LedarBloggen

Jag har det senaste året, lite drygt, varit noga med att konsekvent bemöta eleverna med ett stadigt titta i ögonen och ett tydligt "Hej" varje gång jag träffar dem (i alla fall första gången för dagen). Jag håller upp dörrar, stannar till en stund, visar en gnutta intresse för vad de håller på med, kommenterar beteende, och tränger mig på i matsalen. Slänger iväg ett "Läget?", får tillbaka "Ok, själv?". "Helt ok, tack." Inte mycket till djupt samtal kanske, men helt klart ett förarbete för eventuellt längre och kanske allvarligare samtal i framtiden.

Men tyvärr, så klart missar jag alltför många elever, varje dag, som jag "inte ser" som jag borde, men jag pluggar fotokatalogen varje dag, kanske kommer en dag då jag "sett "alla och att alla känt sig sedda av mig åtminstone några gånger. Jag hoppas det.

Jag märker i alla fall en tydlig förändring i elevernas förhållningssätt till mig, och det sporrar mig att göra mer. Plötsligt hälsar de först, dröjer sig kvar i ens närhet, håller upp dörren när man kommer och ställer frågor, kommenterar vädret, kläderna eller annat viktigt. De gör efter och imiterar beteende. Barn, och ungdomar ,gör som vi gör, inte som vi säger (har jag sagt det förut?), därför så viktigt att själv göra det vi vill att eleverna ska göra; vill vi ha punktliga elever måste vi vara punktliga själva, artiga elever får vi genom att bemöta dem artigt ("modella" skulle känd stockholmsk kiwipedagog uttrycka det), kunskapstörstiga och motiverade elever ser och lär av lika kunskapstörstande och välmotiverade pedagoger i klassrummen, elever blir inte fördömande mot sina kamrater om de hela tiden blir bemötta med respekt, tolerans och förståelse av vuxna i sin omgivning och naturligtvis kan vi i ett stort antal situationer "lägga ribban" för hur elever ska uppföra sig. Med föredömligt beteende, ett salutogent förhållningssätt och nit vad gäller att aldrig släppa igenom mindre lämpligt beteende.



Jag ser ofta goda exempel på både det ena och det andra i skolvardagen, allt ifrån kollegan som avstyr en elevs upprördhet med lugn, förståelse och "Jag tycker att du ska...." i stället för skäll och "peka med hela handen kommando", till kollegan som plockar upp skräpet på skolgården när han passerar, rättar till en teckning som hamnat på sniskan, hjälper eleverna att städa upp efter sig i stället för att stå bredvid och "kontrollera" att det blir gjort eller kollegan som skapat ett klassrum som skiljer sig från mängden och fått en extra utsmyckning som stimulerar fantasin, bryter mönstret och utmanar lärandet.

Det är de många små detaljerna som tillsammans skapar den fantastiska helheten. Det är vårt sätt att vara som skapar mönstren, stämningen och inställningen till lärandet och livet. Låt oss hjälpas åt att komma ihåg detta!