Fotografi

Ett av mina största intressen genom åren har varit fotografi. Jag har fotograferat under större delen av mitt liv, i alla fall sedan jag blev tonåring, först med mina föräldrars kameror och därefter har jag slitit ut åtskilliga egna. 

Fotografi lär betyda att "skriva med ljus". För mig har det dock främst inneburit ett sätt att kommunicera med omvärlden. Det kan tyckas lite pretentiöst att hävda att det varit ett sätt att leva (så betydande har inte foto varit för mig) men det är faktiskt något i den stilen. Under mer än 30 år har kameran varit min följeslagare, inte alltid lika flitigt använd, men ofta fysiskt med och alltid "använd" i mina tankar; "vilken snygg form på det där trädet!", vilken häftig vinkel", "kolla in färgen" etc, som om jag "tog bilder" hela tiden med mina ögonblink. Under alla omständigheter har fotograferandet hjälpt mig att se, att varsebliva, verkligheten omkring mig, att se "det lilla", alla detaljer och små variationer, kort sagt; livets alla sidor.

Det finns också de som menar att fotografer använder kameran just för att inte behöva få verkligheten så nära sig, att hålla distansen. Kanske ligger det något i det, men för mig har det snarare varit tvärtom; jag har alltid upplevt kameran som ett kontaktskapande instrument, som en "ursäkt" att närma mig, ta kontakt. Åtskilliga är de tillfällen då jag börjat prata med och lärt känna människor för att jag har "sett" bilder som jag vill ta. I ärlighetens namn måste man väl tillstå att det en och annan gång också har skapat problem. Inte alla är helt tillmötesgående!

Jag många gånger ställt mig frågan vad mitt rätt envetna fotograferande egentligen står för. Jag har i många år, decennier faktiskt, samlat på människor, händelser och utsnitt av verkligheten. Vad ska man med det till? Finns det något användbart i detta dokumenterande av livet?

Jo, det tror jag alldeles bestämt. Här handlar det verkligen om att finna en "röd tråd", se något slags linje i det man gör, bli medveten om sin "kunskapsutveckling"!

Om jag betraktar mina bilder genom åren (det gör jag ganska ofta), i hundratals kontaktkartor och diamagasin, kan jag se mönster i mitt urval av motiv, i mitt urval av bilder som är värda att spara och på vilket sätt jag använder dem. Det finns åtminstone tre olika sätt att fotografera:

  • ren dokumentation; till familjealbumet, som minnesbank för framtiden
  • dokumentation kombinerat med ett krav på konstnärligt uttryck
  • experimenterande fotografi


Dokumentation

I dokumentationen av livet omkring mig finns alla de tusentals bilder jag "knäppt" på familj, vänner och bekanta och som blir allt mer värdefulla ju längre tiden lider, men egentligen bara för mig och mina närmaste. I det här sammanhanget har jag lärt mig att kategorisera bilderna i åtminstone två nivåer; "visningsnivån" och "för-egen-del-nivån". I den senare delen finns massor med bilder som inte är intressanta för någon annan än min familj (och möjligen mor- och farföräldrar), men så klart också bilder som har ett allmänt och kvalitativt värde rent fotografiskt. Dessa får då utgöra visningsdelen.

Det är urvalet som är det viktigaste, att dra ut det mest kvalitativa ur en större kvantitet, att välja ut till sin visningsportfolio, från arbetsportfolion.


Bilder med konstnärliga uttryck

Dessa bilder kan spreta rätt mycket när det gäller motivval, men det som är gemensamt för dem är sökandet efter något nytt i det som är vanligt och vardagligt; att se det andra inte "ser". Detaljer, linjer, former och färger som är speciella och vackra och som med lite nya infallsvinklar och kombinationer av "tingens ordning", skapar nya verkligheter. Det är också ett slags bilder som redan innan "avtrycket" har ett speciellt syfte och en speciell tanke. Den här typen av bilder har jag under perioder skickat in till tidningar, tävlingar och utställningar för att få feedback och i några fall blivit antagen.


Experimentell fotografi

Bilder i denna kategori skulle kunna kallas för "bortsorterade" eller "misslyckade". De visas sällan för någon annan än mig själv, men används flitigt för att bygga vidare på, embryon till idéer och som skapats i misslyckandet. Det kan vara den där bilden som man "slängde iväg" över axeln, utan att titta i sökaren, bara på chansning, eller serien med stillbilder när någon utför en rörelse, en sk panorering (och där man totalt misslyckats med att få objektet i fokus) eller en speciellt ofokuserad och suddig bild. I alla dessa misstag hittar man ibland spännande uppslag till framtida bilder, mer planerade och förhoppningsvis med "lyckade".

Fotograferandet går nu-för-tiden i perioder, vissa år är det rätt sporadiskt, andra år mer intensivt och målinriktat. Så kommer det antagligen att förbli i fortsättningen också, men varje gång jag får (eller ger mig själv i uppdrag) en idé till ett nytt fototema känns det stimulerande, lustfyllt och viktigt att göra, inte minst för kontinuiteten i bildarkivet som alltmer börjar likna en dagbok över livet självt.

Till mitt bildgalleri på nätet!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0