Professionsportfolio

Men vem är jag egentligen? Som människa, lärare och ledare? En del av perspektivet får man via de årligt återkommande individuella skolfotona. För den som vill ha sig ett gott skratt, se här ....

Jag är född 1954 och har således just passerat livets middagshöjd och på sätt och vis kan jag känna med den formuleringen; min tid är nu! Jag har alltid tyckt att jag varit i precis rätt ålder och det tycker jag fortfarande. Med 50 levnadsår och drygt 30 år i arbetslivet börjar man få perspektiv på tillvaron, man börjar se sin "röda tråd".

Jag har alltid haft en förhållandevis lång startsträcka och haft mer ut av upp-loppet eller spurten på slutet, så att säga. Man är väl lite trög, kanske! Det jag saknat i "smartness" har jag tagit igen i uthållighet och envishet.

Morgnar är svåra men sena kvällar lätta och det blir bättre framåt kvällen, långsamhetens lov! Det är kanske detta man kallar klokhet; resultatet av en människas förmåga att sammanlänka egna tidigare erfarenheter med nya kunskaper och ur det se nya och större sammanhang, mönster och samband. I just det sammanhanget tror jag att jag är välrustad.

Tyvärr har min egen skoltid och ungdomstid inte precis genomsyrats av detta synsätt. Med den "gamla" skolans korvstoppningsmetodik och fokus på delarna snarare än helheterna hade jag under stora delar av grundskolan själv problem med motivation och koncentration, jag såg inte riktigt meningen med skolan och fungerade därefter. På ett sätt tråkigt att konstatera så här i efterhand, men samtidigt nyttigt att ha upplevt eftersom det ger mig en del förståelse idag, i mitt arbete som lärare och pedagog, för elever med motivationsproblem.

I min roll som lärare har jag ofta mött elever med särskilda svårigheter att få ihop orden, både muntligt och skriftligt. Vid dessa tillfällen är det lätt att tänka tillbaka på sin egen situation, just när man är som mest aktiv med att skapa och utveckla sitt eget skrift- och talspråk.

Jag vet att jag var tidig med att både läsa och skriva och själv aldrig var i närheten av de svårigheter som jag mött hos många av mina elever (det fanns annat som var betydligt svårare!), men det finns inte många "bevis" på hur jag utvecklades rent språkligt. Enstaka ljud- och filminspelningar kan vittna om detta, men det finns också bevarat två brev som jag skrev till min mor under en period då familjen var splittrad pga mina föräldrars arbets- och bostads-situation. Jag går vid dessa båda brevskrivartillfällen i årskurs ett, och det bör ha varit några veckor, eller möjligen några månader, mellan breven.

Jag kommer tydligt ihåg den glädje och tillfredsställelse jag kände av att kunna kommunicera via breven. Innehållsmässigt är det så klart inga mästerverk, och kanske inte det min mor i första hand ville veta om mig när vi nu var ifrån varandra (bondgården med alla plastdjuren har jag dock också i färskt minne!).

Att bli påmind om denna min egen mycket tidiga skrivutveckling, får mig att fundera på hur vi hanterar dagens elever med läs- och skrivsvårigheter. Oavsett vilken "intelligenstyp" man har dominant, måste vi i skolan se till att alla elever knäcker läskoden, eftersom det är nyckeln till mycket av allt det andra vi gör i skolan. Läsa och skriva har en avgörande roll i lärandet, idag och troligtvis också i framtiden.

Devisen "språkutveckling sker via språkanvändning" har aldrig varit mer relevant!

I dessa båda brev har jag haft ett klart och tydligt mål med mitt skrivande, det fanns en mottagare som skulle läsa det och var intresserad av vad jag skrivit. Jag skrev inte bara för att öva upp min förmåga att skriva, rent formellt. Jag använde min kunskap i ett meningsfullt sammanhang och därmed utvecklades mitt språk; det fanns mål och mening med att skriva, jag kunde göra min röst hörd!

Viktigt att komma ihåg i vårt lärandestöd för eleverna. Mål och mening!

2005-012-17