Ett steg i det livslånga lärandet

Kring bygget av växthuset finns det, så här i efterhand, mycket tankar. Det har kommit att betyda rätt mycket mer för mig än vad jag först kunde föreställa mig.

Jag har faktiskt aldrig tidigare tänkt tanken att jag skulle ta mig an ett byggprojekt; det finns ju hantverkare att anlita i sådana fall, eller hur? Jag har heller aldrig gjort mig känd som någon som praktiskt, så där självklart, tar tag i saker och ting. Snarare så att jag betraktats som en rätt tafatt person i sådana sammanhang.

Men.... det är aldrig för sent, att bevisa för sig själv, och andra, att man har haft fullständigt fel!!

Med växthusbygget fick jag en ny insikt om mig själv. Jag var inte så hopplös när det gäller att arbeta praktiskt! Med en barndom där jag var omgiven av människor, mest män, som var väldigt praktiskt lagda; sådana där som inte kunde möta ett enda praktiskt problem som inte gick att lösa. På ett eller annat sätt, med uppfinningsrikedom, kreativitet och lust att skruva, spika, snickra och/eller gjuta kan man få ihop vad som helst! Man byggde hus, båtar, bilar, mopeder och jag vet inte allt ... det fanns inga begränsningar, inga tyngdlagar eller andra naturlagar var liksom begränsande. Ville man så kunde man!

Egentligen hade jag i växthusbygget inte mycket med mig inledningsvis. Mitt rykte som en sällsynt opraktisk person och det faktum att det ju redan fanns ett växthus på plats ("Med lite renovering kan det väl duga" - sa frun i huset) motiverade inte några större utsvävningar i byggandets konst från min sida. Ju mer jag tänkte på tanken att själv bygga (i samma takt som omgivningen fick alltmer av tvivel i ögonen) blev jag långsamt medveten om vikten av att visa vad jag kan åstadkomma. Jag ska min själ visa dem! Å kanske mig själv också!

Sakta, men säkert, gjorde jag upp planerna för växthusbygget. Jag gjorde några tafatta ritningar (läs: skisser), måttade lite oexakt med ögonmåttet vad det kunde handla om, gjorde en slarvigt uträknad kalkyl på vad det kunde tänkas kosta och bestämde mig för att nu var det dags att gå till handling; dvs börja gräva ut en grund. Under stora delar av påskhelgen 2000 (för övrigt en underbar påsk) stod jag krökt över spade och körde lass efter lass med jord i rullebören (i efterhand estimerade jag det till ca 6-7 kubikmeter).

Därefter var det dags för själva byggandet; att lägga en grund, snickra en ram, fasa in fönstren, sika, skruva, måtta och foga..... och tillämpa en och annan färdighet från skolans värld.


Vilka kunskaper hade jag då nytta av? Hur hjälpte mig mina skolkunskaper i detta projekt?

Det kan möjligen tolkas som lite lättköpt när jag påstår att det här projektet kom till i det sunda förnuftets triumf! Viktiga delar var uthållighet (eller envishet), noggrannhet och reflektion (eftertanke). Om detta kan man läsa i Tankevanor (Habits of mind), en av våra "lärandemodeller", alltför sparsamt uppmärksammad och försummad i våra elevers lärande.

Vad är då "sunt förnuft"?

Sunt förnuft, tror jag, är summan av förmågan att få ihop helheterna. Har man ett stort mått av sunt förnuft har man stor förmåga att få ihop kunskapsbitarna till helheter, sammanhang och samband; dvs man är duktig på att lägga ihop 2 och 2 och faktiskt få 4 (i alla fall de flesta gångerna;).

Skolkunskaperna då? Var hade jag nytta av engelskan, svenskan och matten ... all oä, so, no, fysik, kemi och biologi, slöjden, bilden och alla andra skolämnen man haft genom åren!? Hade jag klarat detta bygge utan mina 12 år i den svenska grundskolan/gymnasiet?

Troligen!

Jag försöker analysera var jag använde mig av skolkunskaper: först ser jag inte mycket som jag direkt kan härleda till skolkunskaper (om jag nu tillåts kalla det just så). Jag kan naturligtvis se att jag använder fysik- och mattekunskaper när det gäller rent byggtekniska regler (två parallella reglar blir stadigare om jag monterar en snedställd regel och därmed bildar trianglar) och när jag tänker ut hur jag ska få grundstenarna att ligga plant mot underlaget, i våg och allt det där. Jag funderar över biologiska fenomen, med väta och avrinning, ventilation och vädring, solens vandring över Borgebyhimlen etc. Jag tillämpar en del av de kunskaper jag fick i slöjden vad gäller hur man hanterar en hammare, en mejsel och tänger av olika slag, hur jag sågar rakt, fogar med bruk, målar med färg och pensel så att färgen appliceras på bästa sätt (det kan jag i och för sig läsa på färgburken) och hur jag ska göra för att sänka skruv- och spikhuvudena på snyggast möjliga sätt.

Allt detta har jag så klart en viss nytta av, men jag är rätt säker på att ha klarat dessa "detaljer" utan trä- och metallslöjden på 60-talet.

Det jag så här i efterhand klart kan se (och som jag i alla fall delvis, kan härleda till skolan) att jag också använt mig av är flera saker: tron på mig själv, lust och mod att prova mig fram, förmåga att reflektera och resonera med mig själv och inställningen att "det här ska min själ gå". Var lär man sig sådant? Kanske i den svenska grundskolan, i alla fall i den bästa av grundskolevärldar!

I denna värld låter vi eleverna prova sina vingar, utmana sina förmågor och i så liten utsträckning som möjligt begränsa viljan, initiativet, engagemanget och det egna ansvaret. Här håller vi öppet för svar som inte är helt "rätta" (men en bit på vägen), bejakar det experimentella, det nya tänket och de lite vilda idéerna. Här finns en tolerans för oliktänkande, för det udda och ovanliga och en medveten strävan att plocka fram varje elevs unika förmågor att göra sin analys av omvärlden och i bästa fall syntetisera denna till nya spännande tankar om framtiden.

Kanske hade jag föräldrar, lärare och andra vuxna i min omgivning i min uppväxt, som bejakade mig i mina försök att förstå och analysera omvärlden. I vilket fall, jag har kvar en del av min förmåga att våga prova. Växthusbygget kan väl ses som ett bevis på detta!


Det sägs ju att man ska skriva en bok och bygga ett hus (och kanske var det ytterligare någon sak) innan man dör ... Jag har i alla fall byggt ett litet hus, men lärt mig oerhört mycket på vägen. Nästa gång får det bli ett hus att bo i!! Det tror jag minsann att jag skulle klara ....


Växthuset

Under tio år bodde vi i Borgeby, i ett hundra år gammalt hus med stor trädgård att kultivera och odla. Får man ansvar för en sådan trädgård ser man till att bli intresserad ;-D.

Eftersom jag inte hittade någon hjälp på internet när jag skulle bygga vårt växthus, tänkte jag att andra, som bygger efter mig, i alla fall ska ha någon nytta av mitt bygge. Därför dokumen-terade jag hela bygget, i sann salutogen anda. Efter ett år var det människor på tidningen Allers Trädgård som uppmärksammade siten och hörde av sig. Vad kan man göra? Det var svårt att säga nej. Ett riktigt hemma-hos-reportage!


Våren 2006 utkom boken Växthus & Uterum. I denna kan man läsa om flera andra växthusentusiaster, t ex Gunnel Carlson från Gröna Rum. I denna illustra skara ingår också undertecknad.


RSS 2.0