med sina ideal.

Karakteristiska drag

INFP-profiler använder sin känslofunktion främst i sin inre värld, där de fattar beslut utifrån den stora vikt de tillmäter självinsikt, individualitet och växande. Det är viktigt för dem att moraliskt ta ställning för det de tror på. Ofta är de:

• sensibla, omtänksamma och engagerade
• lojala mot såväl människor som mot "saken"

De tycker om att läsa, diskutera och reflektera kring möjligheter till positiva förändringar i framtiden. de har en god blick för sammanhang och innebörd. Människor med INFP-profil tenderar att vara

• nyfikna och kreativa
• framtidsvisionärer

De fascineras av möjligheterna att utforska den mänskliga personlighetens komplexitet - sin egen såväl som andras. Ofta arbetar de i energiska "ryck" och är förmögna till djup koncentration och goda resultat när de till fullo är engagerade i något projekt. De uppfyller troget sina åtagande mot människor, uppgifter eller idéer som är viktiga för dem, men kan ha svårt att klara rutinarbete med liten personlig mening.

Andras bild av INFP-profilen

INFP-profilen finner strukturer och regler begränsande och föredrar att arbeta självständigt. De är anpassningsbara till dess att någon hotar deras värderingar. Då slutar de anpassa sig, och kan uttrycka sig med en intensitet som förvånar andra.

De är ofta reserverade och delar inte med sig av sitt inre till vem som helst. De vill ha relationer baserade på djup, äkthet och ömsesidigt växande och uppskattar dem som tar sig tid att förstå deras värderingar och mål. Andra uppfattar dem som

• känsliga, introspektiva och komplicerade
• originella och individualistiska

Möjliga utvecklingsområden

Ibland har livsomständigheterna inte stöttat människor med denna profil i deras utveckling av sina naturliga preferenser

• Om de inte utvecklat sin perceptionsfunktion - intuition - kanske de inte har något bra, beprövat sätt att ta in information och kommer då att ta för liten notis om verkligheten. de kan då komma att fatta beslut baserade enbart på personliga värden och få svårt att översätta sina ideal till handling.
• Om de inte utvecklat sin bedömningsfunktion - känsla - kanske de inte tar sig tid att utföra den inre bedömningsprocess genom vilken de fattar sina bästa beslut, och hoppar i stället från den ena spännande möjligheten till den andra utan att uppnå särskilt mycket.

Om människor med INFP-profil inte finner något område där de kan uttnyttja sina mest utvecklade funktioner och bli uppskattade för sina bidrag, kan besvikelsen över detta leda till att de

• får ovanligt svårt att uttrycka sig själva verbalt
• drar sig undan från det sociala livet
• inte delar med sig av information till andra, särskilt inte beträffande viktiga värden

Det är naturligt för dem att ägna mindre uppmärksamhet åt sina icke föredragna funktioner; tanke och sinnesförnimmels. Om de i alltför hög utsträckning ignorerar dessa kan de emellertid

• lätt bli nedslagna av kontrasten mellan sina ideal och vad de faktiskt uppnår
• avvisa logiska resonemang även i situationer som kräver det och tro att deras inre ståndpunkt är överlägsen
• vara opraktiska, t ex ha svårt att bedöma vilka resurser som krävs för att uppnå ett önskat mål
• Under stress kan människor med denna preferensprofil allvarligt tvivla på sin egen och andras kompetens och bli överdrivet kritiska eller dömande.

INFP-profilen i organisationer

Varje preferensprofil har sitt sätt att agera inom en organisation, sin speciella uppsättningstarka och svaga sidor. Nedan presenteras ett antal punkter som belyser INFP-profiler utifrån ett organisationsperspektiv.

Bidrag till organisationen

• Arbetar för att hitta rätt plats för varje medarbetare
• Argumenterar övertygande för sina ideal
• Får människor att samlas kring ett gemensamt mål
• Söker nya vägar och möjligheter för organisationen
• Arbetar i det tysta för de värderingar de anser ska genomsyra organisationen

Ledarskapsstil

• Vill underlätta saker och ting så mycket som möjligt
• Tar avstånd från konventionella ledarroller och utformar en egen unik stil
• Arbetar självtändigt för att förverkliga sina visioner
• Mer benägna att berömama än kritisera
• Uppmuntrar andra att agera i enlighet med sina egna ideal

Föredragen arbetsmiljö

• Trevliga och hängivna människor fokuserade på osjälviska värden
• Befrämjar samarbete
• Tillåter ostördhet
• Flexibel och obyråkratisk
• Tyst och lugn
• Ger utrymme för reflektion

Potentiella fallgropar

• Kan bli försenade p g a sin perfektionism
• Försöker att göra alla nöjda hela tiden
• Kan ha svårt att justera sina visioner till de fakta som faktiskt föreligger
• Tänker för mycket och handlar för lite

Behöver utveckla

• Förmåga att hantera verkligheten med alla dess brister snarare än leta efter den perfekta lösningen
• Bli tuffare och lära sig att säga "nej"
• Väga in fakta och logik jämsides med sina personliga värderingar
• Förmåga att utveckla och förverkliga handlingsplaner

INFP-profilen i team/arbetsgrupper

Bidrar till teamet genom att

• presenterar provokativa idéer med storslagna möjligheter
• skapa enhet och harmoni genom ett känsligt lyssnande
• motivera och inspirera andra till gränsöverskridanden
• stödja medlemmarna och teamets mål med tystlåtet gott humör

Påverkar teammedlemmarna genom att

• vara stimulerande, provocerande och övertygande
• uppmuntra andra att titta på nya möjligheter
• fokusera på gemensamma ideal och underliggande principer

Leder genom att

• befordra gruppens gemensamma ansträngningar genaom att skapa en positiv atmosfär och bekräfta varje individuell medlem
• framkalla enighet i gruppen för att underlätta måluppfyllelse
• vara visionär, tala om ideal och värden

Irriterar teammedlemmar genom att

• vara alltför perfektionistisk och idealistisk
• förefalla ha tappat greppet
• obändigt hålla fast vid en värdering som inte delas av andra

Irriteras av teammedlemmar som

• tar sig själva på för stort allvar
• kräver för mycket detaljer eller vars tekniska logik hindrar förståelse
• inte kan erkänna att de inte förstår
• inte vill intressera sig för de övergripande målen och ta hänsyn till alla åsikter

Kan bli mer effektiv genom att

• inse att andra kanske värderar snabba, om än inte helt perfekta resultat
• odla en logisk och aktiv inriktning
• erkänna att andras ståndpunkter kan ha sina poänger

MBTI® - eller som det heter, Myers-Briggs Type Indicator, är ett väl beprövat instrument vars teorier grundar sig på den schweiziske psykoanalytikern C G Jungs tanakr om hur vårt beteende styrs av hur vi uppfattar vår verklighet och hur vi fattar beslut utifrån denna verklighetsuppfattning.

MBTI är uppbyggd av fyra skalor, var och en med två motsatta svarsalternativ vilka betecknas som preferenser, dvs grundläggande förhållningssätt.

Skala 1 - Energi/Uppmärksamhet E - I: Extraversion och Introversion. Var vi hämtar vår energi, dvs. om vi hämtar vår energi från yttervärlden och människor i omvärlden eller från vår inre värld av idéer och upplevelser, dvs. hur extroverta resp. introverta vi är.

Skala 2 - Perception S - N: Sinnesförnimmelse och Intuition. Hur vi tar in och bearbetar information, dvs. om vi fokuserar på data och fakta eller på att se mönster och sammanhang.

Skala 3 - Bedömning T - F: Tanke och känsla. Hur vi fattar beslut, dvs. om vi baserar våra beslut på logisk analys eller på känsla och personliga värderingar.

Skala 4 - Livsstil J - P: Bedömning och Perception. Hur vi handskas med omvärlden och tillvaron, dvs. hur välplanerade/ strukturerade respektive spontana/flexibla vi är när vi organiserar våra liv.

På var och en av de fyra skalorna använder alla människor den ena eller den andra preferensen vid olika tillfällen, men inte båda samtidigt och inte med lika stor tillförsikt. Resultaten från MBTI visar vilket förhållningssätt från varje skala man helst använder. Dessa fyra förhållningssätt, eller preferenser, utgör ens preferensprofil.

Utifrån hur jag har svarat på ett femtital motsatspar/meningar och ett antal val av ord och uttryck, sammanställdes mina svar och gjordes om till siffror. Dessa siffror analyserades och tolkades sedan av Lars Rokkjaer som genomförde testet. Han kom fram till att jag har drag av följande typer, alla hemmahörande i den övre högra kvadranten:

Vilka egenskaper denna människotyp har, hur han/hon fungerar i organisationer och arbetsgrupper, hur man blir medveten om ens starka sidor och hur man kan förbättra sina svaga sidor, det kan man få förklarat för sig, med några klick på ovanstående bokstavsbeteckningar INTP+INTJ, men framför allt på INFP, summan av analysen. Se vem jag är, according to Myers-Briggs!

2007-06-16

RONS-testet är utarbetat av Birgitta Ahltorp, psykolog och ledarskaps-utbildare från Malmö. Enligt denna modell finns det fyra olika ledarskaps-typer; Resultatjägaren, Organisatören, Nytänkaren och Samordnaren.

Alla är mer eller mindre av alla typerna, man är lite av varje, men någon eller några dominerar.

Jag kom i kontakt med modellen under den rekryterande skolledar-utbildningen i Lunds kommun 2004/05 och erhöll då ovanstående analys (rubriken). Ett stort O, ett något mindre R och två rätt små n och s gav mig epitetet ”operativ genomförare”. Jag är inte helt överens med mig själv om jag tycker att det är bra eller mindre bra men jag tycker att det stämmer in på mig till stora delar och även om det inte är helt tillförlitligt och lite trubbigt måste man ändå erkänna att det visar på en viss riktning. Riskerna med att vara extrem Organisatör respektive Resultatjägare är att man inte ser alla medarbetare, att man lyssnar för dåligt på vad andra har att säga, är för försiktig och långsam i beslutsfattande och att man kanske gör för mycket för noga.

Jag känner igen mig i mycket men så klart också sådant jag ställer mig tveksam till; jag är enligt kollegor rätt lyhörd och är inte direkt långsam i att fatta beslut (snarare lite för snabb ibland) men jag tar ofta på mig uppgifter för att ”få det gjort ordentligt” vilket inte är en bra egenskap, i längden. Å andra sidan känner jag sällan att det tar emot, tvärtom, det är väldigt roligt och stimulerande det arbete jag gör, både tillsammans med elever och kollegor.

Resultatjägaren behöver lära sig att koppla av, enligt testet, men det är jag i alla fall tidvis riktigt bra på!

• Self-willed (egensinnig, självsvåldig) and obstinate; cannot be told anything
• Wants to settle things satisfactorily or reach an acceptable compromise
• Has lived too much on hope and now feels badly let down.
• Distrust any dual relationship.

Att beskriva sig själv som person borde man lämna över till någon annan eller låta något psykologiskt test få avgöra. Nu är inte mitt förtroende så stort för dylika test, men det är lite intressant att låta göra dem. De visar så klart inte hela mig, men helt klart en del av sanningen.

I följande s k Luchertest är jag inte direkt till min fördel och jag förstår inte till alla delar vad den egentligen säger. Den gjordes i sällskap med goda vänner som då arbetade inom den privata managementvärlden. Det andra testet, RONS, var mycket mindre omfattande och genomfördes under en rekryterande utbildning till skolledare, och har alltså fokus på vilken ledartyp man är.

Det tredje och senaste, Myers-Briggs Type Indicator MBTI, gjorde jag under en av Lunds kommun anordnad ledarutveckling för mellanchefer, våren 2007.

Klicka på bilderna nedan och läs hur jag fungerar som ledare!

Men vem är jag egentligen? Som människa, lärare och ledare? En del av perspektivet får man via de årligt återkommande individuella skolfotona. För den som vill ha sig ett gott skratt, se här ....

Jag är född 1954 och har således just passerat livets middagshöjd och på sätt och vis kan jag känna med den formuleringen; min tid är nu! Jag har alltid tyckt att jag varit i precis rätt ålder och det tycker jag fortfarande. Med 50 levnadsår och drygt 30 år i arbetslivet börjar man få perspektiv på tillvaron, man börjar se sin "röda tråd".

Jag har alltid haft en förhållandevis lång startsträcka och haft mer ut av upp-loppet eller spurten på slutet, så att säga. Man är väl lite trög, kanske! Det jag saknat i "smartness" har jag tagit igen i uthållighet och envishet.

Morgnar är svåra men sena kvällar lätta och det blir bättre framåt kvällen, långsamhetens lov! Det är kanske detta man kallar klokhet; resultatet av en människas förmåga att sammanlänka egna tidigare erfarenheter med nya kunskaper och ur det se nya och större sammanhang, mönster och samband. I just det sammanhanget tror jag att jag är välrustad.

Tyvärr har min egen skoltid och ungdomstid inte precis genomsyrats av detta synsätt. Med den "gamla" skolans korvstoppningsmetodik och fokus på delarna snarare än helheterna hade jag under stora delar av grundskolan själv problem med motivation och koncentration, jag såg inte riktigt meningen med skolan och fungerade därefter. På ett sätt tråkigt att konstatera så här i efterhand, men samtidigt nyttigt att ha upplevt eftersom det ger mig en del förståelse idag, i mitt arbete som lärare och pedagog, för elever med motivationsproblem.

I min roll som lärare har jag ofta mött elever med särskilda svårigheter att få ihop orden, både muntligt och skriftligt. Vid dessa tillfällen är det lätt att tänka tillbaka på sin egen situation, just när man är som mest aktiv med att skapa och utveckla sitt eget skrift- och talspråk.

Jag vet att jag var tidig med att både läsa och skriva och själv aldrig var i närheten av de svårigheter som jag mött hos många av mina elever (det fanns annat som var betydligt svårare!), men det finns inte många "bevis" på hur jag utvecklades rent språkligt. Enstaka ljud- och filminspelningar kan vittna om detta, men det finns också bevarat två brev som jag skrev till min mor under en period då familjen var splittrad pga mina föräldrars arbets- och bostads-situation. Jag går vid dessa båda brevskrivartillfällen i årskurs ett, och det bör ha varit några veckor, eller möjligen några månader, mellan breven.

Jag kommer tydligt ihåg den glädje och tillfredsställelse jag kände av att kunna kommunicera via breven. Innehållsmässigt är det så klart inga mästerverk, och kanske inte det min mor i första hand ville veta om mig när vi nu var ifrån varandra (bondgården med alla plastdjuren har jag dock också i färskt minne!).

Att bli påmind om denna min egen mycket tidiga skrivutveckling, får mig att fundera på hur vi hanterar dagens elever med läs- och skrivsvårigheter. Oavsett vilken "intelligenstyp" man har dominant, måste vi i skolan se till att alla elever knäcker läskoden, eftersom det är nyckeln till mycket av allt det andra vi gör i skolan. Läsa och skriva har en avgörande roll i lärandet, idag och troligtvis också i framtiden.

Devisen "språkutveckling sker via språkanvändning" har aldrig varit mer relevant!

I dessa båda brev har jag haft ett klart och tydligt mål med mitt skrivande, det fanns en mottagare som skulle läsa det och var intresserad av vad jag skrivit. Jag skrev inte bara för att öva upp min förmåga att skriva, rent formellt. Jag använde min kunskap i ett meningsfullt sammanhang och därmed utvecklades mitt språk; det fanns mål och mening med att skriva, jag kunde göra min röst hörd!

Viktigt att komma ihåg i vårt lärandestöd för eleverna. Mål och mening!

2005-012-17

Asmundtorps skola, Albanoskolan, Västervångskolan, Landskrona kommun

1970-73 Gymnasieskola/Samhällsvetenskaplig linje
Dammhagskolan, Gullstrandsskolan, Landskrona kommun

1976-77 Kurs för utbildning av skötare i psykiatrisk vård
Vårdskolan, Lund

1979-81 Mellanstadielärarlinjen 120 p
Lärarhögskolan, Malmö

Kompetensutveckling

1979-80 Litteraturvetenskap (1-20 p) 16 p

1983 Grundläggande färdigheter i svenska, inriktning barn- och ungdomslitteratur 3 p
Litteraturvetenskapliga institutionen Lunds Universitet

1984 Massmedier i undervisningen 5 p
Litteraturvetenskapliga institutionen Lunds Universitet

1984 Ämneskurs i fotografi (4 veckor)
Gotlands Läns Folkhögskola, Hemse

1985 Orienterande kurs i konstnärliga uttrycksmedel (3 veckor)
Gerlesborgsskolan, Bovallsstrand

1985 Alternativ pedagogik (21-30 p) 10 p
Pedagogiska institutionen Lunds Universitet

1993-94 Kurs i svenska 3 p
Litteraturvetenskapliga institutionen Lunds Universitet

1994 Att skriva sätter spår - skapande skrivande för lärare (1 vecka)
Fria Lärarakademin Skurups Folkhögskola

1995-96 Handledarutbildning 5 p
Lärarhögskolan Malmö

1995-97 Läromedelsproduktion Svenskantologi Läsglimtar
Gleerups förlag Malmö

1995-97 Metodiklärare/Universitetsadjunkt Lärarhögskolan
Malmö

1998 Publicering på World Wide Web (3 dagar)
Macmeckarna Malmö

2003 Datorn som skapande verktyg - publicering på internet 10 p
Malmö högskola

2004-05 Rekryterande skolledarutbildning
Lunds kommun

2006-07 Mellanchefsutbildning 
Lunds kommun
2010-12 Rektorsprogrammet Umeå universitet

Anställningar

1973-74 Järnkonst AB (Thorns) /Klippare/Pressare
Landskrona

1974-75 St:a Maria sjukhus /Skötare
Helsingborg

1975-77 S:t Lars sjukhus /Skötare
Lund

1977-81 Barnpsykiatriska kliniken - Lunds lasarett /Skötare natt
Lund

1981-82 Albanoskolan /Mellanstadielärare åk 6
Landskrona kommun

1982-83 Fågelskolan/Palettskolan /Mellanstadielärare fast vikarie
Lunds kommun

1984-86 Revinge skola /Mellanstadielärare åk 5-6
Lunds kommun

1986-87 Gunnesboskolan /Mellanstadielärare åk 4
Lund

1987-94 Fågelskolan /Mellanstadielärare åk 4-6
Lund

1994-2005 Gunnesboskolan /Lärare 4-9
Lund

2005-2007 Gunnesboskolan/Projektledare/Biträdande rektor åk 6-9

2008 --- Gunnesboskolan Rektor åk 6-9

Övrigt

1990-91 /Konsulent/Kursledare/Tidningen i skolan
Malmö

1988-92 Fotolärare/Folkuniversitetet/Kursverksamheten
Lund

1995--- Btj /Lektör Barn-och Ungdomslitteratur Sambindningen
Lund

1995-97 Metodiklärare/Universitetsadjunkt Lärarhögskolan
Malmö