LedarBloggen

Nu duggar utspelen från Björklund tätt (anar man ett val snart); först heltäckande slöjor som ska förbjudas (jo, han har backat från uttalandet; "Det är ingen stor fråga"), sedan skolket som ska skrivas in i betyget (i terminsbetygen, men inte i slutbetyget; var är meningen och konsekvensen i detta?) och nu senast föräldrar närvarande i skolan om sonen/dottern är för stökig. Förbud, begränsningar, lätta och kortsiktiga lösningar ...

Andas mest behov av uppmärksamhet ;-) ....

Förbud mot burka eller niqab borde inte ens kommenteras, men det är svårt att gå förbi. Det är som Björklund själv insett, inte mycket av ett problem, i alla fall inte i några grundskolor. Möjligen kan det bli ett problem när vuxna kvinnor på gymnasiet eller vuxenskolan bär heltäckande slöjor. Med tanke på att kroppsspråket, inklusive mimiken, har en avgörande betydelse för människors kommunikation med varandra, finns det visst anledning att diskutera frågan. Men förbud, är det rätt väg? Kanske skulle information om vilket handikapp det kan innebära, för lärandet och betygen, att inte kunna kommunicera fullt ut, få de kvinnor (och männen kring dem; pappor, bröder och äkta hälfter) som klär sig täckande att tänka annorlunda, överväga konsekvenserna eller kanske t o m fundera på alternativa lärosäten. 


Skolk i skolan är ett vitt begrepp, allt ifrån enstaka okynnestimmar till månadslång ogiltig frånvaro i några fall. Vilket skolk är det Björklund menar? Inget av dem skulle lösas med att man som straff fick inskrivet det i sitt betyg. För vem ska läsa detta i betyget? Föräldrarna, mottagande skola vid byte av skola, framtida arbetsgivare? Det måste finnas ett stort antal alternativ som är både mer konstruktiva och mer effektiva än betygsalternativet; t ex samtal och analys varför skolket uppträder, dialog med den som skolkar och gemensamma vuxen- ansträngningar att försöka motivera eleven, eventuellt ordna med anpassad studiegång i form av reducerad studieplan och/eller praktisk arbetslivserfarenhet etc. I några få fall kan det bli tal om extern hjälp från psykiatrin då det handlar om skolfobier. Är en elev som drabbas av detta förtjänt av att det skrivs in i betyget?  

(Och om man nu ska ha en sådan lag, vilket jag inte tycker, ska det då inte skrivas in i slutbetyget. Där gör det väl i så fall avsedd verkan, nämligen att kommunicera de brister vederbörande har och som möjligen kan ha betydelse för framtida jobbsök och varna arbetsgivaren. Men detta behöver inte ha någon som helst relevans, skolan är en sak, ett jobb en annan.)

Föräldrar är alltid välkomna till skolan, för att kunna vara delaktiga i sina barns skolgång, för att bidra med sina kompetenser, för att hjälpa till som vuxenstöd eller bara för att de tycker att skolan är intressant och spännande. Jag kan se några tillfällen då det kan vara värdefullt att föräldrarna kommer till skolan, när elever uppträder stökigt och destruktivt, för sina kamrater och för sig själv; vid akuta konflikter med kamrater, för att hjälpa till att lösa meningsskiljaktigheter mellan sitt barn och kamrater eller vuxna i skolan eller för att bilda sig en uppfattning om problem som skolan försökt påtala, men inte lyckats kommunicera verbalt och inte funnit acceptans för.

Men att ha föräldrar i skolan som "vaktar" sina barn är så klart ingen bra långsiktig lösning, knappt ens en bra kortsiktig sådan, om syftet bara är att eleven ska bli mindre stökig. Det fungerar sannolikt inte, inte i längden. 

Risken i alla tre fallen är att lagstiftningen tolkas fel, överanvänds och missbrukas, att vi hamnar i en negativ spiral av förbud och straff, när vuxenvärlden snarare borde visa på hur man konstruktivt löser problem. Detta gäller såväl föräldrar som lärare, skolledare och, inte minst, ledande politiker. Är det inte positiva förebilder vi ska vara?

Nåja, det var bara en tanke som slog mig ...