Min kunskapssyn

Min kunskapssyn vilar på min människosyn som i sin tur vilar på några få grundpelare:

  • alla människor har rätt att bli sedda och vara älskade
  • alla vill lyckas
  • alla vill vara goda och göra nytta, dvs ha meningsfulla uppgifter i livet och bidra med något till det gemensamma.


Detta är mina utgångspunkter med varje individ, varje elev i skolan. 

Utifrån ovanstående har jag en stark tro på varje elevs förmåga och ambition att göra sitt bästa, när förutsättningarna finns. Tyvärr finns, som bekant, inte alltid alla dessa förutsättningar, men jag vill ändå tro att det går att locka fram dessa förmågor eller skapa grogrunder eller miljöer för att de ska framträda, med ansträngning, lite tur och ett förhållningssätt som medger att varje elev får lyckas lite och bli bekräftad för det man gör.

Det är ett välkänt faktum att ”man kan leda hästen till vatten, men inte tvinga den att dricka”. Alltså måste vi fundera ut strategier för hur vi ska få hästen att dricka av egen fri vilja! Och lust att dricka! Allt verkligt lärande måste ske i lustbetonade sammanhang, ha ett meningsfullt innehåll och bygga på elevens egna erfarenheter och befintliga kunskaper. 

En lustfylld miljö består först och främst av en grundläggande trygghet, en tillit till de människor man har omkring sig. För det andra består det av utmanande och spännande uppgifter och samtal och för det tredje en känsla av att ha lyckats och att vilja mer. 

Ett meningsfullt innehåll handlar om att, tillsammans med eleverna, välja stoff och arbetssätt som gör att de känner att de kommer att ha nytta av vad de lär sig. Stoffet måste på något sätt kopplas till elevernas egna livssituationer, ha en autentisk karaktär. När vi t ex läser olika SO-ämnen, geografi eller historia, måste dessa kopplas till frågeställningar som är angelägna också för våra elever idag. Inte bara faktakunskaper, utan också ställt mot hur det är idag, vad eleven tycker och tänker och värderar. Kort sagt, att de får en chans att se t ex historiska fakta, eller geografiska fakta, i förhållande till sina egna livsförhållanden och vad det kan betyda för det egna livet.

Elevernas egna erfarenheter och befintlig kunskap är, tror jag, en förutsättning för att nytt lärande ska äga rum. ”Bilden” med tågvagnarna som inte riktigt hakar i varandra är för mig en ganska tydlig vink om vad det handlar om, eller i en annan liknelse, som om man skulle börja bygga hus på andra våningen, tämligen utsiktslöst. 

Jag frågar mig då och då, för att riktigt fokusera på väsentligheter, vad som är viktigt att mina elever kan när jag lämnar dem. Jag tycker att det är viktigt att de har:

  • en tro på sig själv och sina förmågor, att de känner att de duger
  • en känsla för att de är en del av något större, att vi är sociala varelser
  • en inbyggd tro på att det lönar sig att anstränga sig
  • en postiv inställning till, och en vilja att lära sig nytt, om och om igen
  • en förståelse för att det är viktigt (och roligt) att ha mål för vad man vill och gör
  • samlat på sig en del ”goda rutiner” och beredskaper för sitt fortsatta liv; att kritiskt kunna granska medieutbudet, ta del av den demokratiska debatten, kunna ta till sig en skönlitterär text och med det lära sig något om livet, kunna använda sig av strategier för lärande etc.
  • god förmåga (och stark vilja!) att kommunicera med sin omvärld i tal och skrift
  • lärt sig sådana faktakunskaper och använt sig av sådana arbetsmodeller som möjliggör att de kan se mönster och sammanhang, att de kan jämföra, analysera och värdera sin omvärld
  • har haft en trygg, trevlig och rolig tid i skolan, som de kan titta tillbaka på och längta tillbaka till


Med dessa punkter i åtanke försöker jag ständigt sätta mina elever i situationer som karaktäriseras av ett lärande i funktionella sammanhang, med ett stoff som tar sin utgångspunkt i elevernas verklighet och som hela tiden utmanar det egna tänkandet.

I den salutogena portfoliometodiken har jag funnit en sällsynt användbar metod och strategi, ett rättesnöre eller en kurs att hålla, för vad jag vill åstadkomma med eleverna i skolan. Det känns faktiskt lite som att ha hittat hem eller som pusselbitarna har fallit på plats.

2004-11-08

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0